Uppsatsen undersöker grannspråksundervisning inom svenskundervisningen i den svenska skolan samt lärares självskattade grannspråkskompetens och inställning till grannspråkskunskaper och grannspråksundervisning i förhållande till faktorer såsom geografisk lokalisering, examensår och utbildning. Utifrån analys av 112 lärare och lärarstudenters svar på en webbaserad enkätundersökning tecknas en bild av hur grannspråksundervisningen och lärares grannspråkskompetens ser ut idag i förhållande till tidigare undersökningar, samt hur lärares inställning till grannspråkskunskaper och grannspråksundervisning kan förstås i ett språkpolitiskt och läroplansteoretiskt perspektiv. Undersökningen visar att antalet undervisningstimmar ägnade åt grannspråken tycks öka jämfört med resultat från en liknande undersökning 2011 och att färre lärare helt utelämnar grannspråksundervisningen. Vidare tycks komparativa studier vara vanligast. Ifråga om lärares grannspråkskompetens tycks en negativ utveckling ha skett. En större andel än tidigare anger att grannspråksundervisning inte ingick i deras lärarutbildning och en femtedel anger att de inte har tillräcklig kompetens för grannspråksundervisningen. En tredjedel av informanterna anser att grannspråkskunskaper och grannspråksundervisning har liten eller ingen relevans. Den främsta anledningen tycks vara stor stoffträngsel i ämnet och att andra moment har högre prioritet. Examensår har liten påverkan på lärarnas inställning medan geografisk lokalisering tycks ha större påverkan. Tydligaste påverkansfaktorn är huruvida grannspråksundervisning ingått i lärarutbildningen eller inte. Förklaringar till varför grannspråkskunskaper och grannspråksundervisning anses orelevant kan vara att den skandinaviska gemenskapshetstanken inte är lika starkt befäst som tidigare. Forskning visar däremot att effektiv språkundervisning måste vara välplanerad, långsiktig och med starkt institutionellt stöd. Det saknas inom grannspråksundervisningen idag. Därför efterlyser uppsatsen en tydligare vision kring hur de språkpolitiska ambitionerna ska realiseras.

I följande studie undersöks svensklärares arbete med och inställning till grannspråks­under­visning i gymnasieskolan utifrån ett didaktiskt perspektiv. Flera tidigare undersökningar pekar på problem såsom att lärare uppskattar sin grannspråks­kompetens som låg och nedprioriterar momentet. Det övergripande syftet med undersökningen är att belysa hur svensklärare arbetar med det centrala innehållet om språken i Norden, hur de betraktar momentet samt hur förutsättningarna för deras undervisning ser ut. Vidare undersöks vilka resurser som skulle kunna krävas för att förstärka undervisningen. Sex svensklärare på gymnasiet har intervjuats individuellt om sina grannspråkserfarenheter i såväl sin lärarutbildning som egen undervisning inom ramen för kursen Svenska 2. Under­sökningen visar att lärarnas självskattade grannspråkskompetens är förhållandevis låg, att stoff­trängseln i svenskämnet leder till att andra moment prioriteras och att tillgången till lämpligt material är bristfällig. De förbättringsmöjligheter som lärarna föreslår gäller att integrera delar av grannspråksundervisningen i litteraturhistoriemomentet och att resurser läggs på fortbildning och bättre läromedel. Därtill handlar det om att omstrukturera innehållet i kurserna dels för att underlätta elevernas lärandeprogression, dels för att höja kunskaps­områdets status. Undersökningen visar sammantaget att det råder diskrepans mellan språk­politiska intentioner och verkligheten i skolan – ambitionerna har inte realiserats i praktiken.