I uppsatsen undersöks om prästvigningsliturgierna i Church of England och Svenska kyrkan är teologiskt utbytbara mot varandra, oaktat kyrkorättsliga aspekter. Undersökningen utgår från Borgådeklarationen, dess skrivningar om Kyrkan och samarbetet över samfundsgränserna. I Borgådeklarationen har ett antal katolicitetsmarkörer, som ger uttryck för Kyrkans tro och som kan anses vara besändiga över tid, lokaliserats och prästvigningsliturgierna undersöks utifrån dessa. Liturgierna, katolicitetsmarkörerna och förhållandet mellan de enskilda kyrkorna och Kristi världsvida, universella, kyrka analyseras. Undersökningen visar att prästvigningsliturgierna är teologiskt utbytbara mot varandra och att de har ett likartat teologiskt innehåll som står i samklang med den andra kyrkan.

I takt med att allt fler personer som är kristna ifrån Mellanöstern har sökt sig till S:ta Ragnhilds kyrka i Södertälje, har ett oväntat dilemma uppstått för samfundet Svenska kyrkan lokalt. Många besökare har efterfrågat fromhetsuttryck som är vanliga i den kyrkotradition de kommer ifrån, till exempel i form av en skulptur föreställande Jesus, en vigvattenskål och krukväxter. Att korsteckna sig med välsignat vatten, att vidröra, omfamna och kyssa Jesus-skulpturen visar ett sätt att utöva sin tro, som också kan fungera som brobyggande mellan olika kulturer och kyrkotraditioner. Detta väcker frågor om identitet och maktstrukturer i kyrkorummet. Många kristna ifrån Mellanöstern lämnar krukväxter i gåva till kyrkorummet, de placeras på golvet i närheten av en ljusbärare. Ljusbärare är ett vanligt fromhetsuttryck i kyrkorum som är tillhöriga samfundet Svenska kyrkan. I S:ta Ragnhilds kyrkorum är ljusbäraren utformad som ett träd med nakna grenar. Det är skänkt av ett lokalt ordenssällskap, designat av en lokal silversmed och tillverkat i en lokal smedja. Det har en lokal prägel, och en tydlig lokal avsändare, i form av en plakett med ordenssällskapets namn på monterat på ljusträdet.  Men den lokala kontexten i Södertälje har över tid förändrats. När arbetslaget i S:ta Ragnhilds kyrkorum i samråd med församlingsherden organiserar gudstjänster med textläsning på arabiska, som är modersmål för många i den gudstjänstfirande församlingen, har detta ibland tolkats som ett utmanande inslag. Att få höra Ordet på sitt modersmål, en luthersk idé och därmed en del av Svenska kyrkans identitet, har blivit upplyftande för många gudstjänstbesökare men provocerande för andra. Nu har arbetslaget i S:ta Ragnhilds kyrkorum att förhålla sig till dessa reaktioner. Utmaningen är att få samfundet Svenska kyrkans identitet att manifesteras i kyrkorumet S:ta Ragnhild på ett sådant sätt att den gudstjänstfirande församlingen, som består av kristna med rötter i flera olika kyrkotraditioner, känner sig hemma och välkomna där. Frågan är vilka fromhetsuttryck som där kan rymmas utan att Svenska kyrkans identitet på ett lokalt plan blir otydlig. Ett sätt att lösa detta på har varit att noga överväga vad som kan placeras i kyrkorummet, samt att föra dialog med gåvogivare. Sammantaget visar uppsatsen att S:ta Ragnhilds kyrkorum åskådliggör Svenska kyrkans identitet på ett lokalt plan genom att vara ett kyrkorum som genom sina fromhetsuttryck karaktäriseras av såväl ekumenik som mission och på så sätt är ett kyrkorum som är öppet för alla.

