Den här magisteruppsatsen analyserar domen mot Microsoft i EG-domstolens första instans. Domen fastställde att Microsoft genom användningen av kopplingsförbehåll, missbrukat sin dominerande ställning enligt artikel 82 i EG-fördraget. Kopplingsförbehållet i det aktuella fallet bestod i att Microsoft uteslutande sålde två separata produkter tillsammans, operativsystemet Windows och mediaspelaren Windows Media Player. Före Microsoft-fallet tillämpades inom EG-rätten ett per se-förbud mot kopplingsförbehåll, vilket innebar att de automatiskt ansågs olagliga utan att effekterna av det individuella kopplingsförbehållet utreddes. Kopplingsförbehållet i Microsoft-fallet ansågs däremot ha en så komplicerad karaktär att en vidare utredning var nödvändig. Därför gjordes en övergång från per se-förbudet till en bedömning med inslag av rule of reason. Den nya bedömningen innebar bland annat en granskning av den effekt som kopplingsförbehållet hade på marknaden. Det var också möjligt för Microsoft att visa att kopplingsförbehållet hade konkurrensfrämjande effekter och effektivitetsvinster som övervägde kopplingsförbehållets konkurrenshämmande effekter, vilket skulle anses som sakligt skäl. Om det bedömdes att det fanns sakliga skäl till kopplingsförbehållet, skulle det kunna tillåtas. I ett närmast identiskt fall av kopplingsförbehåll i USA, även det gällande Microsoft, ansågs en bedömning enligt rule of reason vara bättre än tillämpningen av ett per se-förbud. Det fanns dock betydande skillnader mellan den rule of reason-bedömning som förespråkades i USA och den europeiska bedömningen som hade inslag av rule of reason. I USA ansågs exempelvis testet som användes för att fastslå att kopplingsförbehållet bestod av två separata produkter som alltför tillbakablickande och riskerade att hämma teknologisk utveckling och innovation. Det synsättet fanns inte i Europa och därför tillämpades testet vid bedömningen av Microsofts kopplingsförbehåll. Den europeiska metoden för att bedöma kopplingsförbehåll ställde överlag betydligt hårdare krav på svaranden än den amerikanska motsvarigheten. I det europeiska fallet var det upp till Microsoft att visa att kopplingsförbehållet var ”indispensible”, det vill säga nödvändigt för att effektivitetsvinsterna och de konkurrensfrämjande effekterna skulle erhållas. Något krav på svaranden att visa att kopplingsförbehållet var nödvändigt ställdes inte i USA. Trots att vi ställer oss positiva till avsteget från ett per se-förbud, anser vi att det nya sättet att bedöma kopplingsförbehåll har svagheter. Metoden att fastslå effekterna av kopplingsförbehållet är mycket spekulativt och kravet på att svaranden måste visa att kopplingsförbehållet är nödvändigt för att uppnå konkurrensfrämjande effekter är alltför hårt. Det råder fortfarande osäkerhet kring vilka konsekvenser den nya europeiska metoden kommer att få i framtiden vid bedömningen av kopplingsförbehåll enligt artikel 82 i EG-fördraget. Sedan Microsoft-fallets avgörande har det inte tagits upp något annat fall av kopplingsförbehåll, varken av Kommissionen eller EG-domstolen. Det är därför än så länge oklart om per se-förbudet är avskaffat och en rule of reason-inriktad bedömning kommer att göras i fortsättningen.

