Syfte och frågeställning Syftet med denna uppsats är att undersöka den bild som tidskriften Utemagasinets gett oss av friluftsliv från 1990 till 2008. Frågeställningarna som jag arbetar efter är: 1. Vilka friluftslivsaktiviteter rapporterar Utemagasinet om i sin tidskrift och har det skett någon förändring mellan 1990 och 2008? 2. Vad är det för stilar som friluftslivet i Utemagasinet tillhör och om de skall kategoriseras enligt Sandells tre friluftsstilar som grund, syns det då någon förändring mellan 1990 - 2008? 3. Finns det någon skillnad på synen av utrustningens betydelse för friluftslivet från 1990 till 2008? Metod Metoden som jag kommer att använda är en kvantitativ innehållsanalys där Utemagasinets tidskrifter från åren 1990, 2000 och 2008 kommer att granskas. Artiklarna delas in i grupper och ställas upp i diagram för att kunna presentera resultatet. Resultat Studien visar att de aktiviteter som Utemagasinet rapportera mest om är vandring, kajakpaddling, att gå på tur med skidor och skidor i offpist. Resultatet visar också på en minskad mångfald av aktiviteter under perioden 1990 till 2008. Analysen visar att det går att kategorisera in analysen av artiklarna i två av Sandells tre friluftsstilar; utrustning får ett större utrymme i tidskriften genom åren och större fokus läggs på att testa olika produkter. Slutsats Det har blivit färre artiklar som behandlar friluftsliv och större fokus läggs på resmål och utrustning. Det finns ett större antal artiklar om utrustning och resor 2008 jämfört med tidigare. Friluftsliv som beskrivs i tidskriften har gått mot Sandells passiva anpassningsstil vilket leder till att vi använder vår närmiljö mer frekvent än tidigare.

No description available.

No description available.

Syfte Studiens huvudsyfte var att se hur mycket orienteringsmomentet kostar i relation till den fysiska ansträngningen. Vad finns det för samband mellan orienteringstekniken och det fysiologiska arbetet? Vad kräver de orienteringstekniska momenten i tid, laktat, uppskattad ansträngning och hjärtfrekvens jämfört om man bara skulle springa banan snitslad utan karta? Hur nära sitt max (löparen kan prestera om han bara behöver koncentrera sig på löpningen) kan elitorienterare ligga när han orienterar? Metod Vi använde i huvudsak litteraturstudier och äldre rapporter för att få en god bakgrundsbild av området. Under testerna använde vi oss av en testgrupp med både elitseniorer och juniorer för fält- och laboratorietester. Testgruppen innehöll 8 elitorienterare, alla män. Vi hade en testgrupp där åldern var mellan 15-32 år. Den seriösa träningsbakgrunden var mellan ca: 3-18 år. Fälttesterna genomfördes vid två testtillfällen. Först genomfördes orienteringsdelen med 3 olika banor av varierande karaktär (sprint, kuperat och svårt) med vila mellan varje. Tills nästa testtillfälle (dagen efter) snitslades alla försökspersoners individuella vägval. Vid fälttesterna genomfördes provtagning av hjärtfrekvens, laktat, skattad ansträngning RPE (ben och andning) samt tid. Resultat och slutsats Desto svårare orienteringsmomentet blir desto större blir tidsdifferensen mellan löparna. På sprintorienteringsdelen klarade samtliga försökspersoner av att ligga nära sin maximala kapacitet och samtidigt lösa de orienteringstekniska problemen. På denna del skiljde det i tid ca 26 sekunder mellan orienterings- och terrängloppet. På den kuperade delen ökade de orienteringstekniska misstagen (i tid) speciellt efter uppförsbackar när löparna började bli trötta (höga RPE-värden). I både sprint och den kuperade delen ligger laktatvärdena mycket högt (6,78–7,49 mmol/l sprint, 6,37–6,95 mmol/l kuperad). På den svårorienterade delen måste alla sänka farten för att lyckas lösa de orienteringstekniska problemen. På denna del finns mycket tid att tjäna. Terrängloppet gick ca: 1-1,5 min snabbare än orienteringsloppet på samma bana.

