Technical advancements allow for embodied virtual agents to not only be increasingly human-like, but also to behave and look like particular individuals. As biases towards self-similarity have been found in human-human studies, it is of interest to explore to what extent this applies to virtual characters (VCs). This work set out to extend on previous research that has investigated the effects of facial self-similarity in VCs, and explore it in the context of empathic emotion. For this aim, a method for creating facially similar virtual characters was developed and a user study conducted where 13 participants were told autobiographical stories by a virtual character that either did or did not resemble them facially and/or in gender category. The participants' first impressions and emotional responses were measured. The results showed that even though similarity was not explicitly perceived, a bias might exist towards more positive impressions of self-similar characters, especially in terms of gender category. Regarding the emotional responses, the results did not allow for discovering any difference between conditions but pointed to some interesting differences in comparison to what was hypothesized. The immense ways in which the appearances of virtual characters can be altered provides possibilities to influence the interaction with them. However, although biases might exist on a general level, it is difficult to predict the human responses in individual cases. Virtual characters might make possible a more human-like interaction with technology, however, it might also mean that our reactions to them are influenced by more parameters and our relations to them become even more like those with other humans: complex. / Den tekniska utvecklingen möjliggör numera att virtuella agenter kan göras inte bara människolika, utan även lika specifika individer i hur de beter sig och ser ut. Då tidigare studier påvisat att människor ofta föredrar personer som i någon mån liknar dem själva, är det intressant att utforska i vilken utsträckning detta även gäller virtuella karaktärer. Detta arbete hade som mål att undersöka effekterna av visuella likheter mellan människor och virtuella karaktärer, med fokus på ansikten och genus och i en kontext där empati är betydande. En metod för att konstruera virtuella karaktärer som hade visuella likheter med specifika användare utvecklades, och en användarstudie med 13 deltagare genomfördes. I det konstruerade scenariot berättade en karaktär, som hade likheter med användaren antingen gällande ansiktets utseende och/eller genus, självbiografiska historier. Intrycket av karaktären och den emotionella responsen mättes. Resultaten visade att den visuella likheten inte uppfattades explicit. Dock fanns tendenser som pekar på att likheter framför allt när det gäller sociala kategorier som genus, kan ha en positiv påverkan på hur virtuella karaktärer uppfattas. Det gick inte att upptäcka några skillnader mellan betingelserna gällande den emotionella responsen, men resultaten påvisade intressanta avvikelser från de förväntade reaktionerna. Möjligheterna att designa och anpassa virtuella karaktärer till olika individer och situationer ökar, vilket kan utnyttjas för att försöka påverka hur människor förhåller sig till och interagerar med dem. Det är dock svårt att förutsäga hur människor kommer att reagera och relatera till en virtuell karaktär utifrån generella tendenser, vilket denna studie visar. Virtuella karaktärer kan möjliggöra en mer människolik interaktion med teknik, men det innebär också att många parametrar är inblandade och att relationerna med tekniken blir liksom relationerna mellan människor: komplexa.

Notre relation avec nos apparentés forme une grande partie de notre monde social; et la façon dont nous reconnaissons et traitons nos apparentés a donné lieu à une importante somme de recherche. Lorsqu'il s'agit de reconnaître un apparenté direct, la similarité faciale est considérée comme un indice d'apparentement. Dans cette thèse, j'étudie si elle joue un rôle comparable lorsqu'il s'agit de reconnaître un apparentement entre des tiers, en menant deux lignes de recherche: les prédictions de comportement népotistiques et les prédictions de préférences de couple, par des tiers, en présence de stimuli faciaux. La catégorisation devant servir l'action, la similarité faciale doit avoir un effet dépendant du contexte sur ces prédictions, susceptible à des changements de valence et de domaine. En l'absence de contexte, les individus semblent pouvoir détecter la similarité faciale et la mettre en relation avec l'apparentement. Nos deux séries d'expériences offrent une conclusion différente. Quand la valence du contexte change et que nous analysons les prédictions des participants en terme de kin selection, leurs choix ne semblent pas mettre en relation similarité faciale et apparentement. / Our relation to our kin shapes much of our social world. It's no surprise then, that how we recognize and react to our own kin has been a widely investigated topic. In particular, when tackling direct kin recognition, facial similarity has emerged as a putative cue of relatedness. In this thesis, I investigate whether or not the same can be said for third party kin recognition. Split between two lines of research, we explore individuals' predictions of nepotistic and mating behavior} in third party scenarios using facial stimuli. These two domains provide the backbone of our research. Categorization must serve action. So, what would strengthen the notion of a presence of third-party kin recognition in humans? Facial similarity \emph{must have} a context-dependent effect on participants predictions, susceptible to valence changes in scenarios and switches from the prosocial and mate choice domains. This is precisely what we set out to do with our two lines of research. Though our literature review revealed that when context is starved participants seem to be able to detect similarity and seemingly connect it to relatedness. Our nepotism and mating series of experiments, by re-inserting context, offers us a different conclusion altogether. Within scenarios in which valence is modified and our participants analysis is bounded by predictions made by kin selection, their choices do no reflect a connection between similarity and relatedness.