I Japan beskrevs på 1980-talet ett fenomen som kom att kallas Hikikomori. Det talades då om en grupp ungdomar med en social tillbakadragenhet, utan känd aktivitet som tillbringade merparten av sin tid i det egna hemmet. På 1990-talet började det talas om fenomenet även i Europa och under senare år har gruppen uppmärksammats allt mer i Sverige. Syftet med studien var att utifrån ungdomarnas perspektiv undersöka vilka eventuella faktorer som påverkat dem till och från hemmasittandet, men även hur de upplevt den tid då de var hemmasittande. För att ta reda på det intervjuades sex ungdomar mellan 18-24 år vilka hade erfarenheter av ett hemmasittande och som var boendes i en mellanstor svensk stad. Resultatet visade att det var ett flertal faktorer som påverkar till och från hemmasittandet. Viktiga faktorer som framkom var skola, ohälsa och sociala nätverk. En sviktande skolnärvaro nämndes av majoriteten av ungdomarna vilken hade resulterat i att de hade ofullständiga betyg både från grundskola och gymnasium. Lärare som hjälpte ungdomarna lite extra visade sig vara viktigt för ungdomarnas motivation att ta tag i skolarbetet. Vad beträffar ohälsan var den på olika sätt återkommande i samtliga ungdomars berättelser. Trots det gick det inte att hitta något direkt samband mellan ohälsan och hemmasittandet. Under hemmasittandet spenderade ungdomarna en stor del sin tid vid datorn och hade via den flertalet av sina sociala kontakter. Övriga nätverk såsom familj, vänner, myndighetskontakter samt en verksamhet som arbetade med hemmasittande ungdomar hade en betydande roll för ungdomarna, framförallt vad gäller vägen från hemmasittandet.

Hikikomori är ett fenomen och uttryck med sitt ursprung i Japan, som syftar till individer som isolerar sig i hemmet under en längre tid. Det startade då pressen blev för stor för unga män i Japan, som är ett land där män förväntas gå långt i karriären och prestera framgångsrikt. I Sverige så hänvisas de unga som drar sig undan på grund av olika anledningar, till hemmasittare eller hemmasittande ungdomar.Syftet med den här studien var att undersöka hur behandlare får kontakt med hemmasittande ungdomar och hur dem går tillväga för att få dem integrerade i samhället igen. För att göra det så intervjuades totalt fyra stycken som var verksamma i varsin verksamhet som kommer i kontakt med hemmasittande unga vuxna, de var verksamma ifrån två olika kommuner i norra Sverige och valdes ut genom ett bekvämlighetsurval. Två städer valdes för den här studien, inte för att göra en jämförande studie utan för att få utspridd empiri kring fenomenet.Det som kom fram i resultatet var att skolan var en stor del i hur de hemmasittande ungdomarna mådde och även ibland en orsak till anledningarna att de hade dragit sig undan. Det har gjorts studier på avhopp som visar att otillräckligt stöd var en bidragande faktor, trots att ge stöd till elever som är i behov av det är något som är lagstadgat i svensk skollag. Det framkom även i studien att alla intervjupersoner var eniga om att det här var ett individuellt problem, att ingen klient som de arbetade med var den andra lik och därför fick behandlarna lägga ner mycket fokus på en individ för att ta reda på hur de skulle hjälpa just den individen.Det kom fram i studien att en av de viktigaste faktorerna för att berörda hemmasittande ungdomar skulle lyckas ta sig tillbaka, var att det sattes in en insats i tid och att den insatsen var rätt för den individen.