No description available.

I denna uppsats studeras begreppet ortodoxa ikoner och hur dessa används i ortodoxa församlingar i södra Sverige. Syftet med denna uppsats är att få större kännedom om ikoner som fenomen och hur dessa används i ortodoxa gudstjänster, samt vilken syn ortodoxa församlingsmedlemmar har på ikoner. För att uppnå syftet med studien kommer jag att besöka tre ortodoxa församlingar på olika orter i Småland. Utifrån dessa församlingar genomförs intervjuer med totalt sex stycken personer. Resultatet av studien visar bland annat på att de intervjuade har olika förhållningssätt till ikoner. Vissa ser ikoner som något man ska vörda, medan andra ser det som vackra målningar och som har en historisk betydelse bakom sig, men inte mer än så. För majoriteten av de intervjuade betraktas en ikon som ett medel för bön och ritualer, ett sätt för människor att integrera sig med det gudomliga. De kan även användas som en guide i livet och i olika situationer. För många ortodoxa ikoner är inte bara vackra porträtt som hänger på väggen hemma eller i kyrkan, men det är också en del av deras vardag, en del av deras tro. En ikon behöver inte bara vara en bild, målning eller dekoration, det kan vara något mycket större enligt ortodoxa teologer. / In this paper, the concept of orthodox icons is studied and how these are used in orthodox churches in southern Sweden. The purpose of this paper is to gain more knowledge of icons as phenomena and how these are used in orthodox worship services, and which view orthodox church members have on icons. I visit three orthodox churches and interview a total of six people.The results of the study show, among other things, that the interviewees have different approaches to icons. Some see icons as something to be revered, while others see it as beautiful paintings and which have a historical significance behind them, but no more than that. For the majority of the interviewees, an icon is considered a means of prayer and ritual, a way for people to integrate with the divine. They can also be used as a guide in life and in different situations.For many orthodox icons, icons are not only beautiful portraits hanging on the wall at home or in the church, but it is also part of their everyday life, part of their faith. An icon not only needs to be a picture, painting or decoration, it can be something much bigger according to orthodox theologians.

In this essay I have tried ways to understand the meaning of the symbolic act that took place in the morning service on November 24, 2019 in Mariakyrkan, Gävle. I have first tried how the symbolic act can be understood within the dominant tradition of worship in the Church of Sweden, and its historical background in Lutheran Orthodoxy. It is a tradition with a strong emphasis on preaching and teaching, where hearing is the main task of worship. The verbal communication has over the last 50 years had to make way for more sensual communication in worship life. Although the sensuous is more present in today's worship celebrations, it has been difficult to find an understanding of meaning in the symbolic act that has been tried, as it is neither accompanied by any explanation for how it should be interpreted nor be teaching. Then I tested the example against the understanding of symbols that have come from greater liturgical awareness in the Church of Sweden's services. Nor does the result of it provide an understanding of meaning for the example of the intercession stones. What I find after trying the symbol act against the liturgical symbolism that has been resurrected within the Church of Sweden is not a sentence, but rather it is a resistance by being new and has no roots backwards that give it interpretation and/or meaning. To test whether it is possible to find meaning of the symbolic act of newer liturgical theology, I have turned to first Gordon Lathrop and his thinking about ordo, symbols and juxtapositions. Lathrop gave human life space throughout its joy and noise, but it was still not possible to find an understanding of a meaning in the symbolism. At Lathrop there is too strong an emphasis on the sacred things that he brings up as the word, table, bath, prayer. How these sacred things, in different combinations juxtaposition, are crucial to how Lathrop sees a sense of meaning. My example with the intercession stones never ends up in a juxtaposition of the kind necessary to create a voltage field for interpretation according to Lathrop. Nor does the intercession stones have the "depth" of Lathrop's sacred things or allude to them. The result is that it is not possible to find an understanding of a meaning in the symbolic act by Lathrops liturgical theology. I turn to the Liturgical theologians Lena Sjöstrand. Through her dissertation, I find that understanding of a meaning in the symbolic act. Sjöstrand believes that there is a possible meaning, but it cannot be described in words, it is at a level where verbalization or character interpretation is not possible, because at the atmospheric level it is not about intellect but about having confidence that what is happening actually is happening. In the example of the symbolic act of the intercession stones, we need to have a confidence that something is happening, together the worshippers pray Kyrkans förbön; With the help of bodies, stones, music, light, visible, and at the atmospheric level something that is not visible. This is not possible to explain, nor is it necessary to find a common understanding of what is happening.

