SAMMANFATTNING Bakgrund I Sverige är sjuksköterskor en av de mest utsatta yrkesgrupperna när det gäller hot och våld på arbetsplatsen. Tidigare studier har visat att utbildning kring hot och våld samt stöd efter en incident kan påverka hur sjuksköterskorna hanterar en hotfull eller våldsam incident. Dessa studier har dock främst fokuserat på sjukvården i allmänhet eller psykiatrin i allmänhet. Forskning kring hot och vålds påverkan inom rättspsykiatrisk vård är bristfällig. Syfte Att belysa sjuksköterskors upplevelse av hot och våld inom den rättspsykiatriska vården samt de konsekvenser som hot och våld kan få för omvårdnaden. Metod Föreliggande studie är baserad på sju intervjuer med sjuksköterskor från två rättspsykiatriska verksamheter i Mellansverige. Intervjuerna har utgått från en semistrukturerad form, sedan har en kvalitativ innehållsanalys gjorts. Resultat Studien resulterade i sju olika kategorier kring sjuksköterskors upplevelse av hot och våld inom rättspsykiatrisk vård: bilden av hot och våld inom rättspsykiatrisk vård, utbildning, stöd vid hot och våld, relation till patienten, preventivt arbete, känslor samt omvårdnaden. Det första huvudfyndet pekar på att återkommande utbildning från arbetsgivarna kring säkerhet och självskydd är bristfällig samt att utbildningen kring psykiatrisk omvårdnad i grundutbildningen för sjuksköterskor anses otillräcklig kring förberedelse att arbeta inom rättspsykiatrisk vård. Det andra huvudfyndet visar på att stödet från kollegor anses vara det viktigaste för att bearbeta en hotfull eller våldsam incident. Stödet från arbetsgivare anses gott men det externa stöd som erbjuds tackas ofta nej till då det anses svårt för utomstående att förstå hur det fungerar inom rättspsykiatrisk vård. Slutsats Kontinuerlig träning kring hantering av hot och våld är bristfällig. Likaså påtalas brister i utbildningen kring psykiatrisk omvårdnad i sjuksköterskans grundutbildning. Otillräcklig utbildning är en riskfaktor för att hot och våld ska uppstå i rättspsykiatrisk vård.

Bakgrund: En sjuksköterska inom rättspsykiatrin ska kunna se patienten bakom brottet, ha modet att finnas kvar i alla situationer och ha ett förhållningssätt präglat av synen på alla människors lika värde. Sjuksköterskan har ett ansvar att främja patientens välbefinnande genom att förmedla trygghet och tillit i vårdrelationen under patientens vårdtid. Vårdrelationen är kärnan i vårdprocessen och grunden i vårdandet. För en god vårdrelation behövs en ömsesidig respekt mellan sjuksköterska och patient. Sjuksköterskan behöver ha förmågan att uttrycka sig så att det skapar förtroende för att patienten ska känna tillit till henne. Hon behöver även vara trygg i sig själv och känna tillit till sin egen förmåga att klara av att vårda patienter inom rättspsykiatrisk vård. Vårdrelationen är berikande för sjuksköterskan som upplever att hon får mycket tillbaka från patienten. När sjuksköterskan får ta del av patientens tankar och känslor ges möjlighet att förstå patientens perspektiv på förväntan och behov i vårdrelationen. Då patienten blir förstådd kan det medföra att hen känner sig mer delaktig i sin vårdprocess. Syfte: Att belysa sjuksköterskors upplevelse av tillitens betydelse i vårdrelationen med patienten i rättspsykiatrisk vård. Metod: Kvalitativ intervjustudie. Slutsats: Då patienten känner tillit och respekt från sjuksköterskan ökar möjligheten för en tillitsfull och hållbar vårdrelation. Detta gynnar både sjuksköterskan och patienten genom att vårdrelationen skulle kunna bli mer förtroendefull och trygg. Detta kan även medföra att patienten känner sig mer delaktig i vården vilket kan påverka vårdprocessen i positiv riktning. Förhoppningsvis kommer sjuksköterskor inom rättspsykiatrisk vård att kunna dra nytta av den kommande studien genom egna reflektioner över tilliten i vårdrelationen.

