Denna uppsats handlar om den italienska renässansgrafikern Giulio Campagnola (ca. 1482 - ca. 1517) och hans konstnärskap. Syftet är att beskriva Giulios roll i utvecklingen av grafiken som konstform och hur han överför det tidiga 1500-talets pastorala måleri och humanistiska idévärld till grafiken. Frågeställningarna centreras runt Giulios stil och teknik, hans tolkning av konstnärliga förebilder, betydelser som kan utläsas i motiven samt hur han uppfattades i sin samtid. Forskningsmaterialet består av fem av Giulios gravyrer, varav två har studerats på Nationalmuseum. Gravyrerna analyseras i tre steg: bakgrund och kontext, förhållning till förlagor vad gäller komposition och uttryck samt tolkning av mening och innebörd av motiven. För kontextualisering används Michael Baxandalls metodologi ”Period eye”. Som teoretiskt ramverk för tolkning av motiven används Erwin Panofskys modell för ikonologisk analys. I uppsatsens första del beskrivs Giulios konstnärskap följt av kontextuell beskrivning av renässansens Venedig, humanismens idévärld, den pastorala poesin, den venetianska konstrevolutionen, grafikens tekniska och konstnärliga utveckling samt synen på och betraktandet av grafik. I uppsatsens analysdel beskrivs gravyrerna gällande stil, teknik, komposition i relation till förlagor, i synnerhet Dürer och Giorgione samt underliggande mening och innebörd. Uppsatsen avslutas med en diskussion kring Giulios roll som teknisk innovatör, hur han överför pastoralens måleri och humanistiska teman till grafiken, synen på Giulio i termer av originalitet samt hans bredare roll som intellektuell allkonstnär.