Diss. (sammanfattning) Uppsala : Univ., 2003. / Härtill 6 uppsatser.

Diss. (sammanfattning) Uppsala : Univ., 2004. / Härtill 5 uppsatser.

Alopecia areata (AA) betyder fläckvis håravfall och uppstår vanligen på huvudet men även på kroppen. Det är en harmlös, reversibel, organ-specifik, autoimmun hudsjukdom som drabbar hårfolliklarna. Den autoimmuna reaktionen förmedlas av T-lymfocyter som angriper hårfolliklarna och hämmar hårväxt. Det årliga incidenstalet för både kvinnor och män är 20,2 per 100 000 personer och 1,7 % av befolkningen riskerar att drabbas någon gång under livet. Även om genetiskt anlag och miljöfaktorer, såsom emotionell stress, graviditet och tillfälliga infektioner kan utlösa sjukdomen så är den exakta orsaken fortfarande okänd. De behandlingar som finns mot AA påverkar inte den autoimmuna processen som orsakar alopecin utan syftet med dessa är att stimulera hårfolliklarna och dämpa sjukdomens aktivitet. Kortikosteroider används vid behandling mot AA, men kan ge svåra biverkningar vid långvarig behandling. De olika administrationsformer av kortikosteroider som används mot AA är främst lokala och systemiska, men även intralesionella. Målet med denna litteraturstudie var att undersöka om kortikosteroider har någon effekt mot AA. Samtliga studier visade att kortikosteroider har effekt mot AA, men att risken för återfall är stor. Tre av de fem studierna visade att behandlingen gav bättre resultat hos de patienterna med mindre svår AA, kort duration och första episoden av sjukdomen. Dåliga prognostiska faktorer visade sig vara omfattande AA, lång duration, atopi, nagelinvolvering och flera episoder av sjukdomen. En studie visade att patienter med plurifocal AA svarar bättre på behandlingen än patienter med ophiasic AA, AA totalis och AA universalis. I samtliga studier fick patienterna biverkningar av behandlingen med dessa var inte så allvarliga att patienterna fick avbryta behandlingen. Slutsatsen av detta arbete är att kortikosteroider har effekt mot AA, men att risken för återfall är stor. 2008:F3

Post partum depression (PPD) drabbar mellan 10 – 15 % av nyförlösta mödrar. Att drabbas av en PPD kan orsaka känslomässiga och kognitiva besvär för hela familjen. Kvinnan löper också en större risk att drabbas av en depression senare i livet, vilket är en faktor som kan påverka mammans relation till barnet och sin omgivning. En tidig korrekt behandling är viktig för mammans framtida välbefinnande. Bland möjliga orsaker till post partum depression nämns hormonförändring, förändrad nivå av neurotransmittorer, nutritionella orsaker och sömnbrist. Behandlingen av PPD är inriktad mot psykoterapi, antidepressiv behandling och elektrokonvulsiv behandling (ECT). Syftet med denna litteraturstudie var att titta på effekten av det antidepressiva läkemedlet serotoninåterupptagshämmare (SSRI). Studierna som granskades i detta arbete hämtades från Pubmed. Fem studier valdes och samtliga var randomiserade kliniska prövningar. Tre av studierna visade ingen signifikant skillnad mellan SSRI och placebo/psykoterapi/tricykliskt antidepressiva (Nortriptylin). I två av studierna hittades en signifikant skillnad, med en bättre effekt för SSRI i jämförelse med placebo respektive samtal. I studie 2 erhölls en signifikant skillnad med avseende på remission efter 8 veckor (p=0.04) och i studie 3 var det en signifikant skillnad mellan andelen som nådde behandlingsmålet <13 på Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS) efter 4 veckor. Vad gäller förbättringen av den kliniska sjukdomsbilden nådde fler lägre poäng på mätskalorna i de grupper där SSRI var inkluderat. Samtliga behandlingar som inkluderades i studierna nådde goda resultat. Sammanfattningsvis är SSRI ett bra alternativ för behandling av PPD, men i den inledande fasen kan det dock inte ses som bättre än psykoterapi eller behandling med nortriptylin. I den framtida forskningen skulle det vara intressant att se fler och framförallt större studier för att klargöra effekten av SSRI vid PPD.

