Studiedesign: Deskriptiv laborativ studie Introduktion: En främre korsbandsskada är en vanlig men allvarlig skada inom idrotten. Trots en läkt skada kan individen uppvisa förändringar i form av fysiska faktorer såsom förändrat rörelsemönster, eller psykologiska faktorer såsom ökad rädsla för återskada. Personer som drabbats av en främre korsbandskada har setts uppvisa en asymmetri mellan det skadade och det friska benet genom en ökad avlastning i det skadade benet. Den traditionella rehabilitering avser en individ som återställd när denne klarar en uppsättning standardiserade fysiska tester för knät. Studier har dock visat på att även psykologiska faktorer har en betydande roll vid förändrat rörelsemönster och återgång till sport. Syfte: Undersöka psykologiska faktorers relation till avlastning i knäleden under idrottslika hopptest med och utan sekundära kognitiva uppgifter för personer med en främre korsbandsskada. Ett sekundärt syfte var att undersöka skillnader i avlastning mellan de två hopptesterna. Metod: Tio kvinnliga idrottsaktiva idrottare som tidigare opererats för en främre korsbandsskada utförde drop-jump test med och utan sekundära kognitiva uppgifter. Avlastning i knäleden mättes genom asymmetri i maximalt knäflexionsmoment under de första 100 ms av landningen mellan respektive ben. Testerna utfördes i ett rörelseanalyslaboratorium där åtta rörelsekameror och två kraftplattor användes. Enkäten Anterior Cruciate Ligament Return to Sport after Injury (ACL-RSI) användes för att kartlägga psykologiska faktorer såsom känslor, förtroende och riskbedömning. Pearson’s korrelationskoeficcient användes för att analysera samband mellan ACL-RSI och asymmetri i knäflexionsmoment och presenterades i spridningsdiagram. Parat T-test tillämpades vid jämförelse av avlastning i knäleden mellan de båda hopptesterna. Resultat: Inga signifikanta samband påvisades mellan asymmetri i knäflexionsmoment och ACL-RSI varken i hopptest utan eller i hopptest med tillägg av kognitiv uppgift (Pearson’s R=-0.210-0.502, p=0.168-0.652). Inga tydliga skillnader observerades i knäflexionsmoment mellan benen vid hopptest utan kognitiv uppgift (p=0.103). Däremot visades ett lägre knäflexionsmoment i skadat ben relativt oskadat ben vid hopptest med tillägg av kognitiv uppgift (p=0.024). Inga tydliga skillnader observerades i asymmetri i knäflexionsmoment mellan hopp utan o ch hopp med tillägg av kognitiv uppgift (p=0.176). Konklusion: Studiens resultat indikerar på ett minskat knäflexionsmoment i det skadade benet jämfört med det oskadade. Detta gäller främst i hopptestet med sekundära kognitiva uppgifter. Ingen slutsats om psykologiska faktorers påverkan på avlastning i knäleden kan dras på grund av låg signifikans. Den låga deltagarantalet gör att detta arbete kan ses som en pilotstudie, varpå den kan bidra till hypotesgenerering vid framtida forskning. Framtida studier bör även inkludera ett större antal deltagare samt även de individer som ej återgått till sport.