Bedömning och betygsättning är en svår och viktig del av läraryrket. Då riktlinjerna från skolverket för betygsättning i ämnet Idrott och hälsa inte är så precisa så lämnas spelrum för lärarna att göra sin egen tolkning. Tidigare forskning av Ekberg (2009) har gett resultatet att lärare i ämnet Idrott och hälsa sätter betyg främst efter hur elever har tagit till sig och kan tillämpa rörelser i de vanligaste idrotterna. Syftet med studien var att undersöka hur lärare i ämnet Idrott och hälsa som undervisar på högstadiet resonerade kring bedömning för betygsättning. Metoden som användes var en semistrukturerad intervju med fyra utbildade lärare i ämnet Idrott och hälsa. Vi valde denna metod för att ge de intervjuade lärarna ett fritt spelrum att resonera kring de frågor som ställdes. Studien beskriver hur de fyra lärarna resonerade kring bedömning av fakta, förståelse, förtrogenhet och färdigheter i ämnet Idrott och hälsa samt hur de resonerade kring formativ och summativ bedömning av sina elever. Resultatet visar på en relativt stor skillnad på hur lärarna i ämnet Idrott och hälsa resonerade kring bedömning för betygsättning. Av resultatet kan vi utläsa att färdighetskunskap var den mest prioriterade kunskapen av samtliga lärare i ämnet Idrott och hälsa. Slutsatsen vi har dragit, är att det behövs bättre utformade riktlinjer och betygskriterier för ämnet Idrott och hälsa för att lärarna i ämnet Idrott och hälsa ska kunna göra mer likvärdiga bedömningar för betygsättning. Ämnesord: Bedömning, betyg, fakta, färdigheter, förståelse, förtrogenhet, Idrott och hälsa.

Genom massmedia kommer ständigt nya rapporter om hur fel dagens unga lever. Att det är mycket stillasittande, ohälsosam kost, och att barnen inte leker eller rör på sig naturligt. Det pågår mycket forskning om detta, hur barnen påverkas motoriskt sett, och då även inlärningsmässigt. Jag har tittat närmare på motoriken. Till grund för detta arbete, hur den motoriska utvecklingen bland 10- åringar är, ligger ett rörelseprojekt, kallat SMARTIS. Det är en skolsatsning från Handslaget, via riksidrottsförbundet som ska pågå under tre år för att få in mer rörelse i skolan. I projektets början gjordes en videoinspelning där 43 elever filmades i tolv olika rörelsemoment. Filmen har jag tillsamans med anställda inom projektet tagit del av och analyserat. Syftet med observationen var att se om det fanns några motoriska brister hos eleverna, och utforska vad man kan göra för förebyggande åtgärder. Av de observerade mellanstadiebarnen visade det sig att motoriken var förhållandevis god.

Syfte och frågeställningar Syftet med vår C-uppsats var att belysa Handslagets betydelse för de föreningarna som har beviljats medel för att satsa på flickors bandyspelande. De frågeställningar vi följde var: • Vad har föreningarna använt Handslagsmedlet till? • Har det enligt föreningarna skett någon förändring inom flickbandyn efter Handslagssatsningen? • Hur ser flickors villkor ut i de undersökta föreningarna? Metod Vi valde ett kvantitativt arbetssätt för att få fram information genom enkäter. Urvalet bestod av samtliga 31 föreningar som hade blivit beviljade handslagsmedel år 2 av SBF för att satsa på flickors idrottande. Till dessa skickades det ut enkäter med bifogat missivbrev. Här använde vi oss av fasta och öppna svarsalternativ för att få fram kvalitativ data. Utifrån analysen av det material vi fick fram via enkäterna valde vi därefter fem föreningar för djupintervjuer, vilka ägde rum per telefon och spelades in för att säkerställa informationen. Vi har även tagit del av litteratur i form av böcker, avhandlingar, artiklar och dokument avseende bland annat genusperspektivet, kvinnoidrottens utveckling ur ett historiskt perspektiv samt om jämställdhet. Detta för att kunna ge belägg för och koppla samman de analyser vi gör kring våra egna undersökningar. Resultat och slutsats Kortfattat har föreningarna använt medlen till inköp av material, resekostnader, subventionerade medlemsavgifter, istider, ersättning till ledare, utbildning av ledare, marknadsföring i form av utskick, bandyns dag, bandyskolor och prova på dagar etc. Det inköpta materialet ger t ex de flickor som inte redan har utrustning en chans att prova på att spela bandy. Nya möjligheter har skapats tack vare en förbättrad ekonomisk situation. Föreningarna uppgav att det generellt sett har ägt rum en positiv förändring vad gäller antalet flickor. Synen på flickverksamheten runt om i landet har förbättrats och flickorna har stärkt sin position vad gäller jämställdhet och ur ett genusperspektiv. Majoriteten av föreningarna har satsat på en ren flickverksamhet istället för att ha blandat pojkar och flickor. Flertalet av de intervjuade föreningarna hade överhuvudtaget ingen flickverksamhet före Handslaget. Handslagssatsningen får betydelse då flickorna erbjuds bättre förutsättningar samt sätts i fokus. Detta har sammantaget gett flickorna en bättre situation ute i föreningarna.