Psykosrelaterade diagnoser är de mest förekommande diagnoserna bland rättspsykiatriskt vårdade patienter inom den rättspsykiatriska vården. Dessa patienter riskbedöms för framtida våld och i vården ingår riskhanteringsarbete, vilket sker innan patienterna skrivs ut eller överförs till annan vårdform. Syftet med studien var att beskriva dömda rättspsykiatriska patienter med psykosrelaterade diagnoser, vilka lämnat den slutna rättspsykiatriska vården vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall mellan åren 2005-2010. Beskrivningen fokuserades på patienternas riskbedömning för våld med HCR-20, vart patienterna hade skrivits ut eller hade överförts samt deras nya lagföringar. Patienter med och utan psykosrelaterad diagnos jämfördes med varandra. Data över 107 patienter med psykosrelaterad diagnos och 57 patienter utan psykosrelaterad diagnos samlades in. Det insamlade materialet analyserades med Mann-Whitney U test och χ2-test. Resultatet visade att sju enskilda riskfaktorer skiljde mellan patientgrupperna. Nästintill hälften av patienterna med psykosrelaterad diagnos blev överförda till hemlandstinget. Bland patienterna som överfördes till kriminalvården var det färre patienter med psykosrelaterad diagnos än patienter utan psykosrelaterad diagnos. Av patienterna med psykosrelaterad diagnos var det 15.0% som blev lagförda för nya brott och 6.5% som blev lagförda för våldsbrott. Färre patienter med psykosrelaterad diagnos blev lagförda för nya brott, i jämförelse med patienter utan psykosrelaterad diagnos. Patienterna med och utan psykosrelaterad diagnos fortsätter att vårdas efter att de lämnat den slutna vården vid kliniken. Det är av vikt att beakta de enskilda faktorerna i riskbedömning av patienter med psykosrelaterade diagnoser inom den rättspsykiatriska vården. Nyckelord: rättspsykiatri, psykos, riskbedömning, utskrivna, överförda, lagförda / <p>2013-16-18</p>

Bakgrund: En person som lider av psykisk störning och har begått ett allvarligt brott kan dömas till rättspsykiatrisk vård, enligt lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV). Rättspsykiatrisk vård har som syfte att förbättra patienternas välbefinnande och psykiska hälsa, som i sin tur ska leda till att återfall av brott inte sker. Tidigare forskning belyser patienters delaktighet och låga fysiska aktivitetsnivå som en utmaning i vårdandet av patienterna. Studier har visat på värdet av fysioterapeutiska insatser och hur det kan bidra till att förbättra den fysiska statusen, kognitiva funktioner, samt minska risken för att utveckla kardiovaskulära sjukdomar hos patienter. Syfte: Syftet med studien är att beskriva fysioterapeuters erfarenheter och upplevelser av att arbeta inom rättspsykiatrin. Metod: En kvalitativ intervjustudie med semistrukturerad intervjuguide har genomförts. Fyra stycken verksamma fysioterapeuter inom rättspsykiatrin rekryterades genom ett ändamålsenligt urval. Intervjuerna genomfördes och spelades in över Zoom. Materialet analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Den kvalitativa analysprocessen resulterade i fyra stycken kategorier “Tid och erfarenhet utvecklar fysioterapeutens specialkompetens”, “Teamet har en viktig roll för vårdprocessen”, “Utmaningar i mötet och vid behandling av patienter” och “En utmanande arbetsmiljö”. Konklusion: Resultatet visar på att arbetet inom rättspsykiatrin är komplext och att det finns många delar som har betydelse för att kunna ge en bra vård för patienterna. Viktiga delar som lyftes fram var: samarbete med andra professioner i teamet, ett lugnt bemötande, anpassad kommunikation, fysisk aktivitet, levnadsvanor, utmaningar med följsamhet och motivation samt säkerhetsmässiga aspekter.

