The increasing interest in the Arctic region due to exploitation of natural resources requires methods for estimating design loads on offshore structures. The borehole jack (BHJ) is an ISO approved tool for assessing the in-situ confined compressive strength of ice. On request from the Norwegian University of Science and Technology (NTNU), a BHJ was made by M-Tech and delivered to the University Centre in Svalbard (UNIS) in 2010. This work presents a technical description of the UNIS-BHJ as well as calibration instructions and experimental setup. A classification system of stress – time curves has been developed with focus on post-peak stress behavior. Three field campaigns have been conducted, two in Van Mijenfjorden (first-year level ice) and one in the Barents Sea (young and rafted ice) in March and April 2012. The new