<p>Den här magisteruppsatsen analyserar domen mot Microsoft i EG-domstolens första instans. Domen fastställde att Microsoft genom användningen av kopplingsförbehåll, missbrukat sin dominerande ställning enligt artikel 82 i EG-fördraget. Kopplingsförbehållet i det aktuella fallet bestod i att Microsoft uteslutande sålde två separata produkter tillsammans, operativsystemet Windows och mediaspelaren Windows Media Player. Före Microsoft-fallet tillämpades inom EG-rätten ett per se-förbud mot kopplingsförbehåll, vilket innebar att de automatiskt ansågs olagliga utan att effekterna av det individuella kopplingsförbehållet utreddes. Kopplingsförbehållet i Microsoft-fallet ansågs däremot ha en så komplicerad karaktär att en vidare utredning var nödvändig. Därför gjordes en övergång från per se-förbudet till en bedömning med inslag av rule of reason. Den nya bedömningen innebar bland annat en granskning av den effekt som kopplingsförbehållet hade på marknaden. Det var också möjligt för Microsoft att visa att kopplingsförbehållet hade konkurrensfrämjande effekter och effektivitetsvinster som övervägde kopplingsförbehållets konkurrenshämmande effekter, vilket skulle anses som sakligt skäl. Om det bedömdes att det fanns sakliga skäl till kopplingsförbehållet, skulle det kunna tillåtas.</p><p>I ett närmast identiskt fall av kopplingsförbehåll i USA, även det gällande Microsoft, ansågs en bedömning enligt rule of reason vara bättre än tillämpningen av ett per se-förbud. Det fanns dock betydande skillnader mellan den rule of reason-bedömning som förespråkades i USA och den europeiska bedömningen som hade inslag av rule of reason. I USA ansågs exempelvis testet som användes för att fastslå att kopplingsförbehållet bestod av två separata produkter som alltför tillbakablickande och riskerade att hämma teknologisk utveckling och innovation. Det synsättet fanns inte i Europa och därför tillämpades testet vid bedömningen av Microsofts kopplingsförbehåll. Den europeiska metoden för att bedöma kopplingsförbehåll ställde överlag betydligt hårdare krav på svaranden än den amerikanska motsvarigheten. I det europeiska fallet var det upp till Microsoft att visa att kopplingsförbehållet var ”indispensible”, det vill säga nödvändigt för att effektivitetsvinsterna och de konkurrensfrämjande effekterna skulle erhållas. Något krav på svaranden att visa att kopplingsförbehållet var nödvändigt ställdes inte i USA.</p><p>Trots att vi ställer oss positiva till avsteget från ett per se-förbud, anser vi att det nya sättet att bedöma kopplingsförbehåll har svagheter. Metoden att fastslå effekterna av kopplingsförbehållet är mycket spekulativt och kravet på att svaranden måste visa att kopplingsförbehållet är nödvändigt för att uppnå konkurrensfrämjande effekter är alltför hårt. Det råder fortfarande osäkerhet kring vilka konsekvenser den nya europeiska metoden kommer att få i framtiden vid bedömningen av kopplingsförbehåll enligt artikel 82 i EG-fördraget. Sedan Microsoft-fallets avgörande har det inte tagits upp något annat fall av kopplingsförbehåll, varken av Kommissionen eller EG-domstolen. Det är därför än så länge oklart om per se-förbudet är avskaffat och en rule of reason-inriktad bedömning kommer att göras i fortsättningen.</p>

<p>This thesis intends to analyze and clarify the legal position regarding abuse of a dominant position and particularly tying practices. The practice is central within European competition law and has been highly discussed in literature recently. In Article 102 TFEU it is explicitly stated that supplementary obligations which have no connection with the subject of such contracts, shall be considered as a way of abusing a position of strength. Although the method is often reasonable and very common within many business areas, it might be pursued as a tactic of excluding competition. The General Court’s decision in <em>Microsoft </em>led to some confusion as regards to the European approach towards tying practices. Prior to that judgment, the EU Courts appeared quite negative to the practice and seemed determined that the practice was in fact anticompetitive. For an example, in <em>Hilti </em>the Court found it sufficient that the company had deprived its costumers of a choice. The effects on competition were not analyzed in great detail and in most cases the EU Courts fined the undertaking involved in such business methods. However, in <em>Microsoft </em>the General Court took a new approach and focused on the actual effects that followed from the practice. Many argues that European competition law has moved from a <em>per se </em>approach to a <em>rule of reason</em> approach. In my opinion however, it seems relatively unclear whether or not this new approach shall apply to all versions of tying or if it was applied due to the certain circumstances involved in <em>Microsoft</em>. The tying practice involved a form of technical tying, i.e. an integration of two distinctive products. Cases prior to <em>Microsoft </em>mostly concerned a form of contractual tying and were treated very differently by the EU Courts. My opinion on the matter is therefore that it is not possible to declare a clear legal position regarding the practice of tying. There is a need for new judgments and official guidelines since the current situation deprives companies of legal security as concerns the practice of tying within European competition law.</p>

