Studiens syfte är att beskriva psykiatrisjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter som står under rättspsykiatrisk vård för sexualbrott mot minderåriga. För att beskriva detta har en intervjustudie med  sex psykiatrisjuksköterskor som alla vårdat patienter vilka förgripit sig sexuellt på minderåriga gjorts. Intervjuerna gjordes individuellt. Arbetsgången har gjorts utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att specialistsjuksköterskorna utgår från att se människan bakom brottet men att det är en komplicerat  förhållningssätt. De kategorier som visat sig är Omsorgens paradox, När störningen blir synlig och När människan blir synlig. Övergripande resultat för studien kan sammanfattas som Att vilja men inte alltid kunna se människan. Som teoretisk referensram har Kari Martinsens omsorgsteori valts. Där är människan beskriven som beroende av andra människor för att uppleva omsorg, vilken är nödvändig för dess liv och överlevnad. Resultatdiskussionen beskriver den paradox omsorgen av patientgruppen visar upp.

Om en person lider av en allvarlig psykisk störning och begår ett brott, för vilket påföljden inte kan stanna vid böter, kan rätten besluta att personen ska överlämnas till rättspsykiatrisk vård. Om den brottsliga gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får rätten besluta att den rättspsykiatriska vården ska vara förenad med särskild utskrivningsprövning. Det innebär att det är förvaltningsrätten som ska avgöra när vården om patienten kan upphöra. I samband med utskrivningsprövningen ska det göras en riskbedömning om huruvida det finns någon risk för att patienten kan komma att återfalla i brott som är av allvarligt slag. För överlämnande till rättspsykiatrisk vård krävs att den psykiska störningen är allvarlig, men för att vården ska fortsätta räcker det att den psykiska störningen kvartstår, den behöver således inte fortsatt vara allvarlig. Den rättspsykiatriska vården har utretts av regeringen i flera omgångar och en fråga som återkommit handlar om vårdtiderna och hur de förhåller sig till brottets allvar. Det finns ett antal fall där vårdtiden vida överstigit straffmätningsvärdet för brottet om påföljden blivit fängelse, i vissa fall kan det jämföras med längden på ett genomsnittligt livstidsstraff trots att det handlar om ett mindre allvarligt brott. En annan sak som påtalats och diskuterats i flera av utredningarna är om det är rimligt och riktigt att ålägga människor som anses lida av en allvarlig psykisk störning straffansvar överhuvudtaget. Sverige är unikt i det här avseendet då de flesta andra länder har ett så kallat tillräknelighetskrav för att en person ska anses vara straffrättsligt ansvarig. Studien syftar till att undersöka hur den rättspsykiatriska vården förhåller sig till de grundläggande rättssäkerhetsprinciperna och hur den rättspsykiatriska vården kan göras proportionerlig på det sätt som ska beaktas vid ett frihetsberövande i "normala" fall. Nuvarande lagstiftning framstår något ambivalent. Å ena sidan har lagstiftningen sin utgångspunkt i att alla har ett straffansvar, å andra sidan präglas den av en moralisk uppfattning om att det vore fel att låta människor som lider av en allvarlig psykisk störning få ett alltför hårt straff då de ändå är sjuka och kanske inte fullt ut medvetna om innebörden av sina gärningar. Studiens slutsats är att det behövs en ändring av lagstiftningen för att bättre ta hänsyn till de grundläggande rättsskerhetsprinciperna och renodla den rättspsykiatriska vårdens uppdrag till att vårda sjuka.

