This report's aim is that by field measurements determine the function of Aprobo soundproofing material dB2 for reducing impact sounds, the measurements is done in “the school for fine art” in Umeå also known as “konstnärligt campus building nine”. The construction technique is used in areas sensitive to impact sound between different floors in the building. The measurement’s is also to do a function control of the buildings sound quality compared to Swedish and European standard when it comes to air sound, impact sound and reverberation time . The report have concluded that the function of Aprobo dB2 as an impact isolation is correct but that it have no positive result on the air sound isolation in nether horizontally or vertically when controlled in weighted values. The report’s conclusions can be used in future projections of buildings that suffer from impact sensitivity in vertical direction, it can also be used to project for impact sound isolation in horizontal direction but that it is important to choose the proper construction above the isolation for that to work. / Syftet med detta arbete är att genom fältmätning fastställa funktionen av Aprobos ljuddämpningsmatta dB2 och hur väl den reducerar stegljud. Mätningarna är genomförda på konsthögskolans byggnad i Umeå även kallad byggnad nio på konstnärligt campus. Den aktuella tekniken används i konstruktioner känsliga för ljudtransport mellan våningsplan. Undersökningens syfte är även att göra en funktionskontroll av byggnadens ljudstandard jämnfört med Svensk och Europeisk standard för såväl luftljud, stegljud och efterklangstid.  Rapporten har kommit fram till att Aprobos konstruktionslösning med dB2 har en positiv inverkan på stegljudsisolering men att den ej har någon positiv inverkan på luftljudsisolering vare sig i vertikal eller horisontalled när de kontroleras i vägda värden. Rapportens slutsats går att användas i framtida projekt av byggnader som är känsliga för stegljud i vertikalled, den går även använda vid projektering av stegljud i horisontalled men då är det viktigt att rätt konstruktionslösning väljs för övergolvet.

I denna essä formulerar jag mig kring mitt måleri och mitt behov av att definiera mötet mellan konstverk och betraktare. Jag försöker att närma mig mötet som tema genom att referera till andra konstnärer och författares begrepp, namn som till exempel Paul Celan, Vera Frisén, Wassily Kandinsky, John Stenborg och Ulf Linde. I essän finns också minnesbilder av möten med måleriet som kommit att påverka mig starkt under min uppväxt, med hjälp av dessa minnesbilder får jag nycklar till att se hur det påverkat det som kom att bli mitt konstnärskap idag. Min förhoppning är att kunna precisera vad detta möte är, kan vara, och slutligen, förstå varför jag klamrar mig fast vid det.

Master essä skriven i relation till examensutställningen av tvillingskulpturen Homo digitalis på galleri Mejan. Rukets sal är även en kortare utdrag av filmprojektet; Mina sanna lögners historia som under 2017 är under utveckling år 2017 med stöd av Region Jönköpings Län. I den här berättelsen, ”Mina sanna lögners historia”, berättar jag historien om relationen mellan Dag och mina forna vänner ur en serie avgörande ögonblick som har skapat och format den person jag är idag. Det ska dock inte vara en historia som handlar om mitt liv, utan jag använder min bakgrund som medel för studie i att berätta ”livet som formar oss”. Det är också en historia i Jönköping där jag även kan komma åt det andliga tillståndet i skapandet av en identitet. / Homo digitalis - Skulptur Mitt Master Examensprojekt går efter titeln Homo Digitalis och är en direkt utveckling av det mitt Kandidatexamensprojekt ”Homo sacer” - Konstdokumentär 60 min - som kom att tävla i ett flertal nordiska och internationella filmfestivaler. I Homo Digitalis har jag hittat en form och en process som kommer sträcka sig bortom min masterutställning med planer för en fortsatt utveckling under 2017-18. Det är framförallt en väldigt resurs- och tids-krävande process med ständiga materialtester och en metod som tvingar en att bl.a sy för hand, jobba med enstaka hårstrån eller skulptera hudstruktur. Jag är intresserad av samtidsmänniskan. Hur en människa skapas. Hur vi idag bygger våra identiteter mellan den digitala världen och den fysiska världen. Begrepp som sanning, moral, verklighet, lögn mm. blir allt mer flytande begrepp. Titeln Homo Digitalis vittnar om det tillståndet samt samtidigt som minpraktik är fysiska objekt. I det digitala konstruerar vi hela