Bakgrund: Endometrios är en inflammatorisk sjukdom där livmoderslemhinnan växer utanför livmodern vilket ofta påverkar personens hälsa negativt genom bland annat inaktivitet. Hur kinesiofobi och self-efficacy för fysisk aktivitet (SEFA) påverkar fysisk aktivitetsnivå för personer med endometrios är outforskat. Syfte: Syftet var att kartlägga fysisk aktivitetsnivå samt undersöka om samband mellan fysisk aktivitetsnivå, SEFA och kinesiofobi hos personer med endometrios finns. Metod: Observationell tvärsnittsstudie med deskriptiv, korrelativ design. Anonym enkät baserad på Socialstyrelsens indikatorfrågor om fysisk aktivitetsnivå, Tampaskalan för kinesiofobi –svensk version och enkäten Tilltron till den egna förmågan att klara fysiska aktiviteter –svensk version postades i två stora svenska Facebookgrupper om endometrios. Inklusionskriterier: >18 år samt endometriosdiagnos. Sambandsanalys enligt Spearmansrangkorrelation utfördes i SPSS. Signifikansnivå P <.05. Resultat: Åttioåtta studiedeltagare, medelålder 33 år (+/-8,4 år). Av studiedeltagarna uppnådde 52,3% rekommendationerna för fysisk aktivitet, 58% skattade låg SEFA och 68% skattade hög kinesiofobi. Det förelåg statistiskt signifikant negativt samband mellan hög kinesiofobi och låg SEFA (r= -0,46, P <.001) och statistiskt signifikant positivt samband mellan hög fysisk aktivitet och hög SEFA (r= 0,48, P <.001). Inget statistiskt signifikant samband mellan fysiskaktivitet och kinesiofobi (r= -0,15, P=0.17). Slutsats: Drygt hälften av studiedeltagarna uppnådde rekommendationerna för fysisk aktivitet men skattade hög kinesiofobi och låg SEFA. Studiedeltagarna med högt skattad fysiskaktivitetsnivå tenderade att skatta SEFA högre medan studiedeltagarna med lågt skattad SEFA tenderar att ha en högt skattad kinesiofobi. Då inget säkerställt samband kunde ses mellan grad av kinesiofobi och fysisk aktivitetsnivå kan inga säkra slutsatser dras om hur dessa förhåller sig till varandra. / Background: Endometriosis is an inflammatory disease causing pain that negatively affects a person’s health and might lead to physical inactivity. How kinesiophobia and self-efficacy for physical activity (SEPA) affect the level of physical activity are unexplored. Aim: To describe physical activity (PA) -levels in people with endometriosis and explore associations between PA, SEPA, and kinesiophobia. Methods: Cross-sectional study. An anonymous digital survey, based on the National Board of Healthcare and Welfare ́s indicator for PA and the TAMPA scale for kinesiophobia and exercise self-efficacy scale was posted on two Swedish Facebook groups about endometriosis. Inclusion criteria: >18 years of age and an endometriosis diagnosis. All analyzes were performed using Spearman ́s rank correlation. Significance level P<.05. Results: Eighty-eight participants, mean age 33 years (+/- 8,4 years). In total 52,3% participants reached recommended levels of PA, 58% reported a score of low SEPA, 68% reported high kinesiophobia. A negative association between high kinesiophobia and low SEPA (r= -0,46,P<.001) and a positive association between high PA and high SEPA (r= 0,48, P<.001) was found. No association was observed between PA and kinesiophobia (r= -0,15, P=0.17). Conclusion: Although 52% reached PA recommendations, a substantial part reported both high kinesiophobia and low SEPA. The participants in this study with high estimated PA-levels tended to estimate SEPA higher, while people with low estimated SEPA tended to estimate kinesiophobia high. As no significant association between kinesiophobia and PA was found, no conclusion can be drawn if kinesiophobia has an impact on the persons PA-level.

