Sammanfattning 2008 kom en lagändring där det framgår att det nu finns ett tak på hur högt belopp som fastighetsavgiften ska beräknas på. Denna lagändring blev ett avsteg från likformighetsprincipen med avseende på att beskattningen är ojämn då vissa får betala ett fast belopp i fastighetsavgift medans andra får betala ett progressivt belopp beroende på deras taxeringsvärde om de inte når upp till takbeloppet. Lagändringen innebar också att benägenheten att vilja redovisa en till- eller ombyggnation eller en nybyggnation av en gäststuga på tomten påverkades på så vis att, för vissa fastighetsägare så får redovisandet av förändringar på fastigheten ekonomiska konsekvenser i form av höjd fastighetsavgift. På grund av den ekonomiska påverkan så har ett flertal fall gått till domstol där frågan om gränsdragningen mellan komplementbyggnad och småhus har prövats. I lagstiftningen finns ingen tydlig beskrivning av vad som ska anses vara ett småhus. Anledningen till att det är viktigt att veta vad som är ett småhus är på grund av att förekomsten av småhus påverkar fastighetsavgiften. Skatteverket har gett ut ett ställningstagande där myndighetens syn på vad som ska anses vara ett småhus är. Detta ställningstagande har frekvent förekommit i domstolars avgöranden. I lagens förarbeten står det att till småhus ska räknas det som i dagligt tal kallas för villor, kedjehus och radhus. I fastighetstaxeringslagens (FTL) andra kapitel återfinns reglerna kring vad som ska anses vara ett småhus. För att få en ytterligare precisering på vad ett småhus är får man gå till praxis för i förarbetena från 2009 så väljer lagstiftaren att inte precisera vad som är ett småhus utan överlåter det till rättstillämpningen. Syftet med uppsatsen är att reda ut vad som är gällande rätt när det kommer till att avgöra vad som ska anses vara ett småhus respektive komplementbyggnad enligt 2 kap. 2 § FTL (1979:1152). För att utreda frågan har den rättsdogmatiska metoden tillämpats för att fastställa gällande rätt. Med hjälp av innehållsanalysen så gjordes ett kodschema som är utformat från vad som framkommit som avgörande kriterier för att en byggnad ska ses som ett småhus och vilka regler som tillämpats. I praxis framgår det ingen tydlig gräns för hur stor ytan behöver vara i byggnaden för att indelas som småhus. Däremot står det klart att förekomsten av faciliteter för boende har en betydande roll vid bedömningen. Av målet från HFD not 27 kan utrönas att vid indelning av byggnaden i byggnadskategorin småhus så var förekomsten av boendefunktioner en betydande faktor. Skatteverket och domstolen verkar dela samma bild av vad som ska utgöra ett småhus således ger Skatteverkets ställningstagande bra ledning i avgörandet vid indelningen. Rättssäkerheten kan ifrågasättas med tanke på att det inte finns några tydliga regler och då finns risken för att godtycke kan uppstå i bedömningen. I den avslutande delen av uppsatsen förs en diskussion om rättssäkerhetsperspektivet i förhållande till vald frågeställning. Det står klart att en alternativ tolkning är möjlig av 2 kap. 2 § FTL dock behöver fastighetsägaren bra argument som övertygar rätten om att den alternativa tolkningen stämmer bättre in med lagstiftningen i övrigt än den som Skatteverket har.

