<p><strong>Sammanfattning </strong></p><p>Tanken på en internationell brottmålsdomstol växte sig starkare under andra halvan av 1900- talet mycket på grund av andra världskriget. Medvetenheten om brottsoffren och krigsbrottstribunalernas framgång bidrog till att detta arbete påskyndades och 2002 hade tanken blivit verklighet. På grund av att domstolens stadga är en överrenskommelse mellan stater är den fylld av kompromisser. Den är inte heller allmänt accepterad.</p><p>Domstolen har satt upp ett flertal mål för sin verksamhet. Den ska verka för minskad straffrihet, rättvisa, ha avskräckande verkan men också påverka de nationella domstolarna. Enligt stadgan har dessa fortfarande huvudansvaret att utreda brott. Den internationella brottmålsdomstolen kompletterar nationella domstolar då de inte vill eller kan ta sig an ett fall. Brotten som domstolen kan utreda är folkmord, brott mot mänskligheten, krigsbrott och aggressionsbrott, vilka ansetts vara bland de mest allvarliga och som hotar internationell fred och säkerhet. Det är också domstolen själv som avgör när de bör ta över ett fall, detta för att inte stater ska kunna skydda individer från straffansvar.</p><p>Domstolen är beroende av att stater är villiga att samarbeta med den. I en av domstolens pågående utredningar finns en situation där staten i fråga vägrar samarbeta och detta gör att domstolen inte kan utföra sitt jobb fullt ut. Det i sin tur påverkar också rättvisan och möjligheten att ställa de ansvariga inför rätta. Dock kan inte domstolens effektivitet endast mätas efter hur många personer den lyckas döma, eftersom den endast ska fungera som ett komplement till nationella domstolar. Målen kanske uppnås genom att fler personer ställs inför rätta nationellt, och en del personer kanske helt avskräcks ifrån att begå dessa brott. Som kan ses i de situationer domstolen utreder så finns det andra aspekter som kan göra att en utredning försenas. Hur tillståndet ser ut i landet i fråga kan vara en orsak till att det tar tid.</p><p>Domstolen utreder just nu situationen i Uganda, Sudan, Kongo och Centralafrikanska republiken. Alla situationer utom den i Sudan hänvisades av staterna själva. Sudan, som vägrar samarbeta med domstolen, hänvisades till domstolen av säkerhetsrådet. I dessa fall blir det tydligt hur viktigt samarbetet är för att få till stånd en utredning och rättegång. Den enda personen från Sudan som sitter häktad hos domstolen överlämnade sig frivilligt. Detta kan jämföras med Kongo, där landet överlämnat tre misstänkta och rättegångarna mot dessa påbörjats. I Uganda har man fört fredsförhandlingar med rebellerna, vilka kan leda till att rebellerna döms i nationell domstol istället. Centralafrikanska republiken hänvisade situationen till domstolen eftersom de ansåg att de inte hade resurser för att själva åtala de misstänkta. Den första rättegången i den situationen är satt till april 2010.</p><p>Domstolen har inte hunnit verka så länge och det är svårt att redan nu avgöra huruvida den kommer lyckas med sina mål eller inte. Dock är det viktigt att alla är medvetna om hur domstolen fungerar och vilka syften den har, för att inte väcka falska förhoppningar som sedan leder till missnöje med domstolen när de inte infrias. Trots att en internationell brottmålsdomstol har etablerats har staterna fortfarande huvudansvaret att bestraffa internationella brott. Men eftersom domstolen har etablerats och fått in många kommunikationer, visar det att den är nödvändig. Förhoppningsvis kan den fylla det tomrum som hittills funnits när det gäller internationella brott.</p><p>  </p>

