Denna undersökning analyserar ett urval stildrag och språkaspekter i tre av Hjalmar Söderbergs fyra romaner: Förvillelser (1895), Martin Bircks ungdom (1901) och Doktor Glas (1905) och relatera resultatet till Peter Cassirers motsvarande analys av stilen och språket i novellsamlingen Historietter (Cassirer 1970). Undersökningen är av stilistisk karaktär och studerar huruvida texter i olika genrer av en och samme författare kan skilja sig, eller visa sig överensstämma, med den övriga produktionen. Metoden är kvalitativ när det gäller de motiviska aspekterna och berättarsynvinkeln och kvantitativ när det gäller de språkliga och allmänt stilistiska aspekterna. Resultatet visar att somliga stilaspekter sammanfaller mellan novellerna i Söderbergs Historietter och hans romaner, speciellt vad gäller de språkliga aspekterna. Andra stildrag är inte gemensamma, men detta beror huvudsakligen på att noveller och romaner har skilda format, såsom längd och uppbyggnad. Detta gäller till exempel aspekterna på miljö och persongalleri. Det beror även på att Söderbergs flanörstil är tydligare i hans romaner än i hans noveller. Frågan om distans eller närhet till läsaren är en fråga som skiljer sig mellan novellerna och romanerna. Söderberg skapar i sina romaner, genom ett antal stilgrepp, en närvaro och en närhet till läsaren. I novellerna däremot finns en distans som författaren skapar genom andra stilgrepp. Vad gäller stilen är den koncentrerad i Söderbergs noveller. Även i romanerna är stilen en aning koncentrerad, med många huvudsatser, förhållandevis korta meningar och knapp personbeskrivning. Både noveller och romaner är tämligen lättöverskådliga och lättlästa, tack vare avsaknaden av långa meningar med många satser. Denna undersökning visar också att Söderberg genererar en slags närhet mellan texten/berättaren och läsaren, genom läsarapostroferingar, tempusanvändning och en väl beskriven miljö kombinerat med väder i sina romaner.