Kombinerade preventivmedel används för att förhindra graviditet. Dessa preventivmedel innehåller både östrogen och progesteron. Kombinerade preparat som innehåller levonorgestrel (LNG) rekommenderas i första hand för denna kombination ger minst risk att utveckla venös tromboembolism (VTE). LNG ges ofta i kombination med etinylestradiol (EE). Dienogest (DNG) är ett progesteron som säljs i Sverige i kombination med estradiolvalerat (E2V). Kombinationen säljs under produktnamnet Qlaira. Risken att få VTE med kombinerade preventivmedel som innehåller DNG är inte kartlagd än. Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka om risken att få VTE med kombinerade preventivmedel som innehåller DNG är större jämfört med preventivmedel som innehåller LNG. Studier samlades från databasen PubMed och sökord som användes var ”dienogest VTE” och ”dienogest venous thrombosis”. Några av studierna hittades genom dessa sökord och resterande kunde hittas genom funktionen ”similar articles” på PubMeds hemsida. Fyra kliniska studier och två epidemiologiska studier ligger till grund för denna studie. Studierna jämförde kombinationspreparat som innehöll DNG eller LNG avseende risken att drabbas av VTE. Resultatet från de kliniska studierna visar att användarna av DNG/E2V och LNG/EE saknade statistiskt signifikanta (p>0,05) skillnader mellan varandra. Dock fanns det statistiskt signifikanta (p<0,05) skillnader mellan användarna av DNG/E2V och LNG/EE på intraindividuell nivå. Mellan användarna av DNG/EE och LNG/EE fanns det statistiskt signifikanta skillnader (p<0,05) mellan användargrupperna. Resultaten från de epidemiologiska studierna visade att det inte fanns någon statistiskt signifikant (p>0,05) skillnad mellan DNG/EE och LNG/EE angående risken att drabbas av VTE. Preparat med DNG ger, precis som alla kombinerade preventivmedel, en ökad risk att drabbas av VTE. Denna risk är jämförbar med kombinerade preparat som innehåller LNG. Risken att drabbas av VTE beror troligen på vilket östrogen som progesteronet är kombinerat med och om individen redan är utsatt för en större risk att drabbas av VTE. Studier med större behandlingsgrupper behövs för att undersöka ämnet ytterligare.

Syftet med denna studie är dels att undersöka hur stor andel av arbetstiden som sjuksköterskor, inom kommunala hälso- och sjukvården i Kalmar kommun, använder för kontakt med apoteken, dels att belysa hur sjuksköterskorna ser på kontakten med apoteken med avseende på dess omfattning och innehåll. Kalmars kommunala sjuksköterskor förde under en vecka i februari 2009 tidsdagbok över sin apotekskontakt. I anslutning till detta utfördes även en enkätundersökning bland dessa sjuksköterskor. Svarsfrekvensen var låg; 43 % av sjuksköterskorna deltog i enkätstudien och endast 19 % deltog i tidsstudien. Den genomsnittliga andelen arbetstid som ägnades åt apotekskontakt fastställdes till 4,6 ± 3,9 %. Enkätstudien visade på en del önskemål om förändring i såväl kontakten med apoteken som i de kommunala rutinerna. Förslag som lades fram av sjuksköterskorna för en minskning av kontakttiden med apoteken var bland annat att annan personal inom hälso- och sjukvården eller anhöriga till patienten gör apoteksärenden i stället för sjuksköterskorna, samt att apoteken ska införa en särskild kö för vårdpersonal och därmed minska kötiden. Den låga svarsfrekvensen gör att inga statistiskt signifikanta slutsatser kan dras av studien och då i synnerhet inte av tidsstudien. Studien visar dock på stora variationer sjuksköterskorna emellan, i andel arbetstid som ägnas åt apotekskontakt. Validiteten och precisionen för denna variation är ej hög, delvis på grund av det låga deltagandet. Enkätundersökningen visade på problem som kan härröras till brist i kommunikationen mellan såväl sjuksköterskor och övrig hälso- och sjukvårdspersonal, som mellan sjuksköterskor och apotekspersonal. En förbättrad interprofessionell kommunikation skulle eventuellt kunna lösa denna problematik.