Sammanfattning Tanken på en internationell brottmålsdomstol växte sig starkare under andra halvan av 1900- talet mycket på grund av andra världskriget. Medvetenheten om brottsoffren och krigsbrottstribunalernas framgång bidrog till att detta arbete påskyndades och 2002 hade tanken blivit verklighet. På grund av att domstolens stadga är en överrenskommelse mellan stater är den fylld av kompromisser. Den är inte heller allmänt accepterad. Domstolen har satt upp ett flertal mål för sin verksamhet. Den ska verka för minskad straffrihet, rättvisa, ha avskräckande verkan men också påverka de nationella domstolarna. Enligt stadgan har dessa fortfarande huvudansvaret att utreda brott. Den internationella brottmålsdomstolen kompletterar nationella domstolar då de inte vill eller kan ta sig an ett fall. Brotten som domstolen kan utreda är folkmord, brott mot mänskligheten, krigsbrott och aggressionsbrott, vilka ansetts vara bland de mest allvarliga och som hotar internationell fred och säkerhet. Det är också domstolen själv som avgör när de bör ta över ett fall, detta för att inte stater ska kunna skydda individer från straffansvar. Domstolen är beroende av att stater är villiga att samarbeta med den. I en av domstolens pågående utredningar finns en situation där staten i fråga vägrar samarbeta och detta gör att domstolen inte kan utföra sitt jobb fullt ut. Det i sin tur påverkar också rättvisan och möjligheten att ställa de ansvariga inför rätta. Dock kan inte domstolens effektivitet endast mätas efter hur många personer den lyckas döma, eftersom den endast ska fungera som ett komplement till nationella domstolar. Målen kanske uppnås genom att fler personer ställs inför rätta nationellt, och en del personer kanske helt avskräcks ifrån att begå dessa brott. Som kan ses i de situationer domstolen utreder så finns det andra aspekter som kan göra att en utredning försenas. Hur tillståndet ser ut i landet i fråga kan vara en orsak till att det tar tid. Domstolen utreder just nu situationen i Uganda, Sudan, Kongo och Centralafrikanska republiken. Alla situationer utom den i Sudan hänvisades av staterna själva. Sudan, som vägrar samarbeta med domstolen, hänvisades till domstolen av säkerhetsrådet. I dessa fall blir det tydligt hur viktigt samarbetet är för att få till stånd en utredning och rättegång. Den enda personen från Sudan som sitter häktad hos domstolen överlämnade sig frivilligt. Detta kan jämföras med Kongo, där landet överlämnat tre misstänkta och rättegångarna mot dessa påbörjats. I Uganda har man fört fredsförhandlingar med rebellerna, vilka kan leda till att rebellerna döms i nationell domstol istället. Centralafrikanska republiken hänvisade situationen till domstolen eftersom de ansåg att de inte hade resurser för att själva åtala de misstänkta. Den första rättegången i den situationen är satt till april 2010. Domstolen har inte hunnit verka så länge och det är svårt att redan nu avgöra huruvida den kommer lyckas med sina mål eller inte. Dock är det viktigt att alla är medvetna om hur domstolen fungerar och vilka syften den har, för att inte väcka falska förhoppningar som sedan leder till missnöje med domstolen när de inte infrias. Trots att en internationell brottmålsdomstol har etablerats har staterna fortfarande huvudansvaret att bestraffa internationella brott. Men eftersom domstolen har etablerats och fått in många kommunikationer, visar det att den är nödvändig. Förhoppningsvis kan den fylla det tomrum som hittills funnits när det gäller internationella brott.

Författaren utforskar möjligheterna att lagföra den ryska ledningen för aggressionsbrottet mot Ukraina. Främst analyseras de utmaningar som uppstår rörande jurisdiktion och immunitet vid lagföring av aggressionsbrottet. Utredningen grundar sig till stor del på redan etablerade internationella domstolar och tribunaler.

In September this year the International Criminal Court (ICC) in The Hague decided, in accordance with the universal principle of competence-competence, that it has jurisdiction over the alleged deportation of the Rohingya people from Myanmar to Bangladesh. The decision is based on the Court’s extensive interpretation of the crime deportation within the Rome Statute. Part I of this thesis aims to analyze and determine whether the interpretation is sufficiently founded in the Rome Statute, or if the Court, through its decision, has exceeded its mandate. Part II of this thesis aims to examine the duties of international organizations in general, and of the ICC in particular, when it comes to the rules of state sovereignty. Both questions are vital in answering of the question at large – has the ICC, through its decision, violated Myanmar’s right to state sovereginty?