Sammanfattning Inom den direkta beskattningens område har medlemstaterna i den Europeiska Unionen till stor del behållit sin behörighet men ska likväl beakta EU-rätten vid utövandet av denna behörighet. EU-rätten har dock fått ett allt större inflytande på den direkta beskattningens område genom bestämmelserna om den fria rörligheten och etableringsfriheten som till viss del begränsar medlemsstaternas behörighet. Medlemsstaterna måste rättfärdiga en nationell bestämmelse som är i konflikt med etableringsfriheten för att få tillämpa den och ofta åberopas den principiellt accepterade rättfärdigandegrunden förhindra skatteflykt. Det är dock inte ovanligt att nationella bestämmelser anses oförenliga med etableringsfriheten om de syftar till att förhindra förlust av skatteintäkter. Att förhindra förlust av skatteintäkter är inte en accepterad rättfärdigandegrund då den anses vara grundad på rent ekonomiska intressen och således inte utgör ett tvingande hänsyn till allmänintresset. En medlemsstat vars nationella bestämmelse ämnar förhindra skatteflykt åsyftar dock högst sannolikt att indirekt förhindra att de skatteintäkter hänförbara till medlemsstaten går förlorade vilket tyder på att även denna rättfärdigandegrund kan anses grundad i ett ekonomiskt intresse från medlemstaterna. Frågan uppkommer därför om det finns en tydlig gränsdragning mellan dessa två rättfärdigandegrunder. Innebörden av förhindra förlust av skatteintäkter måste anses inrymmas i medlemsstaternas ändamål med att söka förhindra skatteflykt. Dessa två rättfärdigandegrunder har således samma syfte och därför kan uppdelningen av dessa inte anses helt självklar. Gränsdragningen mellan dessa rättfärdigandegrunder anses således inte tillräckligt tydlig för att kunna hävda att förutsebarhet de facto föreligger för medlemsstaterna vid tillämpningen av respektive rättfärdigandegrund. / Abstract The Member States in the European Union have kept their authority within the area of direct taxation but must still observe Community law when exercising this authority. However, Community law has received a major influence on the area of direct taxation through the free movement provisions and the freedom of establishment, which limits the authority of the Member States. If a national measure restricts or hinders the freedom of establishment, the Member States must justify the measure in order to be able to apply it and the prevention of tax avoidance is an often referred ground of justification that is accepted in principle. It is however not unusual that a national measure is considered in breach with the freedom of establishment if it refers to the prevention of loss of tax revenue. The loss of tax revenue is not an accepted ground of justification as it is considered to be based on merely economic interests and thus not regarded as a matter of overriding general interest. A Member State whose national measure aims at preventing tax avoidance, most likely also aims to prevent that tax revenues derived from the Member State is not deprived from it. This indicates that prevention of tax avoidance also is based on an economic interest which arise the question whether or not there is a distinct differentiation between these grounds of justification. The meaning of the loss of tax revenue is considered to be included in the objective of the Member States when they seek to prevent tax avoidance. Accordingly, these two grounds of justification have the same purpose and the separation between them can therefore not be considered as obvious. The differentiation between these grounds of justification is hence not obvious enough to be able to claim that predictability is at hand for the Member States when applying concerned ground of justification.

This thesis intends to analyze and clarify the legal position regarding abuse of a dominant position and particularly tying practices. The practice is central within European competition law and has been highly discussed in literature recently. In Article 102 TFEU it is explicitly stated that supplementary obligations which have no connection with the subject of such contracts, shall be considered as a way of abusing a position of strength. Although the method is often reasonable and very common within many business areas, it might be pursued as a tactic of excluding competition. The General Court’s decision in Microsoft led to some confusion as regards to the European approach towards tying practices. Prior to that judgment, the EU Courts appeared quite negative to the practice and seemed determined that the practice was in fact anticompetitive. For an example, in Hilti the Court found it sufficient that the company had deprived its costumers of a choice. The effects on competition were not analyzed in great detail and in most cases the EU Courts fined the undertaking involved in such business methods. However, in Microsoft the General Court took a new approach and focused on the actual effects that followed from the practice. Many argues that European competition law has moved from a per se approach to a rule of reason approach. In my opinion however, it seems relatively unclear whether or not this new approach shall apply to all versions of tying or if it was applied due to the certain circumstances involved in Microsoft. The tying practice involved a form of technical tying, i.e. an integration of two distinctive products. Cases prior to Microsoft mostly concerned a form of contractual tying and were treated very differently by the EU Courts. My opinion on the matter is therefore that it is not possible to declare a clear legal position regarding the practice of tying. There is a need for new judgments and official guidelines since the current situation deprives companies of legal security as concerns the practice of tying within European competition law.

