En traditionell uppfattning som den humanistiska tolkningen tog över från tidigare tolkningar var att Utopia är att betrakta som Mores egen idealstat, något som innebar att den ursprungliga frågeställningen främst gällde vilken sorts ideal denne strävat efter att beskriva. Som vi senare kommer att se så tycks det dock som att denna bild gradvis har framstått som alltmer problematisk när man väl börjat analysera Utopia som ett verk författat inom en viss historisk och kulturell kontext, varför man började anpassa den för att överensstämma med en ökad kunskap om More och hans samtid. Från att ursprungligen ha betraktas som relativt självklar har således bilden av Utopia som en utopi under 1900-talet kommit att bli föremål för debatt, såväl när det gäller vilken sorts ideal More ville förmedla, i vilken grad han avsåg att göra detta, och till slut också huruvida detta alls var hans avsikt. Ett övergripande syfte med denna uppsats är att studera denna utveckling för att undersöka hur och varför bilden av Utopia som en entydig skildring av ett idealsamhälle kom att förändras när verket studerades under den humanistiska tolkningens premisser. För att klargöra detta förhållande lyfts ett antal läsningar av Utopia inom den humanistiska tolkningen fram för att analyseras. Styrande frågeställningar blir här hur man inom dessa väljer att framställa Mores verk, vilka argument man använder sig av för att befästa denna tolkning och eventuella bakomliggande motiv för dessa, hur man förhåller sig till de problem som uppstår när den traditionella bilden av Utopia möter den humanistiska tolkningens perspektiv, samt hur de olika tolkningarna förhåller sig till varandra. En genomgående tes i denna undersökning blir att förändringen i perspektiv har drivits av en växande insikt om att det utopiska samhällsystemet representerar en moral- och samhällssyn som är oförenlig med de ideal som historiskt kan kopplas till More, och att det är denna motsättning mellan den traditionella bilden av Utopia och den kunskap som uppnåtts genom det tillgängliga historiska materialet som har format diskussionen inom den humanistiska tolkningen, och som har lett den i riktning mot en alltmer ambivalent inställning till Utopia som utopi. Ett sekundärt syfte är att använda slutsatserna från denna undersökning till att analysera hur de förändringar som skett inom den humanistiska tolkningen har kommit att påverka synen på verket som helhet, samt vilka tolkningsmöjligheter de öppnar för. Härigenom öppnas även möjligheten att diskutera Utopia på ett mer abstrakt plan som ett exempel på en av de många klassiska texter som har lästs om omtolkats under lång tid. Genom att betraktas ur detta perspektiv kan frågan om Utopias mening anses belysa en mer allmängiltig frågeställning gällande vår förståelse av historiska texter. På samma sätt avses även forskningen kring Utopia att betraktas ur ett större perspektiv. Tanken är att denna kan lyftas fram som ett exempel på den utveckling som skett inom studiet av historiska texter under 1900-talet, men även på de strukturella förändringar som ständigt pågår inom den vetenskapliga forskningen generellt. Fokus ligger här på den inre dynamik som kan urskiljas i den forskning som utgör studieobjektet, men även på de yttre omständigheter som kan anses ha påverkat den allmänna bilden av Utopia, och därmed även hur man har kommit att betrakta verket.

Syftet med denna studie är att utforska den negativa syn på Eva som präglade renässansens religiösa konst. Allt som oftast verkar konstvetare vara överens om att Evas framställning inom renässanskonsten tycks vara tyngd av främst negativa värden och associationer. Det finns naturligtvis alster där Evas uppenbarelse har tolkats övervägande bära andra värden än de syndiga och farliga, men dessa förefaller till syntes vara i bister minoritet. De flesta renässansverk där Eva är avbildad skulle idag betraktas som misogyna, men misogyni verkar vara ett för trubbigt begrepp att använda i detta sammanhang, när hela dåtidens samhälle vilade på fundamentalt skilda värdegrunder från de som präglar dagens västvärld. Denna uppsats ämnar undersöka vad de negativa föreställningarna grundade sig i samt vad som var roten till Eva-motivets popularitet i det kristna Europa under 1400-och 1500- talet. Vidare ämnas undersökas hur den negativa synen gentemot Eva kom till uttryck inom konsten. Det är inte främst konstnärens individuella uttryck som kommer att tolkas, utan genom att analysera betydande sociala, kulturella och stilmässiga förutsättningar under renässansen vars spår går att fina i de sex verk som är studiens underlag, är målet att i konstverken finna gemensamma mönster och ledtrådar som kan belysa hur man såg på Eva och därmed även i förlängningen på kvinnan. Tre frågeställningar har formulerats med studiens syfte i beaktande: Vad karaktäriserade synen på Eva innan och under renässansen, och hur växte detta synsätt fram? I vad grundar sig Eva-motivets popularitet under denna epok? På vilka olika sätt gestaltas Eva i de valda verken? Finns det några återkommande symboler och allegorier verken emellan, och vad ämnar dessa belysa? Vilka negativa värden associerades Eva med, och på vilka sätt framgår detta i de valda verken?