Syfte och frågeställningar Vårt syfte var att studera ett internationellt talangutvecklingsprojekt i konståkning och dess betydelse för de svenska deltagarna. Vi har i vår studie utgått från följande frågeställningar: - Hur uppfattades ISU-projektet av de aktiva och deras tränare? - Vilka likheter respektive skillnader finns mellan de aktivas och tränarnas upplevelser av ISU-projektet? - Har ISU-projektet bidragit till resultatmässiga förändringar, i så fall på vilket sätt? - Har ISU-projektet bidragit till förändringar i de svenska deltagarnas nuvarande träningsupplägg, i så fall på vilket sätt? Metod Utifrån syftet och frågeställningarna har vi genomfört en enkätundersökning på elva svenska deltagare i ISU-projektet. För att fånga fler nyanser än vad enkäten bringat genomfördes även djupintervjuer med fyra av de elva respondenterna. Resultat Resultatet tyder på att ISU-projektet har givit svensk konståkning fått inspiration som fört idrotten framåt. Samtliga deltagare ställer sig mycket positiva till den här formen av talangutvecklingsprojekt. Deltagarna vill dock framhålla att det inte är innehållet i sig som varit mest bidragande till åkarnas framgångar. Samtliga deltagare är påfallande överens om att möjligheten att få träna med andra internationellt duktiga åkare och träna för respekterade och kompetenta tränare har varit avgörande för deras fortsatta karriärer. Projektet har bidragit med energi och inspiration. Slutsats Svensk konståkning trodde sig inte ha tillräcklig kompetens men vår studie tyder på att det finns stort kunnande hos de svenska tränarna och åkarna. De behöver få komma ut och träna och tävla mer, bli bekräftade och få känna att vägen mot stjärnorna inte alls är så lång…

