Studiens övergripande syfte är att undersöka omeffektiviteten utmanar rättssäkerheten vid skattekontrollen i kontantbranschen.Jag undersöker om lagstiftaren har tagit hänsyn till näringsidkarensgaranterade rättigheter enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter (EKMR)vid införande av skattekontrollagen. Utgångspunkten är att undersöka om kontrollavgifterutgör ett straff, om kontrollbesöken är i själva verket taxeringsbesök,taxeringsrevision eller överraskningsrevision samt om kontrollköpen kan varabrottsprovokation eller bevisprovokation, Det är därför aktuellt att undersöka åtgärdernaoch konsekvenserna utifrån artikel 4, 6 samt 8 i EKMR. Val av enbart vissabranscher samt befogenheter tillsynsmyndigheten, Skatteverket, har fått gör detockså aktuellt att undersöka skattekontrollagen kontralikabehandlingsprincipen, proportionalitetsprincipen samt om arbetsmetodernaoch arbetsuppgifterna tillhör Skatteverkets normala beskattningsverksamhet. Skatteverkets  vision är ”ett samhälle där alla vill görarätt för sig”. Skatteverket utgår därför ifrån att medborgarna vill göra rättför sig men gör även kontroller för att ge legitimitet åt skattesystemet samtmotivera medborgarna till att medverka i beskattningen och finansieringen av deoffentliga utgifterna. Skatteverket har satt in åtgärder i syfte att fel i såstor utsträckning som möjligt skall förebyggas samt att befintliga fel rättas.Kontrollerna har även en avgörande betydelse för att stärka normerna isamhället. Förutom att avsiktliga felaktigheter åtgärdas, ökar vetskapen omkontrollerna, illojal konkurrens motverkas samt förtroende för skattesystemetskapas. Skatteverket riktar även särskilda kontroller mot vissa branscher därskatteundandragen utifrån utredningar och undersökningar bedöms vara merutbrett för att förebygga fel i så stor utsträckning som möjligt, rättabefintliga fel samt försöka förhindra att fel uppstår igen. En del kontrollersker slumpmässigt medan andra har valts av lagstiftare som har bedömt attskatteundandragande i vissa branscher utgör sådana allvarliga och stora fel attsärskilda åtgärder och kontroller behöver inriktas. Kontrollerna i kontantbranschensker i huvudsak i syfte att seriösa näringsidkare skall skyddas mot illojalkonkurrens . Införandet av skattekontrollagen har skapat högre förtroende förskattesystemet då bördan av skatten inte vältras över på andra än de berörda.Skattekontrollagens syfte är att dels försvåra för näringsidkare att undanhållaintäkter från beskattning och dels att öka möjligheterna till en effektiv ochresurssnål kontrollform. Även om vissa branscher har utpekats och rätt tilllikabehandling därför kan diskuteras så kontrolleras alla verksamheter i dessabranscher på samma sätt och på samma villkor för att dessa skall ha sammakonkurrensmedel och skyddas mot illojal konkurrens. Utredningar visar dock attkontrollerna är nödvändiga i dessa branscher. Jag som författare är inte motökade kontroller, utan är för rättvisa och rättssäkrare kontroller genom i ettdemokratiskt samhälle accepterade metoder och med hjälp av kompetent personalför ökad rättssäkerhet samt ökat förtroende för det svenska skattesystemet ochskatteväsendet. Skattetjänstemännen är Skatteverkets ansikte utåt ochrepresenterar myndigheten i sin myndighetsutövning. God service, trevligtbemötande, synlighet och ökad närvaro ger en god effekt och ökar skattemoralenoch förtroendet för Skatteverket.

Många av de komponenter som är nödvändiga i ett nationellt beskattningssystem erkänns av EG-domstolen som tvingande hänsyn till allmänintresset, även om de bakomliggande värdena inte kommer till uttryck på exakt samma vis i EG-rätten som i den nationella rätten. De nationella allmänintressen som inte erkänns av domstolen kan sammankopplas med godtagbara förklaringar till varför ett sådant erkännande inte är lämpligt eller nödvändigt. Domstolen förefaller på så vis hålla en jämvikt mellan gemenskapens bästa och de enskilda medlemsstaternas bästa. EG-domstolens erkännande av dessa allmänintressen sker dock inte helt utan förbehåll. Medlemsstaternas yrkande på rättfärdigande avslås mer som regel än undantag. Det tydligaste exemplet är behovet av ett konsekvent beskattningssystem. Sedan rättfärdigandegrunden introducerades i mitten av nittiotalet har tillämpningsområdet till och med förminskats genom åren. En viss uppmjukning har dock skett genom att domstolen tillämpade rättfärdigandegrunden på ett nytt sätt i den känsliga frågan om gränsöverskridande förlustutjämning inom koncerner. Territorialitetsprincipen, som inom EG-rätten är nära sammanlänkad med rättfärdigandegrunden skattesystemets inre sammanhang, har endast kunnat rättfärdiga fördragsstridiga skatteregler en gång. De för ett nationellt beskattningssystem viktiga komponenterna proportionalitet, effektiv skattekontroll och hinder för skatteflykt anses även av EG-domstolen utgöra trängande allmänintressen. EG-domstolen tillmäter dock proportionalitetsprincipen större betydelse än vad många av medlemsstaterna gör. Behovet av proportionalitet har nämligen hittills förhindrat att yrkandet på behovet av en effektiv skattekontroll och yrkandet på behovet av att hindra skatteflykt från att rättfärdiga fördragsstridiga skatteregler. På det stora hela är det, i motsats vad som först verkar vara fallet, en väldigt strikt tillämpning av möjligheten till rättfärdigande som EG-domstolens rättspraxis återspeglar. Någon jämvikt mellan gemenskapens och medlemsstaternas intressen kan således inte anses föreligga. Som huvudregel är det gemenskapens bästa som väger över. Detta är egentligen föga förvånande, eftersom ett inslag i domstolens arbetsmetod är att välja den lösning som bäst gynnar gemenskapen. Rule of reason-doktrinen har som utgångspunkt oddsen emot sig, eftersom den utgör ett undantag från grundplåten i det EG-rättsliga samarbetet. Nationalekonomiska överväganden av olika slag är det huvudsakliga intresset vid utformningen av ett nationellt beskattningssystem. Även om ett lands ekonomi kan framstå som det mest trängande allämintresset, kan inte domstolen som utgångspunkt ta hänsyn till ekonomiska överväganden. Sådana överväganden vid domstolens juridiska bedömningar skulle innebära en rad problem. Här finns således en stor skillnad mellan medlemsstaternas och EG-domstolens syn på vad som utgör ett trängande allmänintresse. Domstolen har dock inte varit helt konsekvent i sitt ställningstagande. Domstolens rättspraxis visar att ekonomiska överväganden i vissa fall har accepterats i det tysta.