Bakgrund: Patientsäkerheten äventyras inom den rättspsykiatriska miljön på grund av den patientgrupp som vårdas. Vården utgår ifrån lagtext och är uppbyggd kring hur miljön ser ut, hur bemötandet fungerar mellan alla parter och hur teamarbetet fungerar. Sjuksköterskan har en arbetsledande roll i verksamheten och ska bistå med stöd till kollegorna, medan skötarens roll är att stödja patienterna till utveckling.  Syfte: Syftet var att belysa sjuksköterskornas och skötarnas upplevelser av patientsäkerhet inom den rättspsykiatriska vården. Metod: En empirisk kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade intervjuer. Sex intervjuer med skötare och sjuksköterskor på en rättspsykiatrisk klinik i sydöstra Sverige genomfördes. Den kvalitativa analysen utgick ifrån Graneheim och Lundmans kvalitativa analysmetod.  Resultat: Ur materialet framkom tre kategorier som var Kunskap och samspel påverkar patientsäkerheten, Kommunikationen mellan samtliga parter och Omvårdnad gynnar patientsäkerheten med två till tre underkategorier till varje kategori. Slutsats: Kommunikationen är viktig för kunskapsutbytet mellan professionerna eftersom det påverkar miljön i verksamheten. Kunskapsutbytet har även en positiv inverkan på patientsäkerheten. Genom utbildning inom patientsäkerhet och dess innebörd samt hur och varför det ska användas i praktiken, kan patientsäkerheten i verksamheten påverkas positivt.