Denna uppsats tar med läsaren in i en bransch som under flera år har intresserat oss, men där vi uppfattar att kunskapen inte når fram till allmänheten. Trots att området berör samhället och de platser vi verkar i är det inte många som har en förståelse för dessa omfattande processer. Branschen vi pratar om är turismbranschen och området är evenemangsvärvning. Syftet med evenemangsvärvning är dels att det ska generera i pengar till staden, dels att städer ska ses som attraktiva och uppfattas så av turister, evenemangsarrangörer och kanske framför allt av de som lever och verkar i dem.För att på något vis bidra i en kunskapsspridning har vi i uppsatsen beskrivit en talangtävling som ämnar utse den mest talangfulle evenemangsvärvaren. Den ärofyllda titeln står mellan fyra individer som på ett eller annat sätt verkar inom området evenemangsvärvning. Domarna, och tillika vi författare, är ensamma om att utse talangen, men till vår hjälp har vi fyra experter inom nutidsrelevanta områden som kan guida oss fram till en vinnare. Dessutom bygger tanken om talangtävlingen på en historisk tidsepok, renässansen. Epoken har bidragit till att sätta begreppet attraktion i ett nytt (eller gammalt) ljus där städer får möjlighet att vara speciella och attraktiva. Ordet renässans betyder pånyttfödelse och uppsatsen ämnar till just detta, att pånyttföda tankar från dåtid för att i sin tur pånyttföda stadens attraktion.Genom en spännande tävling, vilken beskrivs i en narrativ form, får läsaren följa de fyra tävlingsdeltagarna, experternas vägvisande utlåtanden samt domarnas tuffa utmaning att utse en vinnare. Talangtävlingen lyfter förhoppningsvis insikter inom ett område som behöver en renässans.

Introduktion: Hjärtinsufficiens, även kallat hjärtsvikt, är ett tillstånd där hjärtats pumpfunktion är nedsatt på grund av bakomliggande hjärtsjukdom. Förr i tiden kallades tillståndet för vattusot och senare hydrops. Vanligtvis är det hypertoni eller hjärtinfarkt med förlust av hjärtmuskelvävnad som kan orsaka hjärtsvikt. Hjärtsvikt delas in i systolisk- och diastolisk hjärtsvikt. Vid systolisk svikt har hjärtat svårt att pumpa ut allt blod från vänster kammare. Vid diastolisk hjärtsvikt har hjärtat istället svårt att fyllas med blod. Utredning för att ta reda på om en patient lider av hjärtsvikt består av EKG och mätning av natriuretisk peptid. För att bekräfta diagnosen görs ett ultraljud av hjärtat där det även framkommer om hjärtsvikten är systolisk eller diastolisk. Vanliga symptom som uppkommer vid hjärtsvikt är andfåddhet och ödem. Vid behandling av hjärtsvikt är syftet att minska symptomen och förbättra allmäntillståndet hos patienten samt minska behovet av sjukvård. Syfte: Syftet med detta arbete är att undersöka hur behandlingen av hjärtsvikt har utvecklats i Sverige sedan renässansen fram till modern tid. Metod: Sökningar gjordes på bibliotek efter böcker som beskrev hur sjukdomar förr i tiden behandlades. Därefter hittades böcker som passade sökningen, vilket resulterade i främst äldre farmakopéer och recepthandböcker. Nutida behandlingsrekommendationer utlästes bland annat från läkemedelsboken.se och janusinfo.se. Resultat: Behandlingen av vattusot på 1500-talet bestod främst av olika kryddor och växter som ofta skulle sjudas i vin eller blandas med annan vätska för att sedan intas. Digitoxin och digoxin från digitalis samt diuretika var en stor del av behandlingen av vattusot/hydrops under 1800- och 1900-talet. Flera olika substanser hade diuretisk effekt och rekommenderades vid hydrops och ödem. Digitalis fanns i flera beredningsformer och användes flitigt. Numera används digoxin som behandling endast vid svårare fall av hjärtsvikt, när standardbehandling med ACE-hämmare, betablockerare, diuretika och aldosteronantagonister inte gett tillräcklig effekt. Diskussion och slutsats: Behandlingen av hjärtsvikt i Sverige har ändrats mycket sedan renässansen, vilket även diagnostiseringen och benämnandet av tillståndet har gjort. På renässansen och 1800-talet benämndes det vattusot, tidigt 1900-tal kallades det hydrops och vid mitten av 1900-talet började det istället benämnas som hjärtinsufficiens. Digoxin är det enda preparatet som fortfarande används men framställs numera syntetiskt. Modern behandling består annars av ACE-hämmare, betablockerare, aldosteronantagonister och diuretika. Utifrån de böcker som granskats till detta arbete märks en stor utveckling av behandlingen av hjärtsvikt. / Introduction: Heart failure is a condition where the heart’s pumping mechanism is reduced due to other heart diseases. Back in the days it was called dropsy (vattusot) and later it was called hydrops. The main reason for heart failure is often hypertension or a myocardial infarction with loss of heart muscle tissue. Heart failure can be divided into systolic- and diastolic heart failure. Systolic heart failure means that the heart is having trouble to pump out the blood in the left ventricle. In the case of diastolic heart failure, the heart is having trouble to fill with blood. Screening for heart failure is done by electrocardiography and measuring of natriuretic peptide. An ultrasound of the heart, so called echocardiography, is made to confirm the diagnosis. The echocardiography shows if the heart failure is systolic or diastolic. Symptoms of heart failure is shortness of breath, breathlessness and edema. Treatment of heart failure reduces the symptoms and the need for hospitalizing. Aim: The aim of this study was to explore if and how the treatment of heart failure has progressed in Sweden since the renaissance up to modern days. Method: Searches were made at libraries for books containing information about diseases in the old days and what the treatment looked like then. Suitable books where chosen to part the study. Information on current treatment was found at web pages such like läkemedelsboken.se and janusinfo.se. Results: The treatment of dropsy (vattusot) in the 1500s consisted mainly of various spices and plants that often were recommended to be sown in wine or other liquid before consumption. Digitoxin and digoxin, substances from digitalis, and diuretics were a big part of the treatment of heart failure in the 1800s and 1900s. There were multiple substances with diuretic effects which were recommended to use at hydrops and edema. Digitalis was found in many different formulations. Nowadays the use of digoxin as treatment for heart failure only occurs in more severe cases where todays standard treatment hasn’t given enough effect. Discussion and conclusion: The treatment of heart failure in Sweden has progressed since the renaissance as has the screening and naming of the condition. In the renaissance and 1800s the condition was called dropsy (vattusot), in the early 1900s it was called hydrops and it was called so until the middle of the 1900s, when it started to be called heart failure. From the premodern treatment, digoxin is the only substance used today only now its synthesized. Today’s standard treatment consists of ACE-inhibitors, beta blockers, diuretics and aldosterone antagonists. The books used in this study shows a progress in the treatment of heart failure.