Många av de komponenter som är nödvändiga i ett nationellt beskattningssystem erkänns av EG-domstolen som tvingande hänsyn till allmänintresset, även om de bakomliggande värdena inte kommer till uttryck på exakt samma vis i EG-rätten som i den nationella rätten. De nationella allmänintressen som inte erkänns av domstolen kan sammankopplas med godtagbara förklaringar till varför ett sådant erkännande inte är lämpligt eller nödvändigt. Domstolen förefaller på så vis hålla en jämvikt mellan gemenskapens bästa och de enskilda medlemsstaternas bästa. EG-domstolens erkännande av dessa allmänintressen sker dock inte helt utan förbehåll. Medlemsstaternas yrkande på rättfärdigande avslås mer som regel än undantag. Det tydligaste exemplet är behovet av ett konsekvent beskattningssystem. Sedan rättfärdigandegrunden introducerades i mitten av nittiotalet har tillämpningsområdet till och med förminskats genom åren. En viss uppmjukning har dock skett genom att domstolen tillämpade rättfärdigandegrunden på ett nytt sätt i den känsliga frågan om gränsöverskridande förlustutjämning inom koncerner. Territorialitetsprincipen, som inom EG-rätten är nära sammanlänkad med rättfärdigandegrunden skattesystemets inre sammanhang, har endast kunnat rättfärdiga fördragsstridiga skatteregler en gång. De för ett nationellt beskattningssystem viktiga komponenterna proportionalitet, effektiv skattekontroll och hinder för skatteflykt anses även av EG-domstolen utgöra trängande allmänintressen. EG-domstolen tillmäter dock proportionalitetsprincipen större betydelse än vad många av medlemsstaterna gör. Behovet av proportionalitet har nämligen hittills förhindrat att yrkandet på behovet av en effektiv skattekontroll och yrkandet på behovet av att hindra skatteflykt från att rättfärdiga fördragsstridiga skatteregler. På det stora hela är det, i motsats vad som först verkar vara fallet, en väldigt strikt tillämpning av möjligheten till rättfärdigande som EG-domstolens rättspraxis återspeglar. Någon jämvikt mellan gemenskapens och medlemsstaternas intressen kan således inte anses föreligga. Som huvudregel är det gemenskapens bästa som väger över. Detta är egentligen föga förvånande, eftersom ett inslag i domstolens arbetsmetod är att välja den lösning som bäst gynnar gemenskapen. Rule of reason-doktrinen har som utgångspunkt oddsen emot sig, eftersom den utgör ett undantag från grundplåten i det EG-rättsliga samarbetet. Nationalekonomiska överväganden av olika slag är det huvudsakliga intresset vid utformningen av ett nationellt beskattningssystem. Även om ett lands ekonomi kan framstå som det mest trängande allämintresset, kan inte domstolen som utgångspunkt ta hänsyn till ekonomiska överväganden. Sådana överväganden vid domstolens juridiska bedömningar skulle innebära en rad problem. Här finns således en stor skillnad mellan medlemsstaternas och EG-domstolens syn på vad som utgör ett trängande allmänintresse. Domstolen har dock inte varit helt konsekvent i sitt ställningstagande. Domstolens rättspraxis visar att ekonomiska överväganden i vissa fall har accepterats i det tysta.