In the town of Södertälje, a great number of ecclesiastical denominations are represented, a majority of which with roots in the Middle East. To a person attending several various Christian services at many different churches, the diversified ecclesiastical scene offers many similarities among the different denominations, as well as many differences between them. An obvious difference is the view of ministry. In the Church of Sweden women may be ordained, whereas this is not possible in the Chaldean-Catholic Church or the Syrian-Orthodox Church. This paper describes how some ordinary worshippers, members of the Chaldean-Catholic Church or the Syrian-Orthodox Church, look upon their own religious practices in view of the fact that they belong to minority denominations in a secularized society in which the Church of Sweden is the major church. This paper has a Theological as well as a Sociological perspective, since these two perspectives have a reciprocal effect on each other regarding the creating of identities of both informants and churches. An important aspect of this paper is the informants’ view of the relationship between priesthood and gender. It will be obvious that the informants’ opinions of who may be allowed to take Holy Orders depend more on the person’s eligibility than on gender, irrespective of traditions in their denominations. In spite of the fact that women are not ordained in either of the churches dealt with in this paper, the informants hold the view that this may change with time. Instead, they mean that this is one in a row of adaptations that should be carried out by their churches, in order for them to be able to continue to exist in Södertälje and to achieve an ongoing increase in numbers. However, the question of priesthood and gender is complicated, partly due to traditions in their home countries, but also since the bodies of men and women, respectively, are regarded differently in Orthodox theology, not least so in comparison with that of the Church of Sweden. In this paper the informants also express questions arisen from encounters between their respective home countries and Sweden. Primarily, those questions are about the possible effects that may occur when ecclesiastical traditions meet secular values. That affects the informants’ views of culture and nationality, as well as the meaning of being an individual in a group, profoundly marked by church traditions in a society as individualistic as Sweden. / I Södertälje finns ett stort antal kyrkliga samfund representerade, flertalet med rötter i Mellanöstern. Det kyrkliga landskapet medför att det för den kyrkobesökare som rör sig i flera olika kyrkorum, är lätt att upptäcka många likheter mellan de olika kyrkliga samfunden, men också flera skillnader. En påtaglig skillnad är synen på prästämbetet. I Svenska kyrkan kan kvinnor vara präster, medan detta inte är möjligt i Kaldeisk-katolska kyrkan eller i Syrisk-ortodoxa kyrkan.   Den här uppsatsen handlar om hur några vanliga gudstjänstdeltagare, medlemmar i Kaldeisk-katolska kyrkan eller Syrisk-ortodoxa kyrkan, ser på de egna kyrkotraditionerna och -praktikerna i ljuset av att vara minoritetskyrkor i ett sekulärt samhälle där Svenska kyrkan är majoritetskyrka. Uppsatsen har ett teologiskt såväl som ett samhällsorienterat perspektiv. Anledningen till det är att dessa två perspektiv har en ömsesidig påverkan på varandra beträffande informanternas - och kyrkornas - identitetsskapande. En viktig ansats i uppsatsen är vilken syn på relationen prästämbete och kön informanterna ger uttryck för. Uppsatsen visar att informanternas uppfattning om vem som kan vigas till präst är mer beroende av personlig lämplighet än av kön, oaktat att de kyrkotraditioner de tillhör säger något annat. Trots att kvinnor inte vigs till präster i någon av de kyrkor som uppsatsen belyser, menar informanterna att det på sikt inte alls skulle vara en omöjlighet. Det är istället en i raden av anpassningar som de menar att deras kyrkor bör göra, för att fortsätta att leva och verka i Södertälje och för att tillväxten av medlemmar ska vara god. Dock visar det sig att frågan om prästämbete och kön inte är okomplicerad. Det beror dels på traditioner från hemländerna, men också på att mannens och kvinnans kropp betraktas på olika sätt i ortodox teologi, inte minst jämfört med Svenska kyrkans teologi. I uppsatsen ger informanterna också uttryck för frågor som har väckts genom mötet mellan deras respektive hemländer och Sverige. Främst handlar detta om vad som kan hända när kyrkliga traditioner möter sekulära värderingar. Detta påverkar deras syn på såväl kultur och nationalitet som vad det innebär att vara individ i en grupp, som starkt präglas av kyrkliga traditioner, i ett samhälle som är så individcentrerat som Sverige.