Bipolar disorder is a severe, affective illness which causes a person to alternate between episodes of pathologically elevated mood (mania) and depression – in between these episodes the mood is normal. The length and intervals between the episodes are highly variable among the ill, as are the severity which is divided into two major subgroups: bipolar I and II. Bipolar I disorder is the most severe because of the patient’s inability to realize that he or she is currently in a manic phase, in the case of bipolar II disorder, the patient is aware that he or she has an abnormally raised mood, a state which is called hypomanic state instead of manic. The cause of bipolar disorder is yet to be discovered, although both genetic and environmental aspects probably weigh in. Bipolar disorder is treated with a combination of psychotherapy and pharmacology, the most common and oldest treatment regimen being that of lithium, an alkali metal which has been used as a mood stabilizer for over a century. Although being proven effective, lithium can cause thyroid malfunction and has a complicated renal elimination process that can be affected by diet and heritage. This makes regular blood testing for determining concentration of lithium necessary. Lithium can also be toxic in relatively low doses. Lamotrigine is an anticonvulsive drug used for treating epilepsy, but has been proven to also have mood stabilizing properties. To find out if lamotrigine can be used as a treatment for bipolar disorder, both as maintenance treatment as well as acute treatment in manic/hypomanic/depressive episodes, papers from clinical trials where lamotrigine has been tested with lithium and/or placebo have been read. The results show that lamotrigine is as effective as lithium in maintenance and acute treatment of depression, although some papers show conflicting results on the effectiveness compared to placebo. The conclusion is that lamotrigine seems to be a promising drug that can be helpful in the treatment of bipolar disorder.

Fler än 350 miljoner människor i världen hade en depression 2012 och sjukdomen tillhör tillsammans med hjärt-kärlsjukdom de mest kostsamma sjukdomarna i västvärlden. 2007 behandlades över 700 000 personer i Sverige med antidepressiva läkemedel till en kostnad av 990 miljoner kronor. Depression kan vara unipolär (endast nedstämdhet) eller bipolär (även med maniska inslag). En primär ”egentlig” depression, major depression, MDD, har ofta en biologisk orsak. Bland annat har man funnit att halterna av signalsubstanserna serotonin och noradrenalin är lägre hos deprimerade. Behandling av depression idag inkluderar antidepressiva läkemedel, elektrokonvulsiv behandling (eng. electroconvulsive therapy (ECT)) och psykoterapi. Syftet med denna litteraturstudie var att jämföra venlafaxin, som är en selektiv serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI), med traditionella selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) i effekt och säkerhet vid behandling av unipolär depression hos vuxna.  Sju studier, som hämtades från Pubmed och Medline, granskades i detta arbete. De utgjordes av två meta-analyser och fem randomiserade kliniska prövningar. Resultatet visade att i fyra studier hittades ingen statistiskt signifikant skillnad i respons mellan de patienter som fick venlafaxin och de som fick SSRI. I de tre studier som uppvisade en statistiskt signifikant skillnad var venlafaxin effektivare än SSRI. I studie 2 hittades skillnaden i en subgrupp med de sjukaste patienterna (p=0.0121),  i studie 6: RR=1.06, 95% KI 1.01-1.12 och i studie 7: OR=1.15, 95% KI 1.02-1.29.  Endast en av studierna påvisade en statistiskt signifikant skillnad i remission, studie 7, och även här till fördel för venlafaxin  (OR=1.19, 95% KI 1.06-1.34). Dock orsakade venlafaxin fler bortfall p.g.a. biverkningar än SSRI i sex av studierna. Sammanfattningsvis kan venlafaxin anses något effektivare än SSRI, men detta har troligtvis ingen stor klinisk betydelse förutom eventuellt vid behandling av svårare depressioner. Biverkningarna bör vägas in i valet av behandling. Det vore intressant att se fler studier som jämför venlafaxin med SSRI vid svårare depressioner.