Inom rättspsykiatrin finns brandrisker som är ovanliga inom andra verksamheter. För det första finns det patienter i verksamheten som kan vilja starta en brand eftersom många pyromaner döms till rättspsykiatri. Utöver detta finns stora utmaningar vid utrymning vid brand eftersom patienterna är inlåsta och beroende av personalen. Alla patienter har inte heller en vilja att ta sig ut, eller också så kan de uppträda panikslaget eller aggressivt vid en brand. Det är därför extra viktigt att personalen har kunskap om hur de ska agera vid en brandsituation. För att ta reda på om det systematiska brandskyddsarbetet (SBA) vid Psykiatrin länsgemensamt i Öjebyn, vilket är Norrbottens rättspsykiatriska klinik, är tillräckligt i förhållande till de brandrisker som finns inom verksamheten utfördes detta arbete. Med hjälp av enkäter, intervjuer och platsbesök samlades information om hur SBA bedrivs vid rättspsykiatrin i Öjebyn. För att få en förståelse för vilka de särskilda brandriskerna är inom rättspsykiatrin används branden vid den rättspsykiatriska avdelningen vid S:t Sigfrids sjukhus i Växjö som skedde 1 augusti 2003 som ett lärorikt exempel. Vid branden omkom två personer och tre personer skadades allvarligt. Orsakerna till den tragiska utgången är flera och många av dem hade kunnat förebyggas. Att branden inte släcktes på en gång berodde på den oerfarna personalen som inte var säkra på var släckutrustningen fanns, därefter förhindrades deras släckinsats av patienten som startat branden. Dessutom hade automatlarmet larmfördröjning vilket gjorde att larmet togs emot av SOS 90 sekunder efter brandlarmet startat i verksamheten. Detta var inget personalen var medvetna om och därför larmade de inte manuellt. En viktig orsak till brandens förlopp var inredningen i brandrummet, dvs. det rum där branden startade. Madrassen orsakade tillsammans med TV:n och golvet en kraftig rökutveckling med giftiga gaser. Flera lagar och förordningar berör organisatoriskt brandskyddsarbete, vilket innebär systematiskt brandskyddsarbete (SBA). Framför allt lag (2003:778) om skydd mot olyckor (LSO), förordning (2003:789) om skydd mot olyckor samt arbetsmiljölagen (1977:1160). Vid tiden för branden vid S:t Sigfrid gällde räddningstjänstlag (1986:1102) istället för LSO eftersom varken den eller förordning (2003:789) hade tagits i bruk. Vid tiden för branden vid S:t Sigfrid fanns en paragraf i räddningstjänstlagen, 42 §, som möjliggjorde för regeringen att ge förelägganden om brandklasser på möbler inom verksamheter om det ansågs nödvändigt för att ingen skulle skadas allvarligt eller omkomma vid brand. Däremot hade ett sådant föreläggande inte ålagts för rättspsykiatrisk verksamhet. LSO anger ett krav på skäligt brandskydd men lagen specificerar inte vad som är skäligt. I dagsläget finns inga andra lagar eller förordningar gällande antändningsbarheten för lös inredning, inte ens inom högriskverksamheter dit rättspsykiatri och kriminalvård klassas. Det kan medföra inkonsekvent användning av svår- respektive lättantändliga material i inredningen. Däremot kan Landstingen/Regionerna ställa egna krav. Exempelvis har Region Norrbotten en rutin om brandkrav på lös inredning, för att förebygga att bränder sker. All personal i Öjebyn får genomgå en teoretisk utbildning på webben, något som personalen uppfattar som positivt. Brandsäkerhet har dock inte alltid varit ett ämne med fokus, tidigare har det varit bristfälligt med praktisk utbildning för personalen i Öjebyn. Trots bristen på praktisk utbildning så anser personalen i Öjebyn att de har god kunskap om hur de ska agera vid en brandsituation. Detta blir tydligt då 48% av de svarande i enkätstudien angav att de varit med om en brandincident och att de vid tillfället haft tillräcklig kunskap för att kunna hantera situationen. För att minska risken för brand så är tändare och tändstickor förbjudna inom området. Rökning är tillåtet på särskilda platser, där det finns både speciella tändare samt säkra askkoppar. I dagsläget finns inget sprinklerkrav på rättspsykiatrisk verksamhet (verksamhetsklass 5D enligt Boverket) utan kravet är att verksamheten ska dimensioneras analytiskt. Det innebär att det med hjälp av exempelvis olika datorsimuleringar kan bevisas att byggnaden håller de krav som Boverket anger. Detta kan jämföras med sjukhus, där Boverket anger ett krav på sprinkler. Avsaknaden av sprinkler ställer större krav på personalen och kan minska konsekvenserna av eventuella misstag orsakade av den mänskliga faktorn. Sådana misstag kan exempelvis vara som i fallet i Växjö där ena utrymningsvägen inte låstes upp i tid. Om lokalen hade haft sprinkler hade branden antagligen släckts eller dämpats så att lokalerna inte blivit lika rökfyllda och utrymning genom korridoren hade varit möjlig trots endast en utrymningsväg.

Motiverande samtal är en metod som kan användas för att hjälpa individer att finna motivation till förändring. Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur skötare inom rättspsykiatrin ser på att använda motiverande samtal inom sitt arbete samt hur de använder sig av metoden. Semistrukturerade intervjuer utfördes med informanter som jobbade aktivt med motiverande samtal på en rättspsykiatrisk klinik. Insamlade data analyserades tematiskt vilket resulterade i fem huvudkategorier med grenade underkategorier. Dessa kategorier visade att informanterna använde sig av både riktade motiverande samtal samt använde metodens förhållningssätt utanför dessa samtal. Majoriteten av informanterna uttryckte sig positivt om metoden, med en vilja att fortsätta lära sig om metoden, samt att de gärna ser att fler medarbetare börjar arbeta med metoden. Personlighet uppfattades vara en faktor som inverkade på uppfattad svårighetsgrad av moment inom motiverande samtal. Inga större brister uppfattades angående motiverande samtal utan det var brister som berodde på arbetsplatsen. De fem huvudkategorierna ansågs ge svar på studiens frågeställningar och dessa svar kan i sin tur hjälpa rättspsykiatrin att utveckla sin verksamhet.

