De konkurrensrättsliga reglerna finns till för att skydda både konsumenter och företag mot bland annat förbjudna avtal som påverkar handeln mellan EU:s medlemsstater. EUkommissionen granskar företagskoncentrationer och kan förbjuda sammanslagningar av företag, om de strider mot EU:s konkurrensregler. En marknad som växer i hela världen är internet, där finns produktmarknaden sociala medier, där bland annat företagen Facebook och WhatsApp agerar. Företaget Facebook fick i oktober 2014 ett godkännande av EUkommissionen att köpa upp kommunikationsappen WhatsApp. I denna uppsats har författarna granskat EU-kommissionens bedömning av uppköpet, och även undersökt vilken relevans produktmarknaden har vid bedömning av företagskoncentrationer. Författarna har även undersökt vilken betydelse storleken har för en företagskoncentration vid bedömning av huruvida den är att anse som konkurrensbegränsande. Facebooks uppköp ansågs inte strida mot EU:s konkurrensregler och EU-kommissionen bedömde att uppköpet skulle godkännas på den grunden att produktmarknaderna är olika dvs. att företagen tillhandahåller olika tjänster. När EU-kommissionen granskar företagskoncentrationer tas hänsyn till vilka produktmarknader företagen agerar på. Dock har produktmarknaden endast betydelse om företagen som sammanslås saknar konkurrenter. Det är inte storleken på företagskoncentrationerna som är av största relevans vid bedömning från EU-kommissionen, utan det är den relevanta marknaden som har betydelse och som undersöks i varje enskilt fall. Inom den relevanta marknaden finns en produktmarknad och en geografisk marknad

No description available.

Företagskoncentrationer har blivit en vanlig företeelse i europeiskt näringsliv och utgör en naturlig del av många företags affärsverksamhet. Vad som tidigare har betraktats som en åtgärd främst reserverad för stora industrikoncerner med resurser och erfarenhet har idag blivit ett viktigt strategiskt verktyg för företag att uppnå sina mål. Användandet av företagsöverlåtelser existerar idag på en global nivå där företag ser bortom nationsgränserna för att leta efter passande köpeobjekt.   En företagskoncentration innebär en strukturförändring på marknaden och en koncentration av marknadsmakt. Det företag som ges möjlighet att utnyttja den koncentrerade makten kan agera på ett sätt som snedvrider konkurrensen på marknaden och orsakar skada för konsumenter. Företagskoncentrationer av en viss storlek måste därför anmälas till och godkännas av konkurrensmyndigheter innan de får genomföras. Om företagskoncentrationen genomförs inom Europeiska Unionen (EU) och har gemenskapsdimension måste anmälan göras till EU-kommissionen (kommissionen) som har att pröva koncentrationens förenlighet med den gemensamma marknaden.   Tiden fram till dess att kommissionen har lämnat sitt beslut är parterna i en företagskoncentration förbjudna att vidta åtgärder som kan leda till att köparen erhåller sådan kontroll som ger möjlighet att utöva ett avgörande inflytande på målbolaget. Förbudet som återfinns i artikel 7.1 i koncentrationsförordningen (MR) innebär att parterna är förbjudna att ”tjuvstarta” och genomföra förvärvet innan de har erhållit ett godkännande från kommissionen. Härutöver är företagen att betrakta som självständiga konkurrenter och är därmed förbjudna enligt artikel 101.1 i fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt (FEUF) att bedriva konkurrensbegränsande samarbete fram till dess att koncentrationen är lagligen genomförd. Dessa två förbud kan skapa osäkerhet bland parter som i väntan på kommissionens beslut är i behov av att vidta åtgärder för att möjliggöra ett framgångsrikt förvärv.   Kommissionen har på senare år visat ett ökat intresse för företag som misstänks genomföra sina förvärv i strid med artikel 7.1 MR och har vidtagit hårda åtgärder i de fall överträdelser har ansetts föreligga. Det råder emellertid fortfarande stor osäkerhet kring reglerna och vilka typer av åtgärder företag får vidta i väntan på kommissionens beslut. Utvecklingen har skett först på senare år och de fall som har kommit upp till prövning har ur ett juridiskt perspektiv inte väckt särskilt många frågor. Den specifika situationen där parterna, efter att anmälan har inkommit till kommissionen, vidtar åtgärder som konstituerar ett olagligt genomförande av koncentrationen har ännu inte prövats. Situationen inom EU kan ställas mot rättsläget i USA där motsvarande regelverk rörande s.k. ”gun jumping” har behandlats ingående av både domstolar, konkurrensmyndigheter och akademiker.   Denna uppsats kommer att utreda vilket handlingsutrymme parter till en företagskoncentration med gemenskapsdimension besitter fram till dess att kommissionen har lämnat beslut om koncentrationens förenlighet med den gemensamma marknaden.  Forskning visar att företag som förblir passiva och inaktiva under transaktionsprocessen riskerar att misslyckas med sina förvärv. Det är därför viktigt att utreda under vilka förutsättningar parter kan vidta åtgärder i väntan på kommissionens beslut utan att handla i strid med artikel 7.1 MR och artikel 101.