För att locka till sig kvalificerad utländsk arbetskraft inför allt fler länder inom EU en mer förmånligare beskattning för denna typ av arbetstagare. Sverige införde en sådan beskattning år 2001 vilket innebär att experter, forskare eller nyckelpersoner som kommer till Sverige för att arbeta under en period kortare än 5 år endast beskattas på 75 procent av sin lön och annan ersättning. För att kunna erhålla denna förmånligare beskattning ska arbetsgivaren vara ett svenskt bolag eller ett utländskt bolag med fast driftställe i Sverige och arbetsgivaren definieras som den som betalar ut ersättningen till arbetstagaren. Utformning har lett till att utbetalningar från ett utländskt bolag beskattas högre än en objektivt jämförbar utbetalning som kommer från ett svenskt bolag. En sådan situation är ej tillåten enligt de grundläggande principerna om fri rörlighet inom EU. Författaren konstaterar i framställningen att utformningen av arbetsgivarbegreppet utgör en indirekt diskriminerande restriktion av den fria rörligheten av kapital. Detta då det föreligger en objektivt jämförbar situation och ersättningen som betalas ut fattas av sämre villkor om den kommer från ett utländskt bolag respektive ett svenskt bolag. En indirekt diskriminerande restriktion kan i vissa fall rättfärdigas genom rule of reason. EU-domstolen har dömt liknande fall där nationella lagstiftningar har ansetts utgöra restriktioner av den fria rörligheten av kapital. De nationella domstolarna har åberopat att deras lagstiftning syftar till att upprätthålla skattesystems inre sammanhang. Författaren prövade den svenska förmånsbeskattningen mot denna rättfärdigandegrund och fastslog att det inte förelåg ett sådant direkt samband mellan skatteförlusten som uppstår vid ett beviljande av avdrag och den skatteintäkt som kan kompensera för denna förlust. Arbetsgivarbegreppet i det svenska expertskattereglerna utgör således en otillåten restriktion av den fria rörligheten av kapital.

搭售意指賣方將兩個產品搭配在一起銷售，乃屬商場上常見之行銷手法。但從競爭法的規範面向來看，搭售被認為是種限制競爭的行為，目的在於延伸市場力量，排除被搭售產品市場上的競爭，並且構築市場進入障礙。經濟理論則提出了一些反駁，說明搭售也有某些促進競爭的效果，如增進效率、品質控制等，因而要求對於搭售行為可能產生之正負效益作精確地評估，不宜一律視作當然違法，進而影響到規範搭售行為的執法。我國的公平交易法也將搭售行為納入規範，實務案例並不少見，故此問題值得重視。 我國公平交易法的立法與執法融合了美國法和德國法的特色，故本論文乃從比較法的觀點，分析美國和德國規範搭售行為之理論與實務及變遷，在美國法上，搭售與反托拉斯法的互動雖已有百年之久，但其規範迄今仍有相當大的爭議，相關的討論屢見不鮮，而隨著微軟案的推波助瀾，搭售問題再度受到矚目及討論，因此，本論文也對此案的相關問題和討論作一整理。此外，也整理了若干對於搭售行為的經濟分析文獻，並且對於競爭政策和競爭法的一些看法作了著墨。 在內容上，本論文除了從限制競爭法的角度來探討搭售行為外，也從不正競爭法的立場來觀察搭售行為所可能產生的影響，這部分的討論以德國不正競爭防止法為主，敘述搭售行為所可能涉及的行為樣態，並且對於近年來德國聯邦最高法院針對低價手機和門號的搭配促銷所表示之見解加以整理，同時也析論贈品令廢止之最新動態及其後續影響。 最後，則整理及分析我國公平交易法規範搭售行為的相關規定和實務案例，並提出執法建議。

專利聯盟（patent pools）可以創造龐大的促進競爭效益，但是同時也可能產生妨礙競爭與創新之疑慮，若法律完全不對專利聯盟之運作進行規範，專利權人將得以利用專利聯盟制度作為提昇自己市場獨占力量，抑制市場競爭，甚至是濫用專利排他權的工具。為了畫下專利權人正當行使權利之界限，維護專利制度的政策目的，以規範專利聯盟所產生之專利權濫用問題，美國的法制上遂逐漸發展出以專利權濫用原則（patent misuse doctrine）與競爭法（即美國之反托拉斯法），對專利聯盟進行管制的結構。美國法上之專利權濫用原則創設之初係為了限制輔助侵權理論之適用，此理論最初與競爭法制並無交集，判斷的重點在於專利權人是否逾越其權限，之後隨著1988年美國專利法之修正，以及學理實務的改變，現今專利權濫用原則的認定已牽涉競爭法「合理原則」之判斷，然而，許多爭議也逐漸浮現，例如應如何判斷專利權人在專利聯盟中所為之限制競爭行為是否成立濫用，專利權濫用原則與競爭法之間之關係為何，甚至專利權濫用原則本身是否仍有必要存在，這些問題都尚待解決，因此現今正是對專利權濫用理論進行全面檢討之時機。 本文以下將針對專利聯盟所涉及之專利權濫用問題進行研究，對於實務上專利權人利用專利聯盟所進行之搭售、包裹授權、聯合訂價、競業禁止條款等行為進行觀察，並對其所涉及之專利權濫用問題進行初步分析。基於此一研究所獲得之基礎，本文將嘗試指出專利權濫用理論值得檢討之處，並指出專利權濫用理論兼具專利制度和競爭法制之特質，也反映了兩者間之衝突，其亦具有能夠與時俱進，以及反映專利制度政策公益之特質，因此仍有繼續存在價值。尤其係在專利聯盟成員利用彼此間競業禁止協議抑制新生替代性技術發展之情形，法院在適用競爭法合理原則時，往往因為專利聯盟所創造的促進競爭效益，以及新生技術未來發展的不確定性，而傾向認定此種契約條款為合法，忽略其所產生之抑制創新問題，此時即有適用專利權濫用原則之空間。