Motiverande samtal är en metod som kan användas för att hjälpa individer att finna motivation till förändring. Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur skötare inom rättspsykiatrin ser på att använda motiverande samtal inom sitt arbete samt hur de använder sig av metoden. Semistrukturerade intervjuer utfördes med informanter som jobbade aktivt med motiverande samtal på en rättspsykiatrisk klinik. Insamlade data analyserades tematiskt vilket resulterade i fem huvudkategorier med grenade underkategorier. Dessa kategorier visade att informanterna använde sig av både riktade motiverande samtal samt använde metodens förhållningssätt utanför dessa samtal. Majoriteten av informanterna uttryckte sig positivt om metoden, med en vilja att fortsätta lära sig om metoden, samt att de gärna ser att fler medarbetare börjar arbeta med metoden. Personlighet uppfattades vara en faktor som inverkade på uppfattad svårighetsgrad av moment inom motiverande samtal. Inga större brister uppfattades angående motiverande samtal utan det var brister som berodde på arbetsplatsen. De fem huvudkategorierna ansågs ge svar på studiens frågeställningar och dessa svar kan i sin tur hjälpa rättspsykiatrin att utveckla sin verksamhet.

Att vara berövad sin frihet och sina valmöjligheter kan få stora konsekvenser i en individs hälsa och livssituation. Intagna riskerar att, efter avtjänat straff, släppas ut i samhället med begränsad förmåga att fungera självständigt, försämrat hälsotillstånd och med hög återfallsrisk. Ett aktivitetsvetenskapligt perspektiv är användbart för att förstå och utveckla interventioner som syftar till att upprätthålla och utveckla förmågor i det dagliga livet och utvecklandet av roller för att stödja framgångsrik återgång i samhället. Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeutiska insatser och dess betydelse för intagna på straffrättsliga institutioner. En litteraturöversikt valdes och sökningar genomfördes i databaserna Web of Science, Cinahl, PubMed, Amed, Socindex och Academic Search Elite. Sju artiklar inkluderades för kvalitetsgranskning och analys. Resultatet visade en variation av interventioner där fokus låg på den generella livssituation de intagna befann sig i alternativt aktuell målgrupps specifika problematik. Gemensamt, inom samtliga instanser, var behovet av att öva upp sociala och kommunikativa förmågor. Viktiga betydelser som framkom var att intagna hade möjlighet till visst självbestämmande och att aktiviteter hade ett tydligt syfte för att upplevas som meningsfulla och terapeutiska. Studien visade att trots restriktioner till följd av säkerhetsaspekter, är det möjligt att genomföra klientcentrerade interventioner som har en positiv inverkan på intagnas hälsa, beteenden, självkänsla och utförandekapacitet. Arbetsterapeuten har en viktig roll i det rehabiliterande arbetet för att motverka kriminellt beteende och erbjuda redskap som underlättar övergången till samhället och minskar risken för återfall.

<p>Makt inom den rättspsykiatriska omvårdnaden<em> </em>är ett område som i större utsträckning bör belysas, detta i syfte att uppnå en ökad förståelse samt insikt inom denna specifika vårdform.</p><p><strong>Syftet</strong> med studien var att beskriva sjuksköterskors uppfattning om bruket av makt och maktsymboler i omvårdnaden av patienter inom rättspsykiatrin.</p><p><strong>Metoden </strong>som användes var<strong> </strong>kvalitativ innehållsanalys där strategiskt urval tillämpades och tio sjuksköterskor tillfrågades om intervjuer varav alla tio deltog.</p><p><strong>Resultatet</strong> delades in i två huvudteman som presenteras på tre olika strukturella nivåer, institutionell nivå, gruppnivå och individnivå.</p>