Konkurrens råder på marknader varpå fler än ett företag är verksamma. De konkurrensrättsliga reglerna återfinns i konkurrenslagen (2008:579) och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, med syfte att upprätthålla en effektiv och fungerande konkurrens i Sverige och inom den Europeiska unionen. Avtal upprättas mellan företag, främst i egenskap av leverantörer och återförsäljare. Ett avtal kan slutas i ett horisontellt förhållande mellan konkurrerande företag eller i ett vertikalt förhållande mellan företag som tillhör olika handelsled, exempelvis mellan en leverantör och en återförsäljare. Som hjälpmedel för att stärka sin position på marknaden väljer företag att använda sig av exklusivitetsklausuler i sina avtal. Exklusivitet är en förmån som inte är tillgänglig för alla. Företagens användning av exklusivitetsklausuler kan leda till konkurrensbegränsningar på den relevanta marknaden. I vissa fall är det tillåtet för företagen att använda sig av exklusivitetsklausuler i sina avtal, i andra fall kan klausulerna vara förbjudna. En omständighet som har stor betydelse i bedömningen av om ett avtal anses vara konkurrensbegränsande och förbjudet är företagets marknadsandel. Omfattning av företagets marknadsandel avgörs beroende på vilken relevant marknad företaget är verksamt på. Företagens relevanta marknad har de senaste åren blivit större och mer svårdefinierad i och med e-handelns framväxt. Idag kan konsumenter utföra många av sina inköp via internet. Följden är således att konkurrensen inom handeln ökar för såväl fysiska butiker som butiker online. Det är problematiskt att avgöra huruvida det är tillåtet för företagen att tillämpa villkoren om exklusivitet i sina vertikala avtal, eftersom flera olika aspekter spelar in. I uppsatsen genomförs en undersökning av de olika kriterierna som återfinns i de konkurrensrättsliga regelverken samt en analys av myndighetsbeslut och rättsfall avseende tre företag. Gemensamt i fallen är att företagen använt sig av vertikala avtal med exklusivitetsklausuler, vilka bedömts vara skadliga för konkurrensen och därmed förbjudna. Vad som bedömts vara skadligt för konkurrensen är dock de horisontella effekterna av de vertikala avtalen. Av analysen kan det konstateras att det saknas heltäckande rättspraxis på området. Det saknas således en tydlig gränsdragning för när det är tillåtet för företagen att tillämpa ett vertikalt avtal med exklusivitetsklausuler. Omständigheterna i det enskilda fallet är avgörande för bedömningen.

<p>I denna uppsats utreds och analyseras om och i så fall på vilket sätt, utvidgningen av kretsen skadeståndsberättigade enligt 33 § konkurrenslagen kan förväntas påverka de konsumenter som därmed omfattas, samt hur företag kan komma att agera efter lagändringen. Syftet är även att, i förhållande till de slutsatser om lagändringens betydelse som presenterats i förarbetena samt de i uppsatsen framförda slutsatserna, analysera hur dessa samtliga slutsatser förhåller sig till en effektiv tillämpning utifrån perspektiv om ekonomisk effektivitet och rättssäkerhet.</p><p>De slutsatser som nås i uppsatsen är huvudsakligen att konsumenter även efter lagändringen kommer att ges för få incitament för att de skall finna det värt ansträngningarna att tillvarata sin skadeståndsrätt. Varken förarbetenas mål om en mindre skillnad i rättskyddet mellan företag och konsumenter, eller strävan efter en ökad ekonomisk effektivitet kommer således att uppnås. Sammanfattningsvis är det således tveksamt om lagändringen bidrar till en mer effektiv rättstillämpning av skadeståndsparagrafen.</p>