Denna uppsats handlar om den italienska renässansgrafikern Giulio Campagnola (ca. 1482 - ca. 1517) och hans konstnärskap. Syftet är att beskriva Giulios roll i utvecklingen av grafiken som konstform och hur han överför det tidiga 1500-talets pastorala måleri och humanistiska idévärld till grafiken. Frågeställningarna centreras runt Giulios stil och teknik, hans tolkning av konstnärliga förebilder, betydelser som kan utläsas i motiven samt hur han uppfattades i sin samtid. Forskningsmaterialet består av fem av Giulios gravyrer, varav två har studerats på Nationalmuseum. Gravyrerna analyseras i tre steg: bakgrund och kontext, förhållning till förlagor vad gäller komposition och uttryck samt tolkning av mening och innebörd av motiven. För kontextualisering används Michael Baxandalls metodologi ”Period eye”. Som teoretiskt ramverk för tolkning av motiven används Erwin Panofskys modell för ikonologisk analys. I uppsatsens första del beskrivs Giulios konstnärskap följt av kontextuell beskrivning av renässansens Venedig, humanismens idévärld, den pastorala poesin, den venetianska konstrevolutionen, grafikens tekniska och konstnärliga utveckling samt synen på och betraktandet av grafik. I uppsatsens analysdel beskrivs gravyrerna gällande stil, teknik, komposition i relation till förlagor, i synnerhet Dürer och Giorgione samt underliggande mening och innebörd. Uppsatsen avslutas med en diskussion kring Giulios roll som teknisk innovatör, hur han överför pastoralens måleri och humanistiska teman till grafiken, synen på Giulio i termer av originalitet samt hans bredare roll som intellektuell allkonstnär.

Hans Holbein's Dance of Death has fascinated researchers for centuries, and in the shape of the book Les Simulachres et historiées de la mort, published in 1538, it was going to change the perception of the dance of death theme for a long time ahead. What most researchers point out about Holbein's pictures is its underlying sense of satire or irony – but is typically glossed over as a matter of fact. The aim of this study is to explore what makes satire and humor apparent in Holbein's dance of death. The study mainly focuses on four separate images from Holbein's series, that represent different social standings and professions to compare and study the difference in satire depending on this factor. By using Panofsky's iconographic method, Kemp's reception theory and Bachtin's theory about the carnivalesque and the grotesque, the study shows that Holbein was inspired by the earlier traditions of the Dance of Death theme but made certain new changes that were related to renaissance culture and ideas. These factors in combination with the ideas of the grotesque turned the frightful Death into something more than just a sudden harbinger of death – it was also part of carnival culture and laughter.