Det är dags för mässa, en helt vanlig söndag i oktober. Klockorna ringer i vanlig ordning, detär procession precis som vanligt, liturgin är densamma som varje mässa, vi får ta emotnattvarden – allt är precis som det brukar vara. Men ändå är det något som är annorlunda. Iprocessionen bärs det tunga processionskorset av ett barn i sjuårsåldern med hjälp av enkyrkvärd, likaså evangelieboken. Barnen får sitta längst fram i koret tillsammans medprästerna som leder högmässan och de får tillsammans med kyrkvärdarna utföra olikauppgifter. När det är dags för nattvarden sker det som gör just denna högmässa till något avdet största jag har varit med om, för även här är barnen med under själva utdelandet avnattvardsgåvorna. När jag kommer fram till en av de två stationerna med bröd och vin sägerprästen ”Kristi kropp för dig utgiven”, men det är ett barns ögon jag möter, och det är en litenbarnahand som försiktigt lägger oblaten i min framsträckta hand innan jag går vidare tillkyrkvärden som håller i vinkalken. Framför prästen står ett barn i sjuårsåldern och delar utoblater medan prästen säger ”Kristi kropp för dig utgiven”. Framför mig står ett barn som fårvara med i högmässan, och dessutom har fått konkreta uppgifter i den. Framför mig står ettbarn som inte bara får vara med, utan som får vara delaktig, och det slår mig att så här skulledet kunna vara överallt, i varje högmässa som firas i Svenska kyrkan.I denna uppsats undersöker jag hur två yrkesprofiler inom Svenska kyrkan, präster ochpedagoger, förhåller sig till barnen i relation till högmässan och vilka förståelser av kyrkansynsätten indirekt grundar sig i. Genom att belysa och jämföra prästers och pedagogerssynsätt kan tänkbara skillnader i pedagogiska förhållningssätt och dess inverkan på Svenskakyrkan aktualiseras och föras till diskussion.

No description available.

No description available.