Studiens forskningsfråga är vilken syn på nattvarden som råder i Svenska kyrkan idag i relation till Yngve Brilioths nattvardsteologi. Studiens syfte är att undersöka hur präster reflekterar kring det egna nattvardsfirandet utifrån Yngve Brilioths nattvardsteologi. Den vetenskapsteoretiska ansatsen är att ur ett ecklesiologiskt perspektiv studera en del av den kristna enhetens praktik för att beskriva och förstå fenomen och deras samband. Att undersöka hur präster reflekterar kring det egna nattvardsfirandet utifrån Yngve Brilioths nattvardsteologi kan ge indikation på hur kyrkan lever, tänker och grundar sitt förhållande till kultur och samhälle över tid. De fem huvudmomenten tacksägelse, gemenskap, åminnelse, offer och mysterium, så som presenterade i skriften Nattvarden av Yngve Brilioth, utgör teoretisk modell av nattvardsfirandet och dess teologi. Den modellen har studiens informanter utgått ifrån när de reflekterat över dagens nattvardsfirande. Huvudmomenten har dominerat framställningarna av nattvarden i Sverige i modern tid. De presenterades av Yngve Brilioth år 1926 och fick snabbt stor genomslagskraft. Momenten väver samman det individuella med det gemensamma liksom det sakramentala med det sociala i en helhet och är direkt relaterade till människors gudstjänsterfarenhet. Brilioth menade att genom det eukaristiska firandet sker något med såväl församlingen som den enskilda människan. Det beskrivs som en inkarnatorisk princip vilken drar med sig gudstjänstdeltagarna, kommunikanterna, i en sändning som har världen såsom sin adressat. Den här undersökningens empiri synliggör att en förflyttning har skett sedan Brilioths nattvardsteologi formade nattvardsfirandet i Svenska kyrkan. Det korta svaret på vilken nattvardssyn som råder i Svenska kyrkan idag i relation till Yngve Brilioths nattvardsteologi är att det är otydligt. Vid en generalisering av empirin från informanternas reflektioner över det egna nattvardsfirandet utifrån Yngve Brilioths nattvardsteologi framstår en brokighet i uppfattning om nattvardssyn i relation till de fem huvudmomenten. Den brokigheten indikerar en i olika utsträckning upplevd otydlighet kring Svenska kyrkans nattvardsteologi idag. Informanternas reflektioner följde inte gemensamma eller entydiga spår utan gick in och ut ur varandras i olika aspekter kopplat till huvudmomenten. Momenten kan uppfattas både som å ena sidan aktuella och tidlösa, å andra sidan som otidsenliga då en förflyttning från tiden då momenten skrevs fram har skett. Av de intervjuade informanterna skattades åminnelsemomentet som minst problematiskt och offermomentet som mest problematiskt. Mysteriemomentet uppfattades som mest tidlöst, högaktuellt och lättillgängligt å ena sidan, å andra sidan som svårtillgängligt om teologisk förankring och undervisning saknas. Tacksägelsemoment uppfattades högaktuell. Gemensamt var att reflektioner över dagens nattvardsfirande utifrån huvudmomenten ledde till att frågeställningar aktuella för vår samtid framkom. Tendenser som framträdde extra tydligt i de sammantagna reflektionerna handlar om att förändring har skett över tid avseende nattvardsteologin i relation till huvudmomenten, att begreppsförståelsen ser annorlunda ut idag då den förändras med sin samtid och behöver ständigt tolkas. Behov uttrycktes av att fördjupa teologisk medvetenhet om en samtida nattvardsteologi i Svenska kyrkan, om fortsatt eller ökad respekt för den egna traditionen. Behov uttrycktes även av att adressera frågan om undervisning om nattvarden och vem den är för samt frågan om risk för, eller tendens till, teologisk utarmning. Intresse för att aktualisera den inkarnatoriska principen i nattvardsfirandet uttrycktes. Intresse för att fördjupa samtalen kring svåra teologiska frågor kopplat till nattvarden i allmänhet framkom samtidigt som en ordtrötthet upplevs råda, vilket förklarades bli teologiskt problematiskt i församlingslivet när mycket lämnas outtalat. En förflyttning uppgavs ha skett från tiden då huvudmomenten skrevs i form av ett ökat fokus på individen idag jämfört med den samtid som rådde när momenten skrevs. Nattvarden uppgavs både ha blivit vardaglig och nästintill slentrianmässigt firad samtidigt som man också uppgav ett konstaterat ökat intresse för kyrkans andliga praktik och en ökad törst efter mening, djup och hopp i vår samtid. Studiens empiri ger uttryck för att frågor kring begreppsförståelse, och i vidare bemärkelse frågor som syftar till en bredare och djupare nattvardsteologisk förankring vilka leder till en tydligt normativ aspekt som visar på hur i det här fallet Svenska kyrkan bör handla för att vara trogen sitt väsen, behöver komma upp på dagordningen. Studiens mest tydliga fynd kan urskiljas handla om ett glapp mellan Svenska kyrkans upplevda otydlighet i nattvardsteologi och människors längtan efter gudsgemenskap. En diskrepans mellan informanternas upplevelse av Svenska kyrkans ökat okommenterade eller otydliga teologiska ställningstaganden kring den egna nattvardsteologin som fått till följd upplevd minskad teologisk förankring och djup kontra vittnesbörd om att samtidens människor bär på ökat intresse av och allvar inför teologi, mystik och längtan efter förinnerligad gudsgemenskap. Diskrepansen tar sig uttryck dels genom informanternas intresse av förtydliganden av nattvardsteologi idag, dels genom synliggörande av nya möjligheter till utveckling av nattvardsfirandet utifrån människors uttryckta längtan efter gudsgemenskap idag. Framtida forskning att fördjupa sig inom kan vara att titta närmare på vad kyrkan uttrycker genom sin samtida nattvardsteologi och hur det bidrar till ett närmande, eller fjärmande, i förhållandet mellan kyrkan och världen, mot bakgrund av att empiri i den här studien indikerar att förändring i nattvardsteologi över tid har skett. Framtida forskning kan också handla om hur en förtydligad nattvardsteologi kan utformas, vilken främjar att församlingen förinnerligas i en inkarnatorisk process så som huvudmomenten avsåg. Det handlar också om hur man kan förstå diskrepansen mellan de fem nattvardsmomenten och de nattvardsmotiv som fastställdes i BEM-dokumentet och hur den diskrepansen tar sig uttryck i nattvardsfirandet. Att undersöka hur nattvardsgästernas reflektion över nattvardsfirandet i Svenska kyrkan idag ser ut skulle också vara intressant. / <p>Fulltext utbytt 2024-02-05: engelsk titel tillagd.</p>