The fight against welfare fraud currently sees an increased focus from Norwegian authorities. This attention is connected to the narratives of real and perceived threats to the welfare state, where welfare fraud not only implies the misappropriation of government funds but may also be detrimental to the public’s support of the welfare state. This paper investigates the relationship between gender and sentencing in cases concerning welfare fraud tried in the Norwegian Court of Appeal (Lagmannsretten). Based on the literature on gender bias in sentencing, particularly from an American perspective, the main hypothesis proposed was that women received more lenient sentences than men. The secondary hypotheses proposed that aggravating and mitigating circumstances would correlate with the type of punishment being awarded, i.e. custodial, probation and community sentence. Further, mitigating circumstances would have a positive correlation with probation and community sentence, while aggravating circumstances would have a negative correlation on the same punishment categories. Finally, these correlations would correlate stronger in a positive direction for females, and stronger in a negative direction for males.SPSS was used to conduct descriptive and regression analyses on a data material which was organized in MS Excel. The data was collected through the online source Lovdata.no.Drawing on the research of Daly, 1989; Bickle & Peterson, 1991; Williams, 1999; Spohn & Holleran, 2002; Doerner & Demuth, 2012; Embry & Lyons, 2012; and Bontrager & Stupi, 2013, especially that of ”courtroom paternalism”, the findings of the thesis echoes that of previous work on the the field of gender bias in sentencing. The results showed a correlation between gender and type of punishment: females had a proportionately higher frequency of probation and community sentence than that of males. When taking into account aggravating and mitigating circumstances, strong correlations where identified between females and community sentence, and moderate so with probation and females. With regards to custodial, few differences between the sexes were found. However, one would benefit from further research into the aggravating and mitigating circumstances, for instance by conducting interviews.

No description available.

I dagens samhälle blir det allt vanligare med marknadsföring på sociala medier, även kallat influencer marketing. Näringsidkare har, bland annat på grund av den reklamtrötthet som uppkommit i samhället, börjat vända sig till influencers och deras kanaler för att kunna nå ut med sina reklambudskap. Marknadsföring via influencers kanaler anses vanligtvis som mycket mer trovärdig än mer traditionell marknadsföring, vilket således gynnar näringsidkarna. Gällande rätt på området marknadsföring har härav, på grund av den pågående digitaliseringen, hamnat efter och det är i dagsläget relativt oklart vad som gäller för marknadsföring på sociala medier. Från år 2015 till år 2016 ökade influencer marketing med hela 40 % och det investerades en halv miljard i influencer marketing under det senare året. Den investering som skett har bidragit till den ökning som sker av marknadsföring på sociala medier, vilket i sin tur har väckt mycket frågor kring ämnet som idag även är uppe för diskussion, bland annat i SOU 2018:1. Såväl KOV och KO, samt regeringen anser att det behöver klargöras vad som är gällande rätt på området för marknadsföring på sociala medier. Ett klargörande av rättsläget är betydande för juridikens framtida anpassning till digitaliseringen. Ett problem torde ligga i hur 9 och 23 §§ MFL bör tillämpas på just influencer marketing. En annan relevant fråga som är värd att belysa i samband med detta är hur rekvisiten i 9 § MFL kan uppfyllas på marknadsföring på sociala medier. På grund av den oklarhet som här föreligger är det intressant att försöka bringa klarhet till hur rättsläget idag ser ut på detta område, även om det förmodligen är komplicerat att göra det fullständigt.

No description available.

Allt eftersom tekniken har flyttat det dagliga livet till digitala plattformar har kriminaliteten följt tätt bakom. Den ökade möjligheten till anonymitet på internet har gjort att kriminella grupperingar och individer nu har lättare att dölja sina aktiviteter. Brottslig verksamhet sker i allt större utsträckning på nätet, både vad gäller mindre egendomsbrott såväl som försök och förberedelse till grövre vålds- och narkotikabrott.[1] Det räcker i stort sett med att en misstänkt kommunicerar med Whattsapp, Facebook Messenger eller Signal för att avsevärt försvåra för en brottsbekämpande myndighet att läsa av den kommunikation som går via elektroniska plattformar. De mer sofistikerade grupperingarna har därtill möjligheten att kryptera kommunikation på sätt som gör den praktiskt taget omöjligt för en brottsbekämpande myndighet att avläsa. Det enda tillfället att komma över informationen skulle i många fall vara om denna kunde inhämtas redan då avsändaren eller mottagaren formulerar eller mottar ett meddelande. Det kräver i sin tur att myndigheten kan övervaka den elektroniska plattformen genom programvara eller hårdvara installerad i den misstänktes dator eller mobiltelefon.[2] Metoden kallas för hemlig dataavläsning och är en samlings-benämning på en rad olika tekniker. Den 8 juni 2016 förordnades en särskild utredare för att utreda hemlig dataavläsning som nytt tvångsmedel för den svenska brottsbekämpningen.[3] Utredningen bemöttes med kritik från bl.a. Datainspektionen och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden som bägge ansåg att det brast i skyddet för den personliga integriteten. Samtidigt har metoden använts i allt större omfattning runt om i Europa och ansetts nödvändigt för den moderna brottsbekämpningen. Frågan är således hur hemlig dataavläsning förhåller sig till skyddet för den personliga integriteten.