På den rättspsykiatriska klinik som denna studie utfördes på ska det utifrån omvårdnadspersonalens bedömning uppföras en omvårdnadsplan inom en vecka efter att patienten anlänt. I flera lagar som styr vården poängteras patientens delaktighet i sin vård och den legitimerade sjuksköterskan med specialistsjuksköterskeexamen har ansvar för att utforma en samordnad vårdplanering och att patient och anhörig ska involveras i detta (Psykiatriska riksföreningen & Svensk sjuksköterskeförening, 2014). I tidigare forskning beskrivs att patienter vill vara delaktiga i sin vård trots att de vårdas under tvångslagar och att sjuksköterskor har olika strategier för att involvera patienten i sin vård. Studiens syfte är att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att involvera patienten i sin omvårdnadsplan, inom rättspsykiatrisk vård. Datainsamlingen skedde genom fokusgruppintervjuer och datamaterialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. I analysen framkom tre kategorier: miljön inverkar, finns oförmåga hos patienten och vårt engagemang har betydelse. Sammanfattningsvis visar resultatet att sjuksköterskan beskriver att hen behöver ge patienten tid att landa i vården och engagera sig genom att skapa en relation med patienten och tydliggöra vården för patienten. Även stämningen på avdelningen och patientens ointresse och oförmågor påverkar möjligheten att involvera patienten i omvårdnadsplanen. Studiens resultat diskuteras emot Barker och Buchanan- Barkers (2005) förpliktelser. / In the forensic care clinic where the study was conducted a caring plan must, according to the caring staff’s assessment, be conducted during the first week the patient is present. In several laws that control the care the patient’s involvement in their own care is established. And specialist nurses in psychiatric care has the responsibility to make the concerted caring plan together with the patient and the patient’s relatives (Psykiatriska riksföreningen & Svensk sjuksköterskeförening, 2014). In earlier studies it is described that patients want to be involved in their care despite that they are cared for under coercion laws and that nurses have different strategies to involve the patient in their own care. The purpose of the study is to describe nurses experience of involving the patient in their own caring plan, within forensic care. Data was collected during focus group interview’s and the data was analyzed with qualitative content analysis. During the analysis emerged three categories: the environment has impact, the patient has inabilities and the impact of our commitment. In summary the results show that the nurse describe hir need to give the patient time to adapt to the care. And that the nurse has to engage in a relationship with the patient and clarify the care for the patient. Also, the atmosphere in the ward and the patient’s disinterest and inabilities effect the opportunity to involve the patient in the caring plan. The results of the study are discussed against Barker and Buchanan-Barkers (2005) commitments.

No description available.

No description available.

Forensic psychiatric care is a complex business. Patients who are cared for in forensic psychiatry are usually in need of care for a long time. The forensic care is a major intrusion into a person's life and the nurses and caregivers are the people who spend the most time with patients. They have a difficult mission providing a good and personalized care while patients are deprived of their liberty. Previous research demonstrates that patients experience forensic care as uncertain, insecure and punitive but that there are also glimpses of "good care". Caring is described as unreflective and that nurses are left for themselves to use their "common sense". This study's aim is to highlight nurses' experiences of what is caring in forensic nursing. The study has a qualitative design and a theoretical framework that is based on caring idea and ethos according to the description of Eriksson (2002). A total of six nurses at a forensic care clinic were interviewed. The interviews were then analyzed through a phenomenological hermeneutic method. Caring in forensic psychiatry was perceived to be associated with both closeness and distance, as well as to create balance. The comprehensive understanding of nurses' experiences showed that that caring is a balancing act between getting close to the patient while creating a functioning structure in the care which is interpreted as a "tender purging".

Forskning har visat på hur det finns en bias i rättsväsendet som gör att kvinnor i större utsträckning döms till rättspsykiatrisk vård, och att det finns en stereotypisk bild av den kvinnliga förövaren. Föreliggande studie syftar därmed att undersöka vilka resonemang som förs samt vilka beskrivningar som ges när kvinnor döms till, alternativt utreds, i fråga om rättspsykiatrisk vård. Detta har gjorts utifrån en kvalitativ riktad innehållsanalys där åtta stycken domslut rörande kvinnor som dömts samt utvärderats för rättspsykiatrisk vård har analyserats under två kategorier: “Mad” or “bad” samt Kvinnans brott mot den traditionella kvinnliga rollen. Analysen visade hur resonemangen som förs gällande varför kvinnorna borde dömas, samt varför dem döms, till vård i många fall grundade sig i hennes livsomständigheter, förväntade egenskaper och avvikelse från sitt ansvar och familjeroll. Analysen visade även på hur det tycks finnas en tendens att hellre konstatera en psykisk störning än att ifrågasätta denna, och således döma individen till rättspsykiatrisk vård. Resultaten har diskuterats utifrån vad detta kan ha för betydelse för rättsväsendet, och hur detta påverkar såväl behandlingen som bilden av både män och kvinnor som förövare.