此外，更可以考慮以我國民法第148條所規範之誠信原則與權利濫用原則作為將專利權濫用理論引入我國法之基礎，而在尚未引入以前，對於專利聯盟所涉及之專利權濫用問題，我國實務可以將美國法專利權濫用原則之理論基礎作為操作民法第148條、專利法第60條、公平交易法第18條及第19條以及其他相關規定時之指導原則。本文之意旨並非在完全以專利權濫用原則取代競爭法規範的角色，而係期待實務上應當設法對專利權濫用原則之價值進行重新評估，以賦予專利權濫用原則嶄新之生命，讓專利權濫用原則與競爭法共同形成一個完善、合理的專利權行使規範體系。 / Patent pool licensing can both create enormous pro-competitive and anti-competitive effects. Without legal intervention, the patentee would be able to manipulate the patent pool system as a mean to increase his own monopoly power, suppress competition in the market, and even misuse his patent exclusive power. In order to prevent the misuse of patent rights, protect patent policy and regulate patent misuse issues in patent pools, the U.S law system employs the “patent misuse doctrine” and competition law (antitrust law) to deal with the above issues. The patent misuse doctrine was initially designed to limit the overexpansion of the contributory infringement theory and has no relationship with competition law. The essential factor to constitute patent misuse is that the patentee extends the patent monopoly over the statutory scope of his patent right. Nevertheless, in pace with the Patent Misuse Reform Act of 1988 and the conversion of the legal practice, the patent misuse doctrine has begun to intertwine with competition law’s “rule of reason” analysis. Gradually, many disputes have emerged, such as how to determine whether the patentee’s conduct constitutes patent misuse in patent pools, what is the relationship between the patent misuse doctrine and competition law, and whether the patent misuse doctrine itself is necessary to exist. Therefore, it is high time to conduct a comprehensive review of the patent misuse theory. This article will provide insights to patent misuse issues in patent pool licensing, such as tie-in arrangement, package licensing, price fixing, non-competition agreements, etc, and review the theoretical basis of the patent misuse doctrine. This article will also submit that the patent misuse doctrine is a doctrine which has both the characteristics of patent law and competition law and can compromise the interests of these two areas of regulations. It can also reflect patent policy and grow and change with time. Therefore, it is a doctrine which should continue to exist. Particularly, in the situation which patent pool members use non-competition agreements to suppress the development of nascent substitute technologies, courts would often consider this kind of agreement to be legal because of the enormous pro-competitive effects created by the patent pool and the uncertainty of the future development of the nascent technology. At this moment, it is necessary to apply the patent misuse doctrine to deal with the problem. In addition, the principle of good faith which is encoded in article 148 of the civil code may be an appropriate medium to introduce the patent misuse doctrine into our legal system. Even if it is not yet introduced into our system, the patent misuse doctrine could be the guiding principle for our legal practitioners to apply article 148 of the civil code, article 60 of the patent act, article 18 and article 19 of the Fair Trade Act in order to deal with patent misuse issues in patent pool licensing. This article supports that the patent misuse doctrine should be refined and cooperate with competition law in order to form a complete regulation of patent misuse conducts, but it does not submit that current competition law should be entirely replaced by the patent misuse doctrine.