Sammanfattning År 1987 reformerades konkurslagen (1987:672) och de uttryckliga bestämmelserna kring jäv infördes. Den uttryckliga jävsbestämmelsen regleras idag i 7 kap. 1 § 3 st. konkurslagen och stadgar att en person som står i ett förhållande till en gäldenär, en borgenär eller någon annan som är ägnat att rubba förtroendet för opartiskheten inte får utses till förvaltare. Detsamma gäller även för andra omständigheter som är ägnade att rubba opartiskheten. Enligt förarbetena var avsikten med jävsbestämmelsen inte att den skulle vara absolut. Syftet med införandet av reglerna var att ge garantier för att en förvaltare inte skulle vara bunden av personliga eller ekonomiska intressen och jävsregeln skulle därmed fånga upp alla förhållanden som skulle kunna leda till misstankar om jäv. Jävsbestämmelserna fick dock en ganska allmän utformning vilket kan leda till tolkningssvårigheter. Vad gäller jävsfrågan och bedömningen av jävssituationer innebär de allmänt formulerade reglerna att en bedömning måste göras i varje enskilt fall. Många olika situationer kan uppstå och bestämmelserna i konkurslagen ger dessvärre ingen större vägledning vad gäller jävsbedömningen. Därmed måste en bedömning göras i varje enskilt fall och ingen enhetlig bedömningsmall har framkommit av varken förarbeten, praxis eller doktrin. Syftet med denna uppsats är därför att undersöka hur konkursförvaltare, domstol samt tillsynsmyndigheten ser på jävsfrågan. Det finns idag inget klart underlag för jävsbedömningen och olika uppfattningar uppstår kring vad som ska anses utgöra jäv. Syftet är därmed att se till konkursförvaltare, domstol och tillsynsmyndighet och dess åsikter för att undersöka om jävsbedömningen i framtiden behöver förändras och underlättas.

Bostadsköpet, och bostadsförsäljningen, är vanligtvis det största ekonomiska beslutet en konsument gör. Därför är det viktigt att det finns trygghet i de möten som uppstår mellan säljare, köpare, mäklare och bank. Både mäklare och banker innehar ett informationsövertag gentemot konsumenten och skall därför inte bara se till så att affären rent praktiskt blir av utan även agera guide på bostadsmarknaden. Denna uppsats kommer behandla ovan nämnda dynamik som uppstår vid bostadsaffärer och fokusera på mäklarens roll och ansvar vid kontraktsskrivning.  Bostadsaffären innebär ett juridiskt bindande avtal som idag genomsyras av de olika parternas krav på effektivitet för lönsamhet, kundnöjdhet och konkurrensfördel. I dessa krav på effektivisering och snabba affärer utelämnas ibland lånevillkor och försäljningsvillkor i köpekontraktet som skulle kunna omvandla konsumentens hus- och bostadsrättdrömmar till dyr mardröm genom skadestånd och långa processer. Mellan de konkurrensmässiga krav som ställs på bankerna i form av allt snabbare svar om lånelöften och mäklarnas arvoden för antalet sålda objekt, riskerar kunden att bli den lidande parten med onödiga avgifter på skuldkontot.

