Idag finns det 65 000 skyddsrum i Sverige som finns i både privatbostäder och näringsfastigheter. Skyddsrummen finns till för att skydda civilbefolkningen i händelse av krig och ska kunna ställas om från fredsanvändning till skyddsfunktion på två dygn. Det finns således begränsningar hur den enskilde kan använda sitt skyddsrum under fredstid, samtidigt som det finns långtgående underhållsskyldigheter som ägarna ska upprätthålla. Vidare finns det många oklarheter kring hur skyddsrummen ska behandlas, såsom när skyddsrummen skaavvecklas. Samtidigt finns äganderätten som mänsklig rättighet i både RF och EKMR, där enskildas egendom ska respekteras. Uppsatsen har därför som syfte att utreda hurskyddsrummen förhåller sig till äganderätten.  Utredningen har företagits med den rättsdogmatiska metoden. På området har lagstiftning och andra rättsligt bindande normer för skyddsrum undersökts tillsammans med andra fastighetsrättsliga regelverk för att undersöka bakomliggande aspekter för skyddsrummen. En viktig rättskälla har varit de skrivelser som MSB har utgivit, vilka har identifierats som sådan rättskälla som får användas i den juridiska argumentationen och för uppsatsen. För äganderätten har både svensk och europeisk rätt undersökts för att därefter jämföra hur respekten för egendom sammanfaller med skyddsrummens reglering. Problemområden kring laglighetskrav, ersättningsfrågor, oförutsebarhet kring avveckling och löptid har identifierats och diskuteras i studien. Bland annat diskuteras att många av de betungande krav mot enskilda inte finns reglerat i annat än skrivelser från myndigheten, vilket inte är förenligt med äganderätten. I uppsatsen återges att enskilda varken ska tjäna eller bekostas extra av att deras byggnad innehar ett skyddsrum, något som leder till att myndigheten inte får ha en för sträng syn på vad som ska bekostas av den enskilde själv. Vidare noteras att skyddsrummen skulle behöva införas i fastighetsregister för att enskilda ska få en bättre kunskap om att byggnaden innehåller skyddsrum vid bland annat överlåtelser. Det framkommer att det behöver ske normeringsarbete och kunskapshöjande arbete för att förstärka äganderätten och rättssäkerheten för ägare till byggnader med skyddsrum.

I detta examensarbete utreds myndigheters faktiska möjlighet till ingående av ett ramavtal i ramavtal enligt gällande rätt. Arbetet utgår från den EU-rättsliga regleringen såväl som den nationella lagstiftningen.    Spörsmålet om myndigheters möjligheter till ingående av ramavtal i ramavtal har praktiskt stor betydelse då myndigheter emellanåt har svårigheter med att uppskatta de volymer som kan komma att införskaffas, vilket tidigare resulterat i att myndigheter använt sig av ramavtal. Även om en myndighet utnyttjar ett ramavtal som ingåtts av Kammarkollegiet kan det vara ett ramavtal med vaga ramar och villkor. Således kan myndigheter genom avrop på Kammarkollegiets ramavtal precisera det nya ramavtalet mer efter sitt eget behov.   Vad som konstaterats under arbetets gång är att lagstiftningen i stora delar utformats utefter vad domstolarna redan tagit ställning till. Lagstiftningen är därför något oklar och rättsläget är egentligen svårtolkat gällande vad som gäller i frågan. Emellertid har praxis fått sådan stor betydelse att den genererat en praktisk effekt, som innebär att myndigheter inte avsiktligt vill ingå ramavtal i ramavtal om det kan undvikas. Det innebär dock inte att myndigheter inte borde få ingå ramavtal i ramavtal samt att gällande rätt idag inte nödvändigtvis förbjuder tillvägagångssättet.

No description available.

I uppsatsen behandlas konkurrensklausuler i aktieägaravtal och anställningsavtal i sambandmed företagsöverlåtelser. Vid en företagsöverlåtelse upprättar parterna, säljaren och köparen,vanligtvis ett aktieöverlåtelseavtal som oftast innehåller en konkurrensklausul. Konkurrensklausuler riskerar att ogiltigförklaras av domstol vid tillämpning av 36 och 38 §§ ilagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (AvtL)på grund av oskälighet. Det är inte helt klarlagt hur en konkurrensklausul ska utformas ochformuleras för att vara skälig. Syftet med vår uppsats är att förtydliga och ge vägledning omutformningen av konkurrensklausuler. I många fall kvarstannar säljaren av ett bolag som anställd under en angiven tidsperiod efterföretagsöverlåtelsen. För att utreda om domstolen gör en annorlunda bedömning avkonkurrensklausulers skälighet, beroende på om säljaren tidigare varit anställd eller fortsattanställd, har rättspraxis på området undersökts. Avslutningsvis konstateras att domstolen gör en helhetsbedömning av konkurrensklausulersskälighet. Det är klarlagt att det saknar betydelse för skälighetsbedömningen om aktieägarentidigare varit anställd, eller kommer att bli anställd i målbolaget efter aktieöverlåtelsen. Detberor på att domstolen anser att anställningsförhållandet uppkommit som ett naturligt led avföretagsöverlåtelsen. Följaktligen utgår domstolen från avtalsrättsliga principer. Således kanutformningen av en konkurrensklausul under rätt förutsättningar baseras på bestämmelserna ivåra redovisade tabeller som är uppdelade i gröna zoner, gråa zoner och röda zoner.

