Föreliggande uppsats är en analys av Maggie Nelsons Bluets (2009), med fokus på begär. Texten beskriver en kvinna som är förälskad i färgen blått. Den innehåller även minnen från en relation som berättarjaget haft. Syftet med uppsatsen är att visa på textens olika uttryck för begär och tolka dessa för att kunna fördjupa läsningen av texten. Jag kommer att undersöka vilka begär som gestaltas och vilka funktioner dessa har, samt på vilka sätt som begären i Bluets ger möjlighet till en feministisk förståelse av begärsbegreppet. Begärsteman är vida undersökt i litteraturen. Många gånger har psykoanalytiska teorier använts för analys, inte minst Lacan och konceptualiseringen av begär som en brist. I denna uppsats används dels Lacans teori och dels en vidareutveckling av te orin som gjorts av Deleuze och Guattari, där begär inte beskrivs som konstituerat av en brist, utan som ett flöde. Studien visar att på tre huvudsakliga begärsteman i Bluets: begäret efter det förlorade kärleksobjektet, begäret efter det kroppsliga/sexuella och begäret efter färgen blå. Dessa analyseras utifrån aspekterna det betecknande och det betecknade, dikotomin man-kvinna, det blåa begärets funktion samt romanens form. Studien visar på att det är möjligt att göra en lacansk läsning av boken, som en illustration av sorgen orsakad av det förlorade kärleksobjektet och det blåa som en symbol för denna sorg. Men analysen öppnar också upp för en annan förståelse av begär: begäret som en maskin, som ger upphov till ett mer mångfaldigt kvinnligt subjekt, som står i förbindelse med en rad andra personliga och opersonliga maskiner. Ett begär som genererar kreativitet och produktion utanför subjektets fantasier.

L’objectif de ce mémoire est de réfléchir aux différentes implications du récit de soi lorsqu’il nous parvient de façon fragmentée. J’ai souhaité penser la création de liens et de relations à travers la mise en distance, la discontinuité et le détour et j’ai proposé pour cette raison que ces aspects sont centraux à l’économie du récit et à l’établissement d’un rapport à soi. J’ai donc privilégié l’étude de deux livres, Roland Barthes par Roland Barthes (1975) et The Argonauts (2015) par Maggie Nelson, qui offrent un portrait éclaté du sujet. Ces ouvrages sont liés l’un l’autre par une image que Maggie Nelson emprunte à Barthes, soit le vaisseau Argo. Métaphore de la métaphore pour George Kliebenstein, l’image de l’Argo permet de naviguer à travers ces récits dont les fragments se superposent plutôt qu’ils ne s’enchaînent. Cette métaphore offre une compréhension des textes dans un hors temps, au contact d’une destination à définir. Des liens s’établissent néanmoins au fil de la lecture entre l’auteur.ice et soi-mêmes. Ce dispositif littéraire constitue le projet d’étude du mémoire que j’associe à l’incarnation. Ainsi, l’écriture de soi peut être entrevue comme un acte qui permet la construction d’un rapport à soi. Le mémoire est divisé en trois sections. Dans un premier temps, les récits sont interrogés afin d’en comprendre la composante biographique tout en explorant la discontinuité de leurs présentations. Par la suite, le corps et ses représentations sont examinés dans les deux récits, ce qui permet une première apparition de l’incarnation dans ce mémoire. Enfin, la troisième section établit le rôle de la langue et de ses marges. / This study aims to examine the many implications of self-writing when it comes in a fragmented form. My intention was to consider the creation of links and relationships through distancing, discontinuity and digressions and I suggested those aspects are crucial to the narrative and giving an account of oneself. I therefore chose to focus on the study of two books, Roland Barthes par Roland Barthes (1975) and Maggie Nelson’s The Argonauts (2015), which offer a fragmented portrayal of the subject. These works are linked to each other by an image that Nelson borrows from Barthes, the Argo ship. A metaphor’s metaphor for George Kliebenstein, the image of the Argo allows a navigation between those narratives in which fragments overlap rather than following each other. This metaphor offers an out of time understanding of the texts heading to an undefined destination. Links are nonetheless established throughout the reading between the authors and themselves. This literary device constitutes the core of this study which I link to embodiment. Thus, self-writing can be seen as an act allowing the building of a relationship with oneself. The study is divided in three sections. Firstly, narratives are looked into in order to understand their biographical foundation while also exploring their discontinuous form. Secondly, the body and its representations are examined, enabling a first understanding of embodiment. Finally, the third section establishes the function of language and its margins.