I denna uppsats undersöks användningen av den etablerade och utbredda konstruktionen ja men/nej men, vars mångskiftande interaktionella betydelse i det svenska samtalsspråket inte tidigare har klarlagts i regelrätta studier. Utifrån en CA-baserad metodik och en modifierad modell av appraisalteorins dialogicitetssystem har ja men/nej men-konstruktionernas position, funktion, attityd och form i fyra dyadiska poddsamtal kategoriserats och analyserats. Kategoriseringen av konstruktionerna utgår ifrån – och kompletterar – tidigare internationella studier, och en övergripande beskrivning av de olika svenska ja men/nej men-konstruktionerna presenteras. I analysen av 137 fullföljda ja men/nej men-inledda yttranden, utkristalliserar sig nio funktioner för ja men/nej men, varav sju är sekvensreglerande och positionsoberoende. Av de sekvensreglerande funktionerna bidrar tre till att utvidga sekvensen (bekräftande, kompletterande, förhandlande), medan fyra inskränker och avslutar sekvensen (korrigerande, ifrågasättande, sammanfattande, skiftande). Utöver en sekvensreglerande funktion fyller de turinbäddade, men inte de turinledande, konstruktionerna även en av två praktiska funktioner (reparerande, anföringsmarkerande). Samtalsdeltagarna använder företrädesvis ja men/nej men-konstruktionerna turinledande i sekvensutvidgande yttranden. Ja men används något oftare än nej men, medan konstruktionen jo men ytterst sällan används. Ja men och nej men används såväl turinledande som turinbäddat, och i samtliga nio funktioner. Det kvantitativa resultatet indikerar att deltagarna i poddsamtalen tenderar att använda ja men med framhävande attityd i utvidgande funktioner, och nej men med nedtonande attityd i inskränkande funktioner. I den anföringsmarkerande funktionen ses ett samband mellan lexikal konstruktion och den handling som realiseras i det citerade yttrandet. En diakron studie av detta användande för att utröna om fenomenet är en rest från ett ursprungligt, prototypiskt bruk av konstruktionen föreslås som fortsatt forskning om ja men/nej men. / This thesis presents an examination of the well-establish and frequently used construction ja men/nej men (yes but/no but), which interactional significance in the Swedish language has not yet been investigated. By employing a CA-based method, and a modified model of the appraisal system of engagement, the position, interactional function, attitude, and form of the ja men/nej men-constructions in four dyadic podcasts has been categorized and analyzed. The categorization is based on – and contributes to – international studies, and a comprehensive description of the Swedish construction is presented. In the 137 analyzed ja men/nej men-initiated utterances, nine functions emerge of which seven regulate sequences, regardless of a turn-initiated or turn-embedded position. Three of these regulating functions expand the sequence (confirming, completing, negotiating), while four close it (correcting, challenging, concluding, shifting). The turn-embedded constructions also assume two additional practical functions (repairing, quotative marking). The participants primarily use the construction in sequence-expanding utterances and are more frequently using ja men than nej men, very rarely jo men. The result indicates that the participants tend to use an authoritative ja men to expand the sequence, and a hedging nej men to close the sequence. A correlation, although not significant, between lexical construction and function is seen in the quotative marking function, where the performed action in the quoted utterance seems to determine the lexical choice. A diachronic study of this usage, to investigate if this is a prototypical use, is one of the suggestions for future research of the usage of the Swedish ja men/nej men-construction.

Delad uppmärksamhet och affective stances är viktiga sociala verktyg och fundamentala moment vid barn–barn-interaktion. Syftet med den genomförda studien var att undersöka hur femåringar använder sig av och bemöter samtalsturer innehållande uppmärksamhetssökande språkliga praktiker under fri lek, samt hur de modifierar dessa samtalsturer för att presentera förhöjda affective stances. För att uppnå studiens syfte observerades och transkriberades videomaterial som skildrar barn i femårsåldern som leker i par om två. Innehållet i detta transkriberade material studerades på två vis. Först räknades antalet förekomster av uppmärksamhetssökande språkliga praktiker och uppmärksamhetssökande samtalsturer samt de olika sorters responser som barnen gav på dessa. Sedan utfördes en multimodal interaktionsanalys på särskilt intressanta sekvenser ur materialet. Studiens resultat visade att barnen i huvudsak använde sig av vokativer och ”kolla på”-direktiv för att rikta sina lekkamraters uppmärksamhet, medan ingressiver och diskurspartiklar med appellerande moment var minst vanligt förekommande. Den vanligaste formen av respons på barnens uppmärksamhetssökande samtalsturer var kortfattade, minimala responser, medan utvecklade responser var minst vanliga. När det kommer till hur barnen modifierade sina uppmärksamhetssökande yttranden för att presentera förhöjda affective stances visade det sig att de i samtliga fall använde sig av hög tonhöjd och hög röststyrka, och i varierande utsträckning använde resurser som leenden, blickriktning, förlängningar, stigande intonation, betoning, hastighet, pauser och interjektioner. Framtida forskning på ämnet kan med fördel titta närmare på hur användningen av uppmärksamhetssökande språkliga praktiker och affective stances skiljer sig åt mellan barn i olika åldrar och vuxna, samt vilken roll kön och personlighetstyp spelar vid barns val av uppmärksamhetssökande strategier.