tiden egna unika identiteter med en ny typ av kommunikation. Samtidigt är det en värld bortom individens kontroll med en potential till att växa ut på sätt vi inte är förmögna att förutse. Dessa fria utväxter har blivit en metod jag fört över i min skapande process med skulpturerna i Homo Digitals. En sensommarmorgon 1983, förlöstes jag och min tvillingbror Jacob med kejsarsnitt på sjukhuset Ryhov i Jönköping. Båda våra föräldrar är läkare och vår mor, Maria-Pia hade av ren nyfikenhet begärt att få bevakade hela operationen. Hon fick som alla andra ligga på ett operationsbord klädd i gröna operationsdukar. Undantaget var en spegel som de monterat upp ovanför magen. På så sätt kunde hon blicka rakt in i sig själv när de skar upp buken och plockade ut de två främlingar som idag är jag och min bror.  I tanken vänder jag först alltid bort blicken. Jag blir orolig och förstummad inför hennes val att blicka in i vad jag upplever som en paradox. Samtidigt är det en blick som jag ständigt försöker förstå, för den går inte att värjas sig från. Om jag kan titta, så måste jag titta. Berättelsen om vår födsel har alltid följt mig med enorm fascination och förankrat ett starkt intresse för det stora allmänmänskliga och det lilla specifika i landstingsmiljöns enorma spännvidd mellan födsel och död. Tvillingskapet och min omgivnings gudsfruktan (Bibelbältets högsäte Jönköping) skulle också komma att bli omständigheter som personligen influerat och fortsätter att influera mitt konstnärliga skapande. I min moders blick in i sin egen livmoder formulerades min första fråga; vad skapar en människa? Det är en fråga om individen och den fria viljan. Frågan vänder jag framför allt mot materialet, estetiken, kulturen och genetiken som ständigt omger oss och formar oss som människor i vår vardag.  Som konstnär rör jag mig över flera discipliner men jag har en fördjupad kunskap inom film och skulptur. När jag skapar så arbetar jag hela tiden mot att göra verket autonomt. Det gäller på flera plan. I processen och skapandet av skulpturen är det viktigt att den tillslut tar kontroll över sig själv och blir något som är bortom min kontroll. Jag vill alltså göra mina verk självständiga. Mitt intresse för individen som kan argumenteras till att vara en viljelös kropp, styrd av massan, har gjort att jag vill frigöra mina skulpturer från mina egna konventioner och fördomar. Jag har därför utvecklat olika metoder, som gör att det inte fullt går att förutse skulpturens form och rörelse. När jag skapade skulpturerna Homo digitalis, Infant Gaze, Fetus och The tyranny of intimacy så arbetade jag hela tiden med principen att det ska finnas motstånd i de textila formerna. Det har gjort att jag varit tvungen att forcera ihop en t.ex rund form med en kantig form. Så fort formerna började följa varandra mot något behagligt, avbröt jag och forcerade istället på en ny form som inte vill passa in. Resultatet blev kroppar som befinner sig i en ständig kamp mot mig och min process. Som uppstoppade gossedjur är Skulpturerna representationer till läran om livet samtidigt har min metod fått givit kropparna en performativ kvalité av att vilja vrida sig ur sin egen kropp.  Historien om vår födsel utvecklades vidare att jag kom ut lealös, tyst och oförmögen att andas vart på jag omedelbar forslades vidare till barnakuten. Undertiden fick min tvillingbror Jacob landa tryggt i min moders varma famn. Några timmar senare kom barnmorskan in på rummet och meddelade glatt att; Nu kommer han! Min mor tittade då upp med en förundrad blick och frågade; Vem?  Jag fick en dotter för två år sen. Hon föddes med akut kejsarsnitt vilket jag likt min mor kunde bevittna via en reflektion i operationslampan. Det var dock inte jag som låg på operationsbordet, lik väl var hela mitt väsen fyllt av motstridiga känslor. Det skulle visas sig att det inte var det fysiska ingreppet som kom att påverka mig. Istället var det upplevelsen av min dotters faktiska resa från ickeexistensen i mörkrets och dödens domän, in till vår fysiska verklighet av kött och blod. Känslan drabbade mig hårt redan vid första ultraljudet. Ett vetenskapligt redskap utformad med en egen estetik redovisade tydligt formen av en kropp som är bunden till mig. Det var en stor metafysisk upplevelse som följt med mig in i konsten.  