Offentligt styrd planering påstås ha mindre resurser än tidigare och förespråkas därför i allt större utsträckning samarbeta med näringsliv för att uppnå gemensamma mål om tillväxt, attraktivitet och konkurrens; samt för att mobilisera gemensamma resurser. Detta har beskrivits som att en maktförskjutning skett till näringslivets fördel. Förändringarna bidrar tillsammans till en annan uppfattning hur planeringen bör styra samhällsutvecklingen och vilka ändamål den ska verka för. Trots att gemensamma mål pekas ut mellan offentliga- och privata aktörer förutsätts fortfarande den offentliga sektorn tillgodose andra allmänna intressen. Men samarbeten mellan offentliga och privata aktörer innebär en risk för att näringslivets särintressen införlivas och dominerar allmänintresset. För att undersöka denna problematik genomförs en multipel fallstudie där förhållandet mellan byggherrar och kommun granskas i två detaljplanefall: Kilströms kaj i Karlskrona och Rosendalsfältet i Uppsala. Den förra planen ämnar uppföra attraktiva bostäder med spektakulär arkitektur för att skapa ett nytt landmärke, där byggherre och kommun diskuterat med varandra innan den formella planprocessen. Den senare är en omfattande detaljplan för bland annat 3 500 bostäder, nya skolor och universitetsbyggnader, där byggherrar kommit in mellan samråd och granskning genom markanvisningstävlingar. Som insamlingsmetoder har dokument och intervjuer använts och data har sedan brutits ned till teman utifrån governancebegrepp genom en kvalitativ analys. Planeringspraktiken analyseras genom att användandet av ett teoretiskt perspektiv som utgår från hur allmänintresset legitimeras, samt maktrelationer där makt främst ses som ett sätt att kontrollera språket. Utifrån studiens analys framkommer det att den beskrivna maktförskjutningen till näringslivets fördel kan nyanseras. Det är istället lokala maktrelationer som styr utfallet, där markägande är ett betydande styrmedel. Studien visar även att förhandlingsplanering som tidigare varit omstritt inte förefaller vara lika kontroversiellt längre utan anses i det närmaste vara en självklarhet. Förhandlingarna underlättas av att byggherrars särintressen många gånger sammanfaller med kommuners till följd av nya planeringsideal, exempelvis attraktiva bostäder; sätta staden på kartan etc. Det verkar således skett en förskjutning i allmänintresset: både kring vad som är eftersträvansvärt, men även i tillvägagångsättet som i allt större utsträckning verkar legitimeras utifrån dess effektivitet.