Syfte och frågeställningar Syftet med denna studie var att undersöka förekomst och hantering av rädsla inom kvinnlig truppgymnastik samt föreslå och testa möjliga fysiska övningar och träningssätt. - Hur vanligt förekommande är känslan av rädsla hos gymnasterna? - Hur visar sig rädslan enligt gymnasterna själva? - Har de selekterade fysiska övningarna positiv inverkan i hantering och övervinnande av rädsla? Metod Inledningsvis söktes information från tidigare forskning. För att sedan kartlägga studiens deltagande gymnaster gjordes en enkätundersökning. Genom observationer och med hjälp av enkäten studerades sedan vilka övningar gymnasterna känner rädsla inför och även hur ofta de upplever rädsla som en del av träningen. Utifrån dessa enkäter och observationer utformades ett antal möjliga åtgärder och träningssätt som sedan testades. Slutligen gjordes en utvärderingsenkät med samtliga deltagande gymnaster för att undersöka om de testade övningarna gett något positivt resultat. Resultat Tidigt i studien konstaterades att rädsla är ett vanligt förekommande problem inom truppgymnastiken. Rädsla för att tappa kontrollen, rädsla för skada samt rädsla för misslyckande visade sig vara vanliga orsaker bland gymnasterna och dessa kunde även kategoriseras i ytterligare typer av rädsla. Tumbling och trampett visade sig vara de redskap som gymnasterna kände mest rädsla inför. Övningarna som testades gav alla ett positivt resultat och gymnasterna tyckte sig både bli mindre rädda samt kunna hantera sin rädsla på ett bättre sätt. Slutsats Genom denna studie kan slutsatsen dras att även ett psykologiskt problem som rädsla kan behandlas fysiskt. En kombination av psykologiska och fysiska metoder är förmodligen det mest effektiva behandlingssättet. Rädsla är dock något som är mycket individuellt och bör därför behandlas därefter. / Aim and Questions The aim with this study was to examine the incidence and handling of fear in female teamgym and to suggest and test possible physical exercises and training possibilities. - How common is the feeling of fear among gymnasts? - How does the fear show according to the gymnasts themselves? - Do the selected physical exercises have a positive effect in handling and overcoming fear? Method Starting out, information in former studies was searched for. To be able to survey the participating gymnasts, a questionnaire was made. Through observation during training sessions and by means of the questionnaire we were able to see what exercises the gymnasts feel fearful about and how often they feel that fear is a part of training. On the basis of these questionnaires and observations a number of possible measures and ways of training this issue were designed and these were thereafter tested. Finally another evaluating questionnaire was made with all participating gymnasts to investigate if the tested exercises had given any positive results. Results Early in the study, the fact that fear is a common problem in Teamgym was established. Fear of loosing control, fear of injuries and fear of failure appeared to be common reasons among the gymnasts, and these could also be categorized in further types of fear. Tumbling and trampette turned out to be the apparatus that the gymnasts felt the most fearful about. The tested exercises all gave a positive result and the gymnasts considered themselves becoming not only less afraid but also better of handling their fear. Conclusions Through this study, a conclusion can be made that a psychological problem like fear can be treated physically. A combination of psychological and physical methods is probably the most effective way of treatment. Fear, however, is something very individual and should be treated thereafter.

Syfte Syftet med denna studie har varit att undersöka skador bland svenska elitspelare inom bordtennisen. Frågeställningarna var följande: Vilka skador förekommer i svensk bordtennis? Finns det någon skillnad på skador mellan män och kvinnor? Hur kan man förhindra skador? Metod Undersökning är gjord med hjälp av enkäter och intervjuer. Enkäten skickades ut till 98 spelare, varav 44 valde att delta i studien. Det genomfördes två intervjuer, en med en bordtennistränare med stor erfarenhet av bordtennis på hög nivå, samt en med en naprapat som arbetat med bordtennislandslaget i många år. Resultat I undersökningen framgick det att 35 av 44 spelare hade varit skadade minst en gång och att ca 75 % av alla skadorna var överbelastningsskador. 40 % av alla skadorna var på den övre extremiteten, 35 % på den nedre extremiteten, 22 % ryggskador och 3 % nackskador. Det var inte någon större skillnad i hur många kvinnor och män som blir skadade. Både hos kvinnor och män var de vanligaste skadorna axel- och ryggskador. Däremot visade det sig att kvinnorna i studien hade fler skador på den övre extremiteten jämfört med männen, som hade fler skador på den nedre. Mer än hälften av spelarna värmer upp i mindre än 10 minuter. På tävling stretchar 51 % av spelarna i mindre än 5 minuter eller inte alls, på träning är det 39 %. Slutsats Det är vanligt med idrottsskador i bordtennis på elitnivå. Axel- och ryggskador är de vanligaste, vilket tyder på att det är av stor vikt att bygga upp styrkan i överkroppen. Det är ingen större skillnad på skadefrekvensen mellan kvinnor och män. Det som skiljer är att kvinnor har fler skador i den övre extremiteten än männen, vilket kan bero på att kvinnor i regel är svagare i överkroppen och att fler kvinnor är hypermobila i lederna. Uppvärmning och stretching görs för dåligt. Det är inte många som vilar tillräckligt efter en skada. Det slarvas för mycket, vilket kan leda till fler skador.