För att medges skattebefrielse enligt sexmånaders- och ettårsregeln får inte den skattskyldige på grund av semester, tjänsteuppdrag, eller liknande vistats i Sverige mer än sex dagar för varje hel månad som anställningen varar, eller totalt 72 dagar under samma anställningsår. Lagtexten uppställer således en begränsning avseende antalet vistelsedagar i Sverige, men vistelser i tredje land är inte begränsade i lagen. Skatteverket har dock lämnat ett ställningstagande enligt vilket den skattskyldige inte får vistas mer än 96 dagar per anställningsår eller åtta dagar per månad sammanlagt i Sverige och tredje land för att medges skattebefrielse enligt sexmånaders- och ettårsregeln.  Ställningstagandet har ifrågasatts då det begränsar individers möjlighet att medges skattebefrielse enligt reglerna. Mot den bakgrunden syftar uppsatsen till att analysera om Skatteverket har stöd enligt legalitetsprincipen för ställningstagandet. Enligt legalitetsprincipen får ett ställningstagandes materiella innehåll inte uppställa nya rekvisit för tillämpning av lagregler, eller utan stöd av gällande rätt förorda en omotiverat snäv tolkning av rättsregler. Uppsatsens analys visar att ställningstagandets materiella innehåll inte är förenlig med gällande rätt vad gäller sexmånadersregeln. Vad gäller ettårsregeln visar analysen däremot att Skatteverket har stöd av gällande rätt för begränsningen som uppställs i ställningstagandet.  Uppsatsens slutsatser är att ställningstagandet till den del det omfattar sexmånadersregeln inte är förenligt med legalitetsprincipen. Det beror på att tolkningen däri alltför ingripande inskränker sexmånadersregelns tillämpningsområde på ett sätt som mot bakgrund av den materiella analysen inte förefaller rimligt. Den del av ställningstagandet som relaterar till kortare avbrott vid tillämpning av ettårsregeln bedöms emellertid förenlig med legalitets- principen. / In order to qualify for tax exemption according to the six-month and one-year rule, the Swedish Income Tax Act states that the individual seeking tax exemption cannot spend more than six days for each full month of the employment or a total of 72 days under the same employment year in Sweden. The Swedish Tax Agency has however published a statement imposing a limitation also on the days that the individual may spend in third countries. The statement states that a taxpayer may not spend more than 96 days per employment year, or eight days per month in total in Sweden and third countries, in order to qualify for tax exemption under the six-month and the one-year rules. The statement has been questioned as it restricts the ability for individuals to qualify for tax exemption under the rules. Accordingly, the thesis aims at analysing whether the statement is supported by the principle of legality. According to the principle of legality, statements published by the Swedish Tax Agency may not impose new requisites for the application of the law, or without the support of the law make an unjustifiably narrow interpretation thereof.  The analysis shows that the statement´s content is not consistent with applicable law in respect of the six-month rule. Further, the analysis shows that the part of the statement relating to the six-month rule is not consistent with the principle of legality as the interpretation thereof is too restrictive. The scope of the six-month rule is narrowed in a way that in the light of the substantive analysis does not seem reasonable. As for the one-year rule the analysis, however, shows that the Income Tax Act, the preparatory works and relevant case law support the Tax Agency´s view. According to my assessment, the part of the statement relating to the application of the one-year rule is also compatible with the principle of legality.

För att locka till sig kvalificerad utländsk arbetskraft inför allt fler länder inom EU en mer förmånligare beskattning för denna typ av arbetstagare. Sverige införde en sådan beskattning år 2001 vilket innebär att experter, forskare eller nyckelpersoner som kommer till Sverige för att arbeta under en period kortare än 5 år endast beskattas på 75 procent av sin lön och annan ersättning. För att kunna erhålla denna förmånligare beskattning ska arbetsgivaren vara ett svenskt bolag eller ett utländskt bolag med fast driftställe i Sverige och arbetsgivaren definieras som den som betalar ut ersättningen till arbetstagaren. Utformning har lett till att utbetalningar från ett utländskt bolag beskattas högre än en objektivt jämförbar utbetalning som kommer från ett svenskt bolag. En sådan situation är ej tillåten enligt de grundläggande principerna om fri rörlighet inom EU. Författaren konstaterar i framställningen att utformningen av arbetsgivarbegreppet utgör en indirekt diskriminerande restriktion av den fria rörligheten av kapital. Detta då det föreligger en objektivt jämförbar situation och ersättningen som betalas ut fattas av sämre villkor om den kommer från ett utländskt bolag respektive ett svenskt bolag. En indirekt diskriminerande restriktion kan i vissa fall rättfärdigas genom rule of reason. EU-domstolen har dömt liknande fall där nationella lagstiftningar har ansetts utgöra restriktioner av den fria rörligheten av kapital. De nationella domstolarna har åberopat att deras lagstiftning syftar till att upprätthålla skattesystems inre sammanhang. Författaren prövade den svenska förmånsbeskattningen mot denna rättfärdigandegrund och fastslog att det inte förelåg ett sådant direkt samband mellan skatteförlusten som uppstår vid ett beviljande av avdrag och den skatteintäkt som kan kompensera för denna förlust. Arbetsgivarbegreppet i det svenska expertskattereglerna utgör således en otillåten restriktion av den fria rörligheten av kapital.