Bakgrund: Trots lagar, riktlinjer och ambitioner om att skapa en jämlik vård, visar forskning att HBTQ-personer upplever en sämre vård och har en psykisk ohälsa som är mer utbredd än hos befolkningen som helhet. Att HBTQ-perspektivet ofta osynliggörs i vårdutbildningar leder till att heteronormen fortsätter att leva kvar, vilket får negativa konsekvenser berörande både individ och vårdkvalitet. Syfte: Syftet var att belysa hur individer som identifierar sig som HBTQ upplever sig bli bemötta i vården. Metod: En kvalitativ studie baserad på sex semistrukturerade intervjuer. Materialet analyserades enligt en modell för kvalitativ manifest innehållsanalys av Lundman och Hällgren Graneheim (2012).   Resultat: Resultatet visar att HBTQ-personer många gånger upplever sig bli dåligt bemötta i vården. Detta kunde delvis bero på upplevelsen av att sjukvårdspersonal inte har tillräcklig kunskap i HBTQ-frågor, men också på grund av att det sker medveten kränkning och diskriminering av patienter som identifierar sig som HBTQ. Vid ett gott bemötande ansågs sjuksköterskans öppenhet inför individers olikheter spela en avgörande roll, likaså att en ökad kunskap kring HBTQ-frågor i sjukvården skulle kunna förbättra situationen för HBTQ-personer. Slutsats: Sjukvårdspersonal upplevs inte besitta tillräcklig kompetens för att bemöta HBTQ-personer korrekt, något som får negativa konsekvenser för patienten. Sjukvårdspersonal bör därför reflektera över sina egna normer och värderingar samt öka sin kunskap i HBTQ-frågor. Detta för att nå målet och lagen – en lika vård för alla.

SAMMANFATTNING Den här uppsatsens intresserar sig för hur ungdomar som definierar sig själv som homo- eller bisexuell, transperson eller queer (hbtq) har det i skolan. Därför har jag genomfört en kvalitativ intervjustudie med sex unga vuxna som är mellan sexton och tjugoett år och tillsammans med deltagarna skapat berättelser om hur de har upplevt sin skoltid. Syftet har varit att bidra med ny kunskap genom att synliggöra deras erfarenheter av att inte uppfylla de förväntningar som heteronormativt ställs på en pojke eller flicka i skolan med den övergripande forskningsfrågan - ’Hur framträder skolan som heteronormativt sammanhang i de unga vuxnas berättelser om skoltiden?  Uppsatsen tar till utgångspunkt att skolan är ett heteronormativt sammanhang och mot den bakgrunden ställs intervjudeltagarnas berättelser. Berättelserna analyseras med hjälp av begrepp ur symbolisk interaktionism och knyter an till och tolkas med utgångspunkt i tidigare forskning om relationer, pojkar och flickor, skapandet av femininiteter och maskuliniteter samt synliggörandet av sexualiteter - i skolan. Studiens genomgående tema är hur skolan som heteronormativt sammanhang framträder i de unga vuxnas berättelser i mötet med medelever, lärare och undervisningen.  Studiens resultat visar att i möte med eleverna framträder heteronormativiteten som deltagarens annorlundahet i form av verbala kränkningar, uteslutning från samspel, mobbning eller våld. Mötet mellan deltagarna och lärare kännetecknas av att heteronormativiteten synliggörs genom deltagarens annorlundavärde och gestaltas genom lärares passivitet inför verbala kränkningar i och utanför klassrummet, lärares ointresse för ett mångfaldsperspektiv i undervisningen eller osäkerhet inför deltagarens annorlundahet. Vidare framträder heteronormativiteten i mötet mellan deltagarna och undervisningen i skolan som heteronormativt sammanhang i form av deltagarens osynliggörande. Detta osynliggörande gestaltas i form av lärares organisering av undervisningen som bidrar till att producera och reproducera traditionella könsroller och könsrollsmönster. Resultatet visar att skolan inte är en trygg och utvecklande lärandemiljö för elever som definierar sig som hbtq och antyder skolans behov av kompetensutvecklande insatser med fokus på hbtq-kunskap, normer, mångfaldsperspektiv och normkritik för bättre kunna skydda alla elever från att ‘fara illa’ i skolan.