Visual techniques such as mise-en-scène, cinematography and film editing may be used in order to strengthen a story and create the right atmosphere in which the story is told. This study examines film design, with the aim to raise the knowledge and understanding of how motion pictures are designed in order to achieve a strengthened story and the right atmosphere. The visual techniques are studied with three methods; semiotics, compositional interpretation and my own interpretation. One of the most important roles for a cinematographer is deciding how a film will be presented visually, that is why this study analyses and interprets three films by the cinematographer Hoye van Hoytema with this following question – In which ways has the cinematographer worked with the visual techniques in the opening of the three chosen films? The study also examines how you can work with the visual techniques in one’s own interpretation. Therefore the study includes four short films I have produced. The result of the analyses of the films is summarised and presented in a table and my interpretation was displayed during an exhibition on the 15th January 2016 at Umeå University. The visual techniques show both similarities and differences in how they have been used. They are used in combination to enable creation of the atmosphere in the story in all of the chosen films. The importance of how to relate separate techniques to the story as a whole in order to draw conclusions on what the techniques might imply, is shown. / Visuella grepp som mise-en-scène, filmfotografi och filmredigering kan användas inom film för att förstärka en historia och skapa stämning i en berättelse. Studien behandlar ämnet design inom film med syftet att öka kunskapen om och förståelsen för hur spelfilm kan designas för att uppnå en stärkt historia och en stämning i berättelsen. De visuella greppen studeras genom tre metoder vilka är semiotik, kompositionsanalys och gestaltning. Filmfotografen spelar en viktig roll i hur filmen ska utformas visuellt, därför analyseras och tolkas tre filmer av filmfotografen Hoyte van Hoytema efter frågeställningen – På vilka sätt har filmfotografen arbetat med visuella grepp i inledningen av de tre valda filmerna? I gestaltningen analyseras de visuella greppen genom att själv pröva dem i tre korta egenproducerade filmer. Resultatet av filmanalysen sammanfattas i en tabell och gestaltningen visades på en utställning den 15:e januari 2016 på Umeå universitet. Det finns både likheter och skillnader i hur de visuella greppen använts i filmerna. Gemensamt för dem är att det är kombinationen av de tre greppen som skapar stämning i berättelsen. De enskilda greppen måste också sättas i relation till filmens handling och hur den ser ut i övrigt för att kunna dra slutsatser om vad greppen betyder.

Den här uppsatsen består av en samling texter som jag skrivit under tiden jag arbetat med filmprojektet ME och relaterar till tankar och idéer som jag känt ett behov av att formulera. Texterna ligger kronologiskt i den ordning de skrevs, över en period på cirka 2 år. Texterna är hämtade från mobilanteckningar, utdrag från min produktions-loggbok, skriv-övningar, samt nedtecknade reflektioner skrivna för denna uppsats. Jag ser på texterna som dokumentära spår att följa. Min utgångspunkt har varit att arbeta med textmaterialet på samma sätt som jag jobbar med filmat material. Jag har därför begränsat mina möjligheter att ändra på eller skriva om texterna.

Denna uppsats undersöker vilka stilistiska tekniker inomfilmklippning, filmdialog och filmfotografi som har använts och varför föratt framkalla känslan av stress i filmen Uncut Gems (2019). Uppsatsenförhåller sig till Karen Pearlmans och Walter Murchs filmklippningsteorierom rytm och tempo och David Bordwells kontinuitetsteori. Sarah Kozloffger fördjupning i dialogens betydelse. Edward Branigan och Blain Brownfördjupar teorier inom filmfotografi. Totalt analyseras sex stycken scenerfrån filmen som framkallar känslan av stress hos tittaren. Resultatet visarpå att när de stilistiska teknikerna ”intensifierad” kontinuitet, överlappandedialog och följande kamerarörelser samspelar skapas en situation somefterliknar en realistisk stress som tittaren känner sig närvarande i fysisktoch emotionellt.

Det är ibland svårt att avgöra vilken betydelse kameraarbetet får i en film och exakt vad det förmedlar till tittaren. Genom att undersöka två filmer som baseras på samma ursprungsberättelse får vi möjlighet att utläsa kameraarbetets betydelse och skillnaden det gör för hur filmerna upplevs. Filmerna är Sidney Lumets Mordet på Orientexpressen (1974) och Kenneth Branaghs Mordet på Orientexpressen (2017). Det som undersöks i uppsatsen är hur olika kameratekniker används och hur det bidrar till berättandet. Det undersöks genom en metodbaserad på kompositionell analys och multimodalitet. Vår slutsats är att även om liknande sätt att arbeta med kameran förekommer i båda filmerna så har de skillnader som identifierats påverkat bland annat filmernas tema och hur deltagande tittaren blir i utredningen av mordet.