Vid tvister som rör skadestånd måste käranden kunna bevisa att ett orsakssamband föreligger mellan den svarandes agerande och en uppkommen skada. Vid skadesituationer som präglas av multipel kausalitet finns det inte sällan flera potentiella skadevållare samtidigt som det är mycket svårt att utreda vem som har gjort vad i skadeförloppet. Följaktligen är det ibland endast möjligt att konstatera att en viss händelse medfört risk för skada, vilket resulterar i att åläggandet av skadeståndsansvar blir problematiskt eftersom det finns risk att en tänkt skadevållare inte alls har orsakat skada. Skadeståndsansvaret ska endast träffa den eller de personer som faktiskt har vållat skada, samtidigt kan det tyckas skäligt att den skadelidande på något sätt erhåller kompensation. Vidare är det svårt att acceptera en rättsordning där en skadevållare kan undgå ansvar endast för att skadesituationen är svårutredd, således måste en avvägning göras mellan den kärandens intresse av ersättning och den svarandens intresse av att inte få svara för skador som denne inte ha varit vållande till. I den här uppsatsen behandlar vi multipel kausalitet, ett kausalitetsproblem som inte återfinns i svensk rättspraxis. Vi undersöker huvudsakligen hur problematiken i förhållande till svensk rätt men som stöd för analysen drar vi även till viss del slutsatser från ett internationellt perspektiv.

Inom marknadsrätten är det inte ovanligt att näringsidkare använder otillbörliga affärsmetoder för att konkurrera på marknaden. EU har genom tvingande direktiv säkerställt att alla medlemsstater har lagstiftning mot otillbörliga affärsmetoder för att avskräcka näringsidkare från användandet av sådana metoder och därigenom skydda konsumenterna från detsamma. Den vanligaste sanktionen är förbud förenat med vite, vilket innebär att sanktionen utgår först om överträdelsen återupprepas. En ovanligare sanktion som är direktverkande men som sällan tillämpas är marknadsstörningsavgift. Den näringsidkare som med uppsåt eller oaktsamhet begått en överträdelse, av någon bestämmelse som stadgas i 29 § MFL, kan åläggas att betala marknadsstörningsavgift. Förutom kravet på uppsåt eller oaktsamhet har det i praxis utarbetats en princip om att marknadsföringen ska ha stört marknadens funktion för att marknadsstörningsavgift ska kunna dömas ut. Att marknadsföringen varit marknadsstörande kan visa sig i att förtroendet för en hel bransch har skadats. Sedan marknadsstörningsavgiften infördes kan det genom praxis konstateras att det föreligger oklarheter för på vilka omständigheter domstolen dömer marknadsstörningsavgift och hur avgiften beräknas. Det är KO som har bevisbördan för marknadsstörningsavgift och således ligger KO:s yrkanden till grund för domstolens bedömning. Vid införandet av marknadsstörningsavgift framfördes det i förarbetet att utvecklingen av grunderna för marknadsstörningsavgift skulle ske av rättstillämparen. Det kunde dock konstateras att utvecklingen inte skett i den riktning som var lagstiftarens avsikt och därför tillkom 2016 nya bestämmelser för på vilka grunder marknadsstörningsavgift ska bestämmas. Förutom nya bestämmelser genomfördes också en domstolsreform för att samla immaterial-, marknads- och konkurrensrättsliga mål i en och samma domstol. Genom redogörelsen av rättsfall har det framgått att överträdelser som varit återkommande och systematiska bedöms som allvarliga, likväl som uppsåtliga överträdelser av bestämmelser i Svarta listan. Marknadsstörningsavgiftens storlek uppgår sällan till det högsta beloppet på grund av att domstolen uttalat att det ska förbehållas till de allvarligaste överträdelserna. Sedan domstolsreformen har marknadsstörningsavgift dömts ut i större utsträckning men det kan ifrågasättas om den svenska lagstiftningen verkligen uppfyller EU:s krav på avskräckande sanktioner för otillbörlig marknadsföring.