I uppsatsen undersöks om prästvigningsliturgierna i Church of England och Svenska kyrkan är teologiskt utbytbara mot varandra, oaktat kyrkorättsliga aspekter. Undersökningen utgår från Borgådeklarationen, dess skrivningar om Kyrkan och samarbetet över samfundsgränserna. I Borgådeklarationen har ett antal katolicitetsmarkörer, som ger uttryck för Kyrkans tro och som kan anses vara besändiga över tid, lokaliserats och prästvigningsliturgierna undersöks utifrån dessa. Liturgierna, katolicitetsmarkörerna och förhållandet mellan de enskilda kyrkorna och Kristi världsvida, universella, kyrka analyseras. Undersökningen visar att prästvigningsliturgierna är teologiskt utbytbara mot varandra och att de har ett likartat teologiskt innehåll som står i samklang med den andra kyrkan.

No description available.

Uppsatsen går igenom ritualer i det digitala. I ett försök att finna teologiska belägg för huruvida det är genomförbart att uppnå måltidsgemenskap på en digital plattform, i Svenska kyrkans ordning. Uppsatsen berör olika typer av digitala rum/plattformar och utforskar gemenskap inom det digitala och om något går förlorat där. Metoden som används är semistrukturerade intervjuer, som sedan jämförs med vad tidigare forskning säger inom områdena; ritualer och digital religion. Resultat som författaren finner efter genomförda intervjuer visar på vikten att klargöra vilken typ av digitalt rum som används då det är avgörande för att uppnå en gemenskap. Även att handlingen utförs i realtid. Dessutom visar empirin på att nattvardsliturgin är i ständig förändring. Svaret på hur nattvarden skulle kunna utföras för att stämma överens med Svenska kyrkans ordning, är något som behöver ligga på fördjupande framtida forskning för att ha fullt teologiskt stöd.

