En viktig del av behandlingen vid hjärtinsufficiens är att patienten själv utför egenvård i syfte att förebygga komplikationer samt reducera redan befintliga symtom. Egenvården innefattar ofta förändringar av livsstilen. Exempel på dessa förändringar är salt- och vätskerestriktion, daglig vikt samt lämplig motion efter förmåga. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie var att belysa patienters upplevelse av egenvård vid hjärtinsufficiens. Metod: I studien sammanställdes och analyserat åtta kvalitativa vetenskapliga artiklar. Sökningar av artiklar genomfördes huvudsakligen i databaserna CINAHL, Medline, Pubmed, Scopus och Web of Science. Resultat: Analysen resulterade i två huvudteman och totalt åtta subteman. Övergripande teman var egenvård – hälsobefrämjande och välgörande samt egenvård – ett nödvändigt ont. Slutsats: Upplevelsen av egenvård präglas ofta av stöd eller brist på stöd från sjukvård och närstående. Det är viktigt att sjuksköterskan har en förståelse för hur patienter kan uppleva egenvården för att på bästa sätt kunna vägleda dessa patienter till en så väl fungerande vardag som möjligt.

Introduktion: Hjärtinsufficiens, även kallat hjärtsvikt, är ett tillstånd där hjärtats pumpfunktion är nedsatt på grund av bakomliggande hjärtsjukdom. Förr i tiden kallades tillståndet för vattusot och senare hydrops. Vanligtvis är det hypertoni eller hjärtinfarkt med förlust av hjärtmuskelvävnad som kan orsaka hjärtsvikt. Hjärtsvikt delas in i systolisk- och diastolisk hjärtsvikt. Vid systolisk svikt har hjärtat svårt att pumpa ut allt blod från vänster kammare. Vid diastolisk hjärtsvikt har hjärtat istället svårt att fyllas med blod. Utredning för att ta reda på om en patient lider av hjärtsvikt består av EKG och mätning av natriuretisk peptid. För att bekräfta diagnosen görs ett ultraljud av hjärtat där det även framkommer om hjärtsvikten är systolisk eller diastolisk. Vanliga symptom som uppkommer vid hjärtsvikt är andfåddhet och ödem. Vid behandling av hjärtsvikt är syftet att minska symptomen och förbättra allmäntillståndet hos patienten samt minska behovet av sjukvård. Syfte: Syftet med detta arbete är att undersöka hur behandlingen av hjärtsvikt har utvecklats i Sverige sedan renässansen fram till modern tid. Metod: Sökningar gjordes på bibliotek efter böcker som beskrev hur sjukdomar förr i tiden behandlades. Därefter hittades böcker som passade sökningen, vilket resulterade i främst äldre farmakopéer och recepthandböcker. Nutida behandlingsrekommendationer utlästes bland annat från läkemedelsboken.se och janusinfo.se. Resultat: Behandlingen av vattusot på 1500-talet bestod främst av olika kryddor och växter som ofta skulle sjudas i vin eller blandas med annan vätska för att sedan intas. Digitoxin och digoxin från digitalis samt diuretika var en stor del av behandlingen av vattusot/hydrops under 1800- och 1900-talet. Flera olika substanser hade diuretisk effekt och rekommenderades vid hydrops och ödem. Digitalis fanns i flera beredningsformer och användes flitigt. Numera används digoxin som behandling endast vid svårare fall av hjärtsvikt, när standardbehandling med ACE-hämmare, betablockerare, diuretika och aldosteronantagonister inte gett tillräcklig effekt. Diskussion och slutsats: Behandlingen av hjärtsvikt i Sverige har ändrats mycket sedan renässansen, vilket även diagnostiseringen och benämnandet av tillståndet har gjort. På renässansen och 1800-talet benämndes det vattusot, tidigt 1900-tal kallades det hydrops och vid mitten av 1900-talet började det istället benämnas som hjärtinsufficiens. Digoxin är det enda preparatet som fortfarande används men framställs numera syntetiskt. Modern behandling består annars av ACE-hämmare, betablockerare, aldosteronantagonister och diuretika. Utifrån de böcker som granskats till detta arbete märks en stor utveckling av behandlingen av hjärtsvikt. / Introduction: Heart failure is a condition where the heart’s pumping mechanism is reduced due to other heart diseases. Back in the days it was called dropsy (vattusot) and later it was called hydrops. The main reason for heart failure is often hypertension or a myocardial infarction with loss of heart muscle tissue. Heart failure can be divided into systolic- and diastolic heart failure. Systolic heart failure means that the heart is having trouble to pump out the blood in the left ventricle. In the case of diastolic heart failure, the heart is having trouble to fill with blood. Screening for heart failure is done by electrocardiography and measuring of natriuretic peptide. An ultrasound of the heart, so called echocardiography, is made to confirm the diagnosis. The echocardiography shows if the heart failure is systolic or diastolic. Symptoms of heart failure is shortness of breath, breathlessness and edema. Treatment of heart failure reduces the symptoms and the need for hospitalizing. Aim: The aim of this study was to explore if and how the treatment of heart failure has progressed in Sweden since the renaissance up to modern days. Method: Searches were made at libraries for books containing information about diseases in the old days and what the treatment looked like then. Suitable books where chosen to part the study. Information on current treatment was found at web pages such like läkemedelsboken.se and janusinfo.se. Results: The treatment of dropsy (vattusot) in the 1500s consisted mainly of various spices and plants that often were recommended to be sown in wine or other liquid before consumption. Digitoxin and digoxin, substances from digitalis, and diuretics were a big part of the treatment of heart failure in the 1800s and 1900s. There were multiple substances with diuretic effects which were recommended to use at hydrops and edema. Digitalis was found in many different formulations. Nowadays the use of digoxin as treatment for heart failure only occurs in more severe cases where todays standard treatment hasn’t given enough effect. Discussion and conclusion: The treatment of heart failure in Sweden has progressed since the renaissance as has the screening and naming of the condition. In the renaissance and 1800s the condition was called dropsy (vattusot), in the early 1900s it was called hydrops and it was called so until the middle of the 1900s, when it started to be called heart failure. From the premodern treatment, digoxin is the only substance used today only now its synthesized. Today’s standard treatment consists of ACE-inhibitors, beta blockers, diuretics and aldosterone antagonists. The books used in this study shows a progress in the treatment of heart failure.