本文研究之議題，並非有關政治面或其他社會面所稱之杯葛，而是競爭法領域中之杯葛行為，主要為公平交易法第十九條第一款所規範之情形。 本文之研究目的，主要希望能對公平交易法第十九條第一項之構成要件、違法性、法律效果等數項議題，參考他國立法例及學說進行研究，並就實務處理進行分析檢討，以及提出管見之看法及建議。 本論文共分為七章。第一章為「緒論」，分為研究題目之說明、研究動機與目的、研究方法、研究範圍及限制，及研究架構等部分，旨在介紹論文的基本方向與架構。 第二章，則是討論「我國法對於杯葛行為之規範及相關內容」。於第一節中，首先進行杯葛行為之基本介紹，以使讀者瞭解本文所處理之客體為何，並且明瞭規範杯葛行為之目的。第二節之內容，是針對公平交易法第十九條第一款，為一全面性介紹。第三節，是就公平交易法第二十四條之適用可能，為一討論。第四節，則是討論民法部分於杯葛行為之適用可能及適用情形。 第三章，討論「美國法對於杯葛行為之規範及分析」。第一節之概說，乃為後述討論內容作一引言。第二節，是就規範杯葛行為之條文－休曼法第一條、聯邦貿易委員會法第五條，作一相關闡釋。第三節，是就美國判例，參考學者Hylton, Keith N.教授的見解，區分三個不同時期，介紹杯葛行為於實務之不同評價演變。第四節，則對本章之內容作一總結。 第四章介紹「德國法對於杯葛行為之規範及分析」。第一節之概說，乃為後述討論內容作一引言。第二節，是就限制競爭防止法第二十一條第一項（GWB §21Ⅰ）為相關闡述。第三節，是就不正競爭防止法第三條（UWG §3），其適用情形及相關內容進行分析。第四節，是就德國民法有關侵權行為之規定（BGB §823、§826），討論杯葛行為之適用情形。第五節，乃討論杯葛行為與憲法上言論自由保護其間之關係。 第五章乃在探討「杯葛行為於我國法制面及實務操作之爭議問題研究」。於第一節中，處理者乃杯葛行為之體系定位之問題。第二節，進行構成要件之細部問題分析；例如，發話人究否應具有一定市場力量？第三節，針對杯葛行為之違法性，分析是否存在進行杯葛行為之正當理由。第四節，旨在討論杯葛行為之法律效果問題。第五節，核心集中於公平會對於同業公會所發起之杯葛行為，究應以第十四條或第十九條第一款論斷為妥？第六節，主要在處理杯葛與其他概念之區別。第七節，則在處理公平交易法第十九條第一款與其他條文競合之問題。 第六章之內容為「實務重要案例之分析及檢討建議與結論」。此部分本文選擇較具重要性之公平會處分案，整理實務之看法及處理模式，並加以分析及檢討。 第七章則是進行「結論與建議」。本文將彙整前面各章之重點，針對本文關心之相關爭點及問題，提出拙見，以供參考。 / This thesis focus on the topic of boycotts issues in competition law, especially article 19 subparagraph 1 of the Fair Trade Law of Taiwan. There are 7 chapters in this study. In chapter 1, there is an introduction to this research such as the structure of this paper. Chapter 2 discusses the regulations about boycotts in Taiwan, including article 19 subparagraph 1 and article 24 of the Fair Trade Law and article 184 of the Civil Law. Besides, in this chapter there are essential introductions to boycotts, e.g. what purpose the party has. Chapter 3 observes how U.S. treats boycotts. According to the observance of professor Hylton, Keith N., the court used different standers to judge boycotts in various periods. This chapter will focus on what doctrine the court adopted to consider boycotts－rule of reason, or illegal per se? On the other hand, chapter 4 introduces rules of boycotts in Germany. There are several important parts: GWB §21Ⅰ, UWG §3, and BGB §823、§826. Besides, there is a point about the relation of boycotts and freedom of speech. Chapter 5 deals several problems of boycotts in Taiwan practices and Fair Trade Law. Besides the opponents of the articles, this chapter tried to solve problems such as should we consider market power of the party? Further more, there are comparisons about boycotts and other similar concepts or topics. Chapter 6 proceeds analysis about the cases in Taiwan practices, especially decisions of the Fair Trade Commission. In chapter 7 the author offered his opinions about some issues of boycotts.