Denna uppsats beskriver hur processen har gått till när allmänbikten introducerades i Syrisk-ortodoxa kyrkans liturgi under sent 1900-tal. Uppsatsen identifierar historiska källor som omnämner och har infört allmän bikt i den Syrisk-ortodoxa liturgin. En identifiering av motivet till införandet av den allmänna bikten ges samt en analys av dess plats i liturgin och förslag för framtida åtgärder gällande den allmänna bikten.

Denna uppsats belyser kroppslighetens roll inom Svenska kyrkans liturgi, i syfte att utforska hur fysiska praktiker och sinnliga erfarenheter förmedlar och fördjupar religiös och andlig förståelse. Med en bakgrund rotad i personlig reflektion kring liturgiska traditioner, undersöker studien de specifika praktikerna och deras inverkan på deltagande och uttryck av det gudomliga. Genom en kvalitativ metodik, inklusive en detaljerad innehållsanalys, utforskar denna uppsats två samtida teologers syn på kroppslighet: Martin Modéus och Lena Sjöstrand. Avgränsningar görs för att koncentrera sig på dessa två författares arbeten, som ligger till grund för de empiriska och teoretiska insikter som presenteras. I analysen framkommer det att kroppslighet och sinnlighet är centralt för förståelsen av Svenska kyrkans liturgi, vilket utmanar idén om Ordet som den främsta medlaren av det gudomliga mötet. Resultaten tyder på att kroppsliga gudstjänstpraktiker är betydelsefulla inte bara för den individuella spiritualiteten utan även för att stärka gemenskapskänslan bland församlingsmedlemmar. Uppsatsen avslutar med en diskussion om de möjliga konsekvenserna av kroppsligheten för den bredare kyrkliga praxis samt för framtidens forskningsriktningar - såsom inkluderingen av mångfaldiga kroppsliga erfarenheter i Svenska kyrkans gudstjänstliv. Denna studie bidrar till fördjupad förståelse för hur liturgiska praktiker både kan uttrycka och forma tro i samtidens församlingskontext.

Johann Sebastian Bachs kantater för kyrkoåret skrevs i en annan tid, de har ett annat språk, både skriftligt och textligt, än vad kanske dagens gudstjänstbesökare är vana vid. För att göra dessa mästerverk relevanta idag behövs, tror jag, en varsam redigering. I och med det här arbetet önskar jag skapa en fungerande form där Bachs musik blir en naturlig del av det liturgiska flödet. De kriterier jag velat uppfylla för kantaterna är följande: ·         Texten ska vara på svenska. För Luther och Bach var det en självklarhet att det skulle vara på folkspråket ·         Orkestern ska inte vara för stor, det ska vara görbart ekonomiskt. Stråkar plus ytterligare ett eller två instrument ·         Endast en solist per söndag ·         Kantatens satser ska spridas ut över gudstjänsten. Hos Bach delades den endast upp i två delar ·         Koralmelodierna som används ska finnas i vår psalmbok. För att (som jag tidigare skrev) koralerna ska fungera som mänsklighetens (eller församlingens) röst, bör det vara melodier man känner till ·         Det får inte bli för långt (gudstjänsten ska inte vara mycket längre än en normal gudstjänst med körmedverkan) Sammanfattningsvis är alltså min frågeställning följande ”Finns det fortfarande plats för Johann Sebastian, hans musik och hans teologiska arv i det svenskkyrkliga gudstjänstlivet”? Min förhoppning är att Bachs, enligt min åsikt, tidlösa musik i allmänhet och hans kantater i synnerhet ska rymmas i vår kyrkas stora musikaliska arv, att musiken ska beröra människor och förändra deras liv på sätt som exempelvis sångerna från kommuniteten i Taizé och lovsångsrörelsens musik gör och har gjort. Svenska kyrkan är och ska vara en folkkyrka med breda och många teologiska och musikaliska influenser och traditioner. Utifrån kriterierna ovan skapas fyra kantater, för Första advent, Fastlagssöndagen, Påskdagen och Tacksägelsedagen.