I min uppsats vill jag inbjuda till en alternativ tolkning av Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom (1901). Syftet med uppsatsen är att ge förståelse för Martin Bircks karaktär och handlande genom att belysa den centrala relationen mellan Martin och modern. För att analysera Martins psykologi ställs hans gestalt mot den historiska samtidens uppfattningar om psykologi. Jag har även använt mig av ett psykoanalytiskt angreppssätt, framför allt grundat på Sigmund Freuds idéer, vilket fungerar både som litterär teori och metod. I min undersökning har jag funnit att Martin är en neurotisk person som lider av många av de psykiska problem som var vanliga runt 1900-talets sekelskifte, så som neurasteni. Jag har i enlighet med freudiansk psykoanalys tolkat Martins neuros som grundad i en inre konflikt mellan detet och överjaget. Inombords bär han på förbjudna känslor och tankar, och bortträngandet av dessa skapar en neuros. I uppsatsen argumenterar jag för att de otillåtna tankar som Martin bär på är erotiska känslor för modern, vilka han burit på sedan barnsben. Martin brottas således med ett oidipuskomplex.  Detta oidipuskomplex gör sig ständigt påmint i romanen, och har en stark påverkan på Martin, bland annat i hans relationer till kvinnor.

This essay consists of an inquiry into the concepts of “time” and “movement” in Hjalmar Söderberg’s second novel, Martin Bircks ungdom, as well as a discussion of what the consequences of this inquiry are with regards to genre. The analysis is based on close reading, an adaptation of Michail Bachtin’s concept of the “chronotope” and, to a lesser extent, the narratological work of Gérard Genette. Through the analysis an interpretation of the novel is formed. This interpretation is then related to genre theory, especially that of Bachtin and Tommy Olofsson. In the discussion of genre, the results of the textual analysis are found to corroborate the hypothesis that Bachtin’s “novel of experience” is the category and tradition that Martin Bircks ungdom should be placed into.

Denna undersökning analyserar ett urval stildrag och språkaspekter i tre av Hjalmar Söderbergs fyra romaner: Förvillelser (1895), Martin Bircks ungdom (1901) och Doktor Glas (1905) och relatera resultatet till Peter Cassirers motsvarande analys av stilen och språket i novellsamlingen Historietter (Cassirer 1970). Undersökningen är av stilistisk karaktär och studerar huruvida texter i olika genrer av en och samme författare kan skilja sig, eller visa sig överensstämma, med den övriga produktionen. Metoden är kvalitativ när det gäller de motiviska aspekterna och berättarsynvinkeln och kvantitativ när det gäller de språkliga och allmänt stilistiska aspekterna. Resultatet visar att somliga stilaspekter sammanfaller mellan novellerna i Söderbergs Historietter och hans romaner, speciellt vad gäller de språkliga aspekterna. Andra stildrag är inte gemensamma, men detta beror huvudsakligen på att noveller och romaner har skilda format, såsom längd och uppbyggnad. Detta gäller till exempel aspekterna på miljö och persongalleri. Det beror även på att Söderbergs flanörstil är tydligare i hans romaner än i hans noveller. Frågan om distans eller närhet till läsaren är en fråga som skiljer sig mellan novellerna och romanerna. Söderberg skapar i sina romaner, genom ett antal stilgrepp, en närvaro och en närhet till läsaren. I novellerna däremot finns en distans som författaren skapar genom andra stilgrepp. Vad gäller stilen är den koncentrerad i Söderbergs noveller. Även i romanerna är stilen en aning koncentrerad, med många huvudsatser, förhållandevis korta meningar och knapp personbeskrivning. Både noveller och romaner är tämligen lättöverskådliga och lättlästa, tack vare avsaknaden av långa meningar med många satser. Denna undersökning visar också att Söderberg genererar en slags närhet mellan texten/berättaren och läsaren, genom läsarapostroferingar, tempusanvändning och en väl beskriven miljö kombinerat med väder i sina romaner.