I denna uppsats utreds och analyseras om och i så fall på vilket sätt, utvidgningen av kretsen skadeståndsberättigade enligt 33 § konkurrenslagen kan förväntas påverka de konsumenter som därmed omfattas, samt hur företag kan komma att agera efter lagändringen. Syftet är även att, i förhållande till de slutsatser om lagändringens betydelse som presenterats i förarbetena samt de i uppsatsen framförda slutsatserna, analysera hur dessa samtliga slutsatser förhåller sig till en effektiv tillämpning utifrån perspektiv om ekonomisk effektivitet och rättssäkerhet. De slutsatser som nås i uppsatsen är huvudsakligen att konsumenter även efter lagändringen kommer att ges för få incitament för att de skall finna det värt ansträngningarna att tillvarata sin skadeståndsrätt. Varken förarbetenas mål om en mindre skillnad i rättskyddet mellan företag och konsumenter, eller strävan efter en ökad ekonomisk effektivitet kommer således att uppnås. Sammanfattningsvis är det således tveksamt om lagändringen bidrar till en mer effektiv rättstillämpning av skadeståndsparagrafen.

För att säkerställa en effektiv konkurrens som leder till kvalitativa produkter till pressade priser, fordras viss reglering av hur företag ska tillåtas agera på marknaden. En sådan konkurrensrättslig reglering är förbudet mot avtal med konkurrensbegränsande syfte eller effekt. Genom detta förbud hindras företag att ingå avtal som objektivt sett kan anses ha till syfte att begränsa konkurrensen, trots att det inte medför en sådan effekt. Vissa avtal anses redan till sin natur vara så konkurrens-begränsande att det objektiva syftet med dessa ska anses vara att begränsa konkurrensen. För be-dömningen av om ett sådant avtal är för handen fordras inte att företagen har någon faktisk möjlig-het att påverka konkurrensen.Sveriges konkurrensregler ska materiellt motsvara de konkurrensrättsliga regler som utfärdats av Europeiska unionen (EU). Det innebär bland annat att det ska finnas möjlighet till utdömande av höga böter, konkurrensskadeavgift, till företag som överträder förbudet mot konkurrensbegrän-sande avtal, i syfte att verka avhållande för det aktuella företaget och avskräcka andra företag från att ingå liknande avtal. I mål om konkurrensskadeavgift ska principen om presumtion för den åta-lades oskuld, beaktas, vilket dock inte hindrar att vissa andra presumtionsregler uppställs. Bevis-kravet för syftesöverträdelser är lägre än vad som gäller för resultatöverträdelser, eftersom det inte krävs att Konkurrensverket lägger fram en lika omfattande utredning av t.ex. den relevanta mark-naden och märkbarheten på denna marknad. Detta innebär också att oskuldspresumtionen inte be-aktas i samma utsträckning, på grund av processekonomiska skäl.

No description available.

No description available.

Den 27 december 2016 trädde konkurrensskadelagen i kraft. Lagen är ett resultat av Sveriges implementering av Europaparlamentets och Rådets direktiv 2014/104/EU. Direktivet antogs till följd av att ovanligheten att driva skadeståndstalan vid överträdelse av konkurrensreglerna är något som uppmärksammats och diskuterats på EU-nivå under en längre tid. Direktivets syfte är att harmonisera medlemsstaternas reglering avseende konkurrensrättsligt skadestånd. Det har utfärdats för att alla som lidit skada av konkurrensrättsliga överträdelser, exempelvis en kartell, effektivt ska kunna utöva sin rätt att kräva ersättning. I Sverige har det under lång tid funnits möjlighet att driva skadeståndstalan på konkurrensrättslig grund. Det har emellertid varit en ovanlig företeelse att utnyttja denna rätt, varför effektiviteten kring våra nationella regler går att ifrågasätta. Uppsatsen fokuserar på att redogöra för den nya konkurrensskadelagens huvuddrag och analysera de sannolika positiva och negativa följder lagen kan tänkas medföra för skadelidande part i skadeståndsprocessen. Vi kan konstatera att införandet av konkurrensskadelagen skapar goda förutsättningar för skadelidande och kan väntas medföra ökade incitament att driva skadeståndstalan vid konkurrensrättsliga överträdelser. Frågan är om det är nog för att medföra en följd i form av ett ökat antal processer på området. Oavsett anser vi att införandet av konkurrensskadelagen är ett steg i rätt riktning för att uppnå målet om ett effektivt system för den som lidit skada av en konkurrensrättslig överträdelse.