L’invalidité attribuable à la douleur représente un problème important en raison de ses coûts personnels, financiers et sociétaux. L’effort scientifique mène à l’identification des facteurs de risque pour l’évolution de la douleur vers un état qui mine la capacité de la personne affligée à vaquer à ses occupations fondamentales. Cet effort met en relief le rôle déterminant que jouent les facteurs psychosociaux à chaque stade de l’évolution vers l’invalidité en raison de la douleur. Parmi les facteurs mis en cause, se trouvent les difficultés psychologiques (dépression, anxiété, somatisation, trouble de la personnalité, catastrophisme et évitement de l’activité), l’insatisfaction au travail et le contexte de réclamation. Forts de cette connaissance, les pays industrialisés se dotent de lignes directrices pour la prise en charge de la douleur aiguë dans le but de réduire les coûts, tant pour la personne que pour la société. Vingt ans après la parution des premiers guides de pratique, et la publication subséquente de dizaines d’autres guides véhiculant essentiellement les mêmes informations, les médecins peinent toujours à appliquer les recommandations. À partir des données probantes issues de la littérature scientifique, le présent ouvrage propose une synthèse critique des résultats pour pousser la réflexion et faire avancer la démarche dans le sens d’une réduction des coûts personnels, financiers et sociétaux. / Disability due to pain is a significant problem owing to its personal, financial and societal costs. Scientific efforts are aimed towards the identification of the risk factors for the development of pain leading to a state which undermines the afflicted person’s ability to attend to his/her basic functions. These efforts highlight the key role that psycho-social factors play in each stage of the progression towards disability due to pain. Among the influencing factors are psychological difficulties (depression, anxiety, somatization, personality disorder, catastrophization and activity avoidance), dissatisfaction at work and the compensation context. In light of this awareness, industrialized countries have instituted policies for the management of acute pain with the aim of reducing costs, both for the patient and for society. Twenty years after the appearance of the first clinical practice guidelines and the subsequent publication of numerous other guides propounding essentially the same information, physicians are still struggling to apply the recommendations. Relying on the evidence from the scientific literature, this study proposes a critical synthesis of the results to provoke thought and to advance the process towards a reduction in the personal, financial and societal costs of pain.

Sammanfattning Bakgrund: Vanligt vid artros är låg aktivitetsnivå. I behandlingsprogrammet artrosskola är fysisk träning en intervention. Predicerande faktorer för om beteendet fysisk träning kommer utföras är self-efficacy samt rörelserädsla. Syfte: Syftet var att studera variablerna rörelserädsla och self-efficacy för fysisk träning hos personer med höft- och eller knäartros innan och efter deltagande i artrosskola samt korrelationen avseende skillnaden mellan för- och eftermätning för variablerna. Metod: En icke-experimentell longitudinell enkätstudie med två mätpunkter för ett urval om 22 personer deltog i studien. Mätinstrumenten var Tampaskalan för kinesiofobi- svensk version (TSK-SV) och self-efficacy för fysisk träning skalan (S-ESES). Dataanalysen utfördes med Wilcoxons tecken rangtest samt Spearmans rangkorrelationstest. Resultat: Signifikant skillnad mellan skattad TSK-SV förelåg före respektive efter deltagande i artrosskola (p=0,049). Effektstorleken värderades som medelstor. Ingen signifikant skillnad förelåg mellan skattad S-ESES innan och efter deltagande i artrosskola (p=0,116). Effektstorleken värderades som liten. Lågt signifikant samband förelåg mellan skillnader mellan för- och eftermätning gällande self-efficacy för fysisk träning och rörelserädsla. Slutsats: Resultatet visade på en minskad rörelserädsla och en korrelation mellan förändringarna gällande variablerna. Vidare studier med artrosskola som en kontrollerad oberoende variabel krävs för att möjliggöra kausala slutsatser gällande artrosskolans inverkan på variablerna. / Abstract  Background: Common in osteoarthritis are low activity level. Self-management is a rehabilitation program that includes physical exercise. Self-efficacy and fear of movement can determine if physical activity will be performed.  Aim: The aim of the study was to examine the variables fear of movement and self-efficacy for physical exercise for people with hip-and or knee osteoarthritis before and after participation in self-management program, and to investigate the correlation between the pre-post differences in the variables. Methods: Non-experimental longitudinal questionnaire survey with two measurement points. 22 participants participated. Measurements used were Tampa scale for the kinesiophobia-Swedish version (TSK-SV) and Swedish version of the Exercise Self-efficacy scale (S-ESES). Wilcoxon's tecken-rank test and Spearman's rank correlation test were used to analyze data. Results: A significant difference between estimated TSK-SV before and after the intervention (p=0,049), medium effect size. No significant difference between estimated S-ESES before and after the intervention (p=0,116), small effect size. Difference between the measuring points showed low correlation between fear of movement and self-efficacy for exercise. Conclusion: Fear of movement decreased and there was a correlation between the difference of the variables. Future studies require a controlled independent variable to enable causal conclusion between the interventions impact on the variables.