Denna uppsats belyser kroppslighetens roll inom Svenska kyrkans liturgi, i syfte att utforska hur fysiska praktiker och sinnliga erfarenheter förmedlar och fördjupar religiös och andlig förståelse. Med en bakgrund rotad i personlig reflektion kring liturgiska traditioner, undersöker studien de specifika praktikerna och deras inverkan på deltagande och uttryck av det gudomliga. Genom en kvalitativ metodik, inklusive en detaljerad innehållsanalys, utforskar denna uppsats två samtida teologers syn på kroppslighet: Martin Modéus och Lena Sjöstrand. Avgränsningar görs för att koncentrera sig på dessa två författares arbeten, som ligger till grund för de empiriska och teoretiska insikter som presenteras. I analysen framkommer det att kroppslighet och sinnlighet är centralt för förståelsen av Svenska kyrkans liturgi, vilket utmanar idén om Ordet som den främsta medlaren av det gudomliga mötet. Resultaten tyder på att kroppsliga gudstjänstpraktiker är betydelsefulla inte bara för den individuella spiritualiteten utan även för att stärka gemenskapskänslan bland församlingsmedlemmar. Uppsatsen avslutar med en diskussion om de möjliga konsekvenserna av kroppsligheten för den bredare kyrkliga praxis samt för framtidens forskningsriktningar - såsom inkluderingen av mångfaldiga kroppsliga erfarenheter i Svenska kyrkans gudstjänstliv. Denna studie bidrar till fördjupad förståelse för hur liturgiska praktiker både kan uttrycka och forma tro i samtidens församlingskontext.