Den internationella brottmålsdomstolen (ICC) etablerades via Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen 2002. Domstolens uppgift är att döma individer som brutit mot de brott som finns i Romstadgan. Efter attackerna i USA 2001 förändrades synen på den transnationella terrorismen markant. Allt sedan dess har samarbetet ökat mellan staterna för att förebygga, förhindra och bekämpa terrorism, men trots det saknas en internationell domstol som har rätt att döma terroristbrott. Syftet med uppsatsen har varit att uppmärksamma problemen att definiera begreppet terrorism samt att utreda möjligheten för ICC att få jurisdiktion vid terroristbrott. Genom den rättsdogmatiska metoden har material studerats av internationell och nationell karaktär. Uppsatsen har visat att det finns två möjligheter för ICC att få jurisdiktion. Det ena är genom ett artikeltillägg i Romstadgan och det andra är att utvidga domstolens tolkning av vissa befintliga artiklar. Det finns problem med båda tillvägagångssätten, inte bara juridiska utan även politiska.

I och med Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (nedan Romstadgan) finns nu, för första gången, en juridiskt bindande definition av begreppet aggression, vilken baseras på Förenta Nationernas stadga (nedan FN-stadgan) artikel 2(4). Romstadgan utgör grunden för att Internationella brottmålsdomstolen (nedan ICC), i efterhand, ska kunna utkräva ansvar av en fysisk person för aggressionsbrott. Förenta Nationerna (nedan FN) har till uppgift att bevara freden, genom att agera mot staters aggressionshandlingar, framför allt i preventivt syfte och efter beslut av säkerhetsrådet. Det är intressant att jämföra FN-stadgan och Romstadgans aggressionsbegrepp för att på så sätt förstå hur begreppet aggression behandlas i internationell rätt, både i relationer mellan stater och då fysiska personer ska hållas rättsligt ansvariga för aggressionsbrott. Det är också värdefullt att förstå hur de två definitionerna kan påverka varandra och vad det kan föra med sig för fördelar och nackdelar.                       I denna uppsats behandlas FN-stadgans och Romstadgans aggressionsbegrepp i en komparativ studie, en viktig slutsats är att det finns skillnader mellan  de båda stadgorna.                       I uppsatsen ges inledningsvis en historisk inblick i aggressionsbegreppets utveckling, som underlag för den efterföljande behandlingen, där FN-stadgans och Romstadgans begrepp aggressionshandling utreds.                       Därefter behandlas begreppet aggressionshandling enligt FN-stadgan. Utredningen följer Wienkonventionen om traktaträttens allmänna tolkningsregel. Först görs en tolkning av begreppet aggressionshandlings ordalydelse, i enlighet med FN-stadgans systematik. Sedan redogörs för hur begreppet tolkats av relevanta FN-organ och i staters praxis. Generalförsamlingens aggressionsdefinition, i resolution 3314, gås igenom och kritiseras till viss del, då den inte ger en tydlig avgränsning av vad aggressionsbegreppet innefattar. Generalförsamlingens resolution 3314 är dock central och används därmed, som grund för vidare behandling i uppsatsen där resolutionen också jämförs kritiskt med andra FN-organs praxis och med FN-stadgans lydelse. Uppsatsen visar att begreppet aggressionshandling har givits en vag formulering i FN-stadgan och att vad som anses innefattat i begreppet också skiljer sig något mellan de olika FN-organen. Hos FN-organen finns dock den gemensamma kärnan att, som aggressionshandling anses den första våldsanvändningen i en stats internationella relationer genomförd med ett specifikt aggressivt uppsåt.                        Uppsatsen utreder sedan kritiskt Romstadgans aggressionsbegrepp och dess olika delar varvid viktiga skillnader mot FN-stadgan behandlas. Ett specifikt aggressivt uppsåt saknas i Romstadgan och kan inte heller läsas in i denna, då det skulle gå emot Romstadgans ordalydelse och systematik. Romstadgan ser därmed inte heller ett specifikt aggressivt uppsåt, som en försvårande omständighet, utan Romstadgan ser enbart till det använda våldets allvar och omfattning. Vidare så innehåller Romstadgan en tröskel, i syfte att utesluta en legal gråzon från ICCs jurisdiktion, vilken saknar motsvarighet i FN-stadgan. Romstadgan utesluter därmed genom sin lydelse våldshandlingar, som inom delar av den folkrättsliga doktrinen, anses befinna sig inom en gråzon av jus ad bellum.                       