Bakgrund: Sjuksköterskor är ålagda att se till att deras patienter får god evident omvårdnad. I tidigare forskning har det visat sig att det finns en rad möjligheter och hinder för sjuksköterskor att implementera evidens i omvårdnaden. Hindren kan kompliceras ytterligare inom rättspsykiatrisk omvårdnad då patienterna vårdas under tvång och vården styrs av flera lagar och regler. Syfte: Att beskriva grund- och specialistutbildade sjuksköterskors erfarenheter av att arbeta evidensbaserat inom rättspsykiatrisk omvårdnad. Metod: Det genomfördes elva intervjuer med grund- och specialistutbildade sjuksköterskor på ett rättspsykiatriskt sjukhus. Intervjuerna analyserades med hjälp av en manifest kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Det har visat sig att sjuksköterskor till stor del använder sig av sin utbildning, kurser och diskussioner med olika kollegor för att komma fram till bästa möjliga omvårdnad. Sökandet efter ny evidens genomförs främst när tillväga gångarna ovan inte räckte till. Det framkom olika resurser i verksamheten som stöttar sjuksköterskan i implementeringen. Slutsats: Specialistutbildade sjuksköterskor känner ett större ansvar i att ta in ny evidens på grund av att sjuksköterskorna i sitt arbete ofta använder sig av de kunskaper de besitter. Verksamheten har möjlighet att påverka vilken evidens som används i omvårdnaden, genom att utbilda personalen.

Bakgrund: Rättspsykiatrisk vård är en komplex vårdmiljö byggd på ofrivillighet. Författarnas upplevelse är att patienternas delaktighet i vården är starkt begränsad och i hög grad styrd av arbetssätt inom kliniken. Sjuksköterskan måste se till såväl principer som personcentrerad vård samt de lagar rättspsykiatrin lyder under. Syfte: Syftet var att undersöka sjuksköterskornas upplevelse av patientdelaktighet inom den rättspsykiatriska vården.  Metod: En kvalitativ intervjustudie med en induktiv ansats där en innehållsanalys genomförts för att analysera det manifesta innehållet i intervjuerna. I denna studie är det sex sjuksköterskor inom rättspsykiatrisk vård på en specifik klinik identifierad som population.  Resultat: Fyra kategorier och nio subkategorier identifierades utifrån semistrukturerade intervjuer där sjuksköterskornas upplevelse av patientdelaktighet belystes.  Slutsats: Sjuksköterskorna upplevelser visade på en relativt samstämmig syn på begreppet patientdelaktighet men att delaktigheten hos patienterna är avhängig såväl arbetssätt som attityder hos personal. Delaktigheten påverkas dessutom av att det är en ofrivillig icke tidsbestämd vårdform som rättspsykiatrin utgör. Patientdelaktigheten inom rättspsykiatrin är därför ett område som bör beforskas ytterligare.

Inom vårdsektorn omfattas varje inneliggande patient av lagar som ska skydda patienten och se till att den vård som bedrivs är i samråd med patienten. Ledstjärnan inom all vård och omsorg kallas för vårdplan, vilket är det styrdokument som sjuksköterskan tillsammans med patienten upprättar. Perioden som vårdplanen är verksam skiljer sig mellan vårdinrättningar. Den rättspsykiatriska vårdformen omfattas av ytterligare lagrum som inte alltid möjliggör full insyn eller delaktighet för patienten vid upprättande av vårdplanen. Tidigare forskning om patientdelaktighet är sparsam och inte områdesspecifik. Utifrån behov och intresse är studiens syfte att undersöka “sjuksköterskans upplevelse av patientens delaktighet vid upprättande av vårdplan”. Genom semistrukturerade intervjuer med sjuksköterskor verksamma på en av landets största rättspsykiatriska regionkliniker har frågeställningen besvarats. Resultatet visar att många sjuksköterskor upplever en bristfällig delaktighet hos patienten som utöver lagrum till stor del beror på personalens agerande. Resultatet presenteras med hjälp av kvalitativ innehållsanalys inspirerad av Graneheim och Lundman (2014) med temat att försöka riva murar. Dessa beskrivs under fyra kategorier, alliansskapande vårdmiljö, rätten att få bestämma, bristande kunskap och sjukdomsinsikt som hinder samt tvångsvård som hinder. Fynden för studien, vars teoretiska referensram är delaktighet, har relevans för framtida utveckling av tvångsvården samt ytterligare forskning inom ämnet.