Samtidigt som jag har lyckats närma mig min moders blick i konsten, har jag bara har skrapat på ytan av hur jag i framtiden kan skulptera mer precist och fokuserat. Den tyngd och kraft som t.ex landstingsfilten bär på är för mig en avgörande upptäckt i mitt arbete. Jag tycker att skapande är en ständig kamp av sökande efter mening. Därför ser jag det inte längre som att jag enbart skulpterar med faktiska material (latex, tyg landstingsfiltar, bandag, stoppning mm.) utan materialen i sig, skapar en ytterligare immateriell kropp som tar form i betraktaren. Det är materialens inneboende konnotationer som skapar den immateriella kroppen. Det innebär att min praktik till stor del går ut på att söka efter unika material med en större innebörd än dess faktiska materialitet och praktiska betydelse. Därför är det min ambition att ständigt leta vidare efter nya material som med liknande kvalitéer, gärna i en större internationella kontext. I våras började jag t.ex med att söka Europa efter material med en gemensam och bindande egenskaper.  Mötet och förhållandet till ”den andra” är en annan viktig punkt i mitt arbete. Det ligger också i direkt relation till mitt intresse för tvillingskapet. Homo digitalis är en tvillingskulptur. Det är två kroppar som förhåller sig till varandra vilket inte tvingar betraktaren intellektualisera sitt möte och sig själv med skulpturen, utan skulpturen har redan en pågående dialog. Det blir också ett sätt för mig att göra skulpturerna så självständiga som möjligt. Jag är inte Jehovas Vittne och har aldrig varit troende. Däremot har jag vuxit upp med många vänner som tillhört trossamfund och bland dem har Jehovas Vittnen varit den mest intressanta. Det är bräckligheten som fascinerar mig, hur lätt de kan bli kontaminerade och måste därför skärma av sig mot människor med en annan världssyn. De lever alltså inom en väldigt tydligt ramverk med en förklaringsmodell om existensen som bygger på att välja bort och forma om verklighetens beståndsdelar. För mig kristalliseras detta fenomen i Jehovas Vittnen och blir ett material jagkan använda.  Det är min övertygelse att vi alla tolkar världen utifrån liknande kollage av tvivelaktiga grunder. För vi har alla våra förklaringsmodeller där vi selektivt komponerar en värld vi kan förstå. För mig är det bara i konsten som verkligheten är fri att vara vad den vill. / <p>Källanvisningar är av konstnärliga skäl exkluderade. Önskas information om det; kontakta kuylenstierna.dag@gmail.com</p> / Homo digitalis / Mina sanna lögners historia

This thesis is about two Swedish artists named Julia Beck (1852–1935) and Maj Bring (1880–1971). The idea was to see what kind of differences there were between these two Swedish female artists. They both studied at the Swedish Art academy and both had very successful careers, though they belong to different generations of artist. The first question to be answered, was is if you could see any similarities or differences in their education and career. The other question in this thesis was how the female art was perceived during the different art exhibitions which Julia Beck or Maj Bring participated in. Could you see if the art were perceived and judged differently due to, they being female artist? And could you see if there were any kind of resistance towards them as artists or towards their art and if so, how did it express itself? To answer that question the analysis is based on art exhibit reviews with a theory based on a gender perspective and of Linda Nochlins essay Why have there been no great women artists? This to help with looking after what kind of social barriers or resistance is visible in these art critics reviews.                                                                  The results of the biographical comparison showed many similarities and some differences. Such as them both studying in Paris after their education in the Swedish Art academy and both frequently traveled back and forth to stay in France for as long as possible. Eventually Julia Beck moved to France and stayed there until her death. While Maj Bring lived her entire life in Sweden and started an art school in Stockholm and paused her artist career for a while. Meanwhile Julia Beck dedicated her entire life to her artistic career. In the results of the analysis, you could clearly see several kinds of resistance to both the female art and the female artists. They were very much treated differently than their male colleagues. For example, in Paris there were specific places where the female artists showed their art. The critique reviews often explained the female art with female qualities and said that female artist had specific characteristics that made them more qualified in specific areas that was thought women belonged too.