I slutsatserna sammanställs sedan de huvudsakliga skillnaderna mellan aggressionsbegreppen enligt FN-stadgan, FN-organen och Romstadgan och en utredning görs av de fördelar respektive nackdelar och risker, som dessa skillnader medför samt hur skillnaderna påverkar varandra. Författaren finner att det föreligger betydande skillnader då specifikt aggressivt uppsåt saknas i Romstadgan samt då Romstadgans tröskelvärde syftar till att utesluta den legala gråzonen inom jus ad bellum. Vidare anser författaren att dessa skillnader riskerar att urholka FN-stadgans våldsförbud och således i framtiden riskera att gynna starka våldsbenägna stater på svaga staters bekostnad. / The Rome Statute for The International Criminal Court (henceforth The Rome Statute) now provides, for the first time, a legally binding definition of the concept of Aggression. The definition is based on the United Nations Charter (henceforth The UN Charter) article 2(4). The Rome Statute is the foundation on which the International Criminal Court (henceforth ICC) can prosecute individuals on crimes of aggression post the events. The United Nations (henceforth UN) has the charter to sustain the peace through acting against the acts of aggression of nations, primarily preventively and based on resolutions by the Security Council. It is interesting to compare the UN Charter and the Rome Statute definition to understand how the concept of aggression is used in international law, both in relations between nations and when individuals shall be held accountable for crimes of aggression. In addition, it’s valuable to understand how the two definitions can impact each other and what the implications might be of similarities and differences.   Hence, this thesis is a comparative study of the concept of aggression in the UN Charter and the Rome Statute. One key conclusion is that there are significant differences in how the aggression is defined in the two documents.   The use and development of the concept Aggression is first accounted for in a historic context as a foundation for the comparative study.   Then, acts of aggression in the UN Charter is thoroughly investigated in three steps. The investigation is carried out in accordance with the Vienna Convention on the Law of Treaties. Firstly, through an interpretation of acts of aggression in accordance with the ordinary meaning of the term in the context of the UN Charter. Secondly through an investigation of the interpretation in relevant UN bodies and in the practice of nations. Thirdly, the definition of the UN General Assembly, resolution 3314, is investigated and criticised as it does not offer a sufficiently clear delimitation of the concept of aggression.  Resolution 3314 is, however, of key importance and is used subsequently as an element of comparison. The resolution is also compared with the practice of other UN bodies and the wording of the UN Charter. The thesis proves the that aggression has a vague definition in the UN Charter and that the scope of the concept is different in different UN bodies. However, common to all UN Bodies is to define aggression as the first use of force with a specific aggressive intent in international relations.    Following on UN, the thesis provides a critical investigation of the concept of aggression in the Rome Statute where key differences relative to the UN Charter are accounted for. The Rome Statute lacks specific aggressive intent and such cannot be made part of the interpretation as it would the statutes wording and systematics. Thus, the Rome Statute does not regard a specific aggressive intent aggravating but looks solely to the gravity and scale of the force used. In addition, the Rome Statute includes a threshold with the purpose of excluding a grey zone from the jurisdiction of ICC. Such grey zone does not exist in the UN Charter. The implication of this is that the Rome Statute excludes acts of violence that, among some international lawyers, are regarded to be in a grey zone of jus ad bellum.   The conclusions include a summary of the main differences across the UN Charter, different UN Bodies and the Rome Statute. That leads into a discussion on the potential advantages and drawbacks that come out of these differences plus potential effects of the reciprocal influence. The key element of this discussion is that aggressive intent is missing in the Rome Statute and that the statute’s threshold aims to exclude the legal grey zone in jus ad bellum. The thesis concludes that these differences risk to weaken the prohibition of the use of force in the UN Charter and, as a consequence, that this may favour strong and aggressive nations at the expense of smaller and weaker nations.