Syftet med denna studie är att bidra med kunskap om vilka samtalssituationer som uppstår under en matematiklektion. Detta uppnås genom att kategorisera de olika samtalssituationerna utifrån Dysthes perspektiv på dialog. För att undersöka detta genomfördes sex observationer av lärares matematiklektioner i årskurs 1–3. Den insamlade empirin analyserades sedan med utgångspunkt i en riktad kvalitativ innehållsanalys och utifrån studiens teoretiska utgångspunkter. Resultatet visar att samtal är en integrerad del av samtliga lektioner och att interaktionen främst sker mellan lärare och elev snarare än elev och elev. Det finns en relativt stor variation mellan lärares matematiklektioner och även mellan de olika samtalssituationernas utrymme. Helklassamtal sker i stor utsträckning medan gruppsamtal är sällsynta. Resultatet visar även att monologiskt- och dialogiskt organiserad undervisning är relativt jämnt fördelat men att den monologiskt organiserade undervisningen får något större utrymme.

Syftet med arbetet är att söka reda på olika metoder lärare använder i klassrumssituationer för att stödja elevernas utveckling i matematiska uttryck gällande muntlig kommunikation mellan elever och lärare. Arbetet är baserat på observationer av tre lärare i årskurs 4, 6 och 9. Insamlad information från observationerna har resulterat i tre olika lektionsstrukturer och ett antal frågemodeller. Gemensamt i samtliga lektioner är att eleverna får först diskutera och berätta innan läraren blanda sig i; läraren har använt elevernas samtal för att bygga vidare och utgår på det sättet utifrån elevernas kunskaper. Vissa lektioner har fokus legat i diskussionen och elevers presentation av sina lösningar för klassen. I andra lektioner har läraren använt en specifik didaktisk metod för att stimulera diskussionen och elevernas förståelse. Samtliga lärare uttrycker att ett mål de haft är att eleverna skall få chansen att diskutera och ge uttryck för sina tankar verbalt.