No description available.

No description available.

It is concluded in this thesis that there are uncertainties on the framework of the right to data protection for several reasons. Firstly, the degree to which personal integrity must be protected by technology companies is not completely clear. This is because the scope of the right to data protection in article 8 of the Charter is dependent on the scope of the right to privacy in article 7 of the Charter. Although there is plenty of case law in the area of privacy in general, privacy in the context of processing personal data from digital platforms is a relatively new European judicial area with a limited amount of case law. This makes it difficult for member states as well as for technology companies to comprehend the level of protection required by the EU law in the processing of personal data in the digital environment.  The unclarity of the protection of personal integrity has come to work for the advantage of technology companies in the processing of data for advertising purposes in particular. This is because the legal bases for lawfully collecting personal data in the GDPR has allowed them to collect large pools of personal data, while at the same time, the assessment of whether an intrusion of the right to private life has occurred is dependent on the member states’ supervisory system. Whether there has been an intrusion of the right to private life further requires an assessment on a case-by-case basis. This means that the data protection system is perhaps not built in a way that effectively protects personal integrity in the digital environment. The EU data protection is rather built to protect the collection of personal data in the first place, for instance by requiring that a consent is informed and freely given or by the balancing test in the legitimate interest. The problem here is however that there is a wide margin of appreciation within these requirements as to the level of protection of personal integrity through the processing of personal data. There seems to be an absence of appropriate guidelines as to how these requirements should be interpreted in order for the data – and the individuals behind the data – to be fully protected.

Denna uppsats har belyst skuldsaneringslagen och specifikt möjligheten att bli beviljad skuldsanering en andra gång. Uppsatsen förklarar äldre lagstiftning och därefter nuvarande lag för att undersöka hur denna möjlighet har sett ut historiskt, hur det ser ut i dag och anledningen till förändringarna. Huvudregeln vad gäller skuldsanering har alltid varit att detta är något en gäldenär endast kan bli beviljad en gång under sin livstid men det finns vissa undantag som öppnar upp för att bli beviljad en andra gång. Dessa undantag har förändrats i takt med ändringarna i skuldsaneringslagen. Trots ett inte lika strikt förhållningssätt till detta idag är möjligheterna fortsatt begränsade, både för de gäldenärer som tidigare har fullgjort en skuldsanering och för de gäldenärerna som fått sin skuldsanering upphävd.

Om en person lider av en allvarlig psykisk störning och begår ett brott, för vilket påföljden inte kan stanna vid böter, kan rätten besluta att personen ska överlämnas till rättspsykiatrisk vård. Om den brottsliga gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får rätten besluta att den rättspsykiatriska vården ska vara förenad med särskild utskrivningsprövning. Det innebär att det är förvaltningsrätten som ska avgöra när vården om patienten kan upphöra. I samband med utskrivningsprövningen ska det göras en riskbedömning om huruvida det finns någon risk för att patienten kan komma att återfalla i brott som är av allvarligt slag. För överlämnande till rättspsykiatrisk vård krävs att den psykiska störningen är allvarlig, men för att vården ska fortsätta räcker det att den psykiska störningen kvartstår, den behöver således inte fortsatt vara allvarlig. Den rättspsykiatriska vården har utretts av regeringen i flera omgångar och en fråga som återkommit handlar om vårdtiderna och hur de förhåller sig till brottets allvar. Det finns ett antal fall där vårdtiden vida överstigit straffmätningsvärdet för brottet om påföljden blivit fängelse, i vissa fall kan det jämföras med längden på ett genomsnittligt livstidsstraff trots att det handlar om ett mindre allvarligt brott. En annan sak som påtalats och diskuterats i flera av utredningarna är om det är rimligt och riktigt att ålägga människor som anses lida av en allvarlig psykisk störning straffansvar överhuvudtaget. Sverige är unikt i det här avseendet då de flesta andra länder har ett så kallat tillräknelighetskrav för att en person ska anses vara straffrättsligt ansvarig. Studien syftar till att undersöka hur den rättspsykiatriska vården förhåller sig till de grundläggande rättssäkerhetsprinciperna och hur den rättspsykiatriska vården kan göras proportionerlig på det sätt som ska beaktas vid ett frihetsberövande i "normala" fall. Nuvarande lagstiftning framstår något ambivalent. Å ena sidan har lagstiftningen sin utgångspunkt i att alla har ett straffansvar, å andra sidan präglas den av en moralisk uppfattning om att det vore fel att låta människor som lider av en allvarlig psykisk störning få ett alltför hårt straff då de ändå är sjuka och kanske inte fullt ut medvetna om innebörden av sina gärningar. Studiens slutsats är att det behövs en ändring av lagstiftningen för att bättre ta hänsyn till de grundläggande rättsskerhetsprinciperna och renodla den rättspsykiatriska vårdens uppdrag till att vårda sjuka.

No description available.