Background: Anorexia nervosa is known as an eating disorder that is associated with significant low body-weight, self-starvation and food restrictions. It all usually starts with thoughts of a desire wanting to eat healthier and look thinner. The sickness has become increasingly common in the recent time where 0,5-1% of Sweden’s population suffers from the disease. Most of those who suffer from anorexia nervosa are young girls in their teenage years.The disease comes with consequences and needs to be treated. A person sick in anorexia nervosa can feel a loss of strength which is associated with the lack of energy. Other symptoms that come along with anorexia nervosa are usually low blood pressure, low pulse (bradycardia) and amenorrhea.Anorexia nervosa is an eating disorder, but it also has psychological effects that often come with depression and obsessive-compulsive disorder. These symptoms combined makes it difficult to treat anorexia nervosa and usually demands a combination of supervised weight gain and psychological therapy. Objective: The aim of this study was to evaluate the efficacy of olanzapine treatment regarding weight gain in patients suffering from anorexia nervosa. Olanzapine is an atypical antipsychotic drug that has a well-known adverse effect known as weight gain. In this study this adverse effect of olanzapine is used to see if the drug can be well tolerated and applied to patients suffering from anorexia nervosa. Method: This literature review study analyzed six studies and their results regarding the efficacy of olanzapine on weight gaining in anorexia nervosa patients. One study that was included in this literature review was a case study of a young 15-year-old girl's journey to become healthy from anorexia nervosa while using olanzapine. Three of the six studies were randomized controlled trials that compared olanzapine against placebo while two of the six studies were open label studies that evaluated olanzapine efficacy in anorexia nervosa patients. Results: The results based on the six studies show that olanzapine has positive effects regarding weight gaining in patients suffering low weight from anorexia nervosa. The randomized controlled trials that were included in this literature review study show that olanzapine had a greater significant effect on weight gain compared to placebo. The side effects of olanzapine presented in the studies were very mild to moderate and included sleepiness and headache. The doses of olanzapine used in the six studies were similar and contained 10-15 mg olanzapine each day. Conclusion: In summary, olanzapine has the benefit of increasing weight in anorexia nervosa patients, but the evidence is limited because of the small number of participants in the studies and only a few studies have been made. It would be of interest to see if olanzapine still has a beneficial effect in larger studies with more participants.

Background: During the last century, closure in rural pharmacies has been increasing in Sweden resulting in unequal access to pharmaceutical services among the population. Telepharmacy is a provision of pharmaceutical care to patients at distance thereby increasing access to health care. Previous studies have shown promising results regarding various clinical outcomes, attitudes of patients and pharmacists in addition to high-quality drug counseling. As pharmaceutical care is essential for safe drug utilization, it is of importance to induce new approaches in Sweden to maintain pharmaceutical care in these areas. Aim: This study aimed to evaluate a telepharmacy system named Farmaceut på Distans at a local pharmacy in Sweden concerning; patient's and pharmacists’ attitudes, areas of improvements, and safety of the method. Methods: The study was performed between 26/4,-7/5 2021. The objectives of this study were evaluated through a questionnaire and short semi-structured interviews with patients, a semi-structured observation, a semi-structured interview with the project leader, and a focus group with included pharmacists. Additionally, a medicine dispensing error protocol was established.  Results: Eleven patients, three pharmacists, and the project leader were included in this study. This study shows that patients and pharmacists expressed optimistic attitudes towards Farmaceut på Distans. However, the method requires to be improved regarding technical aspects in advance of implementation. Further, no medicine dispensing errors were obtained.  Conclusions: Due to the small sample size, no conclusions can be drawn regarding the safety of the method. Farmaceut på Distans is a promising approach to maintain safe drug utilization in Sweden. However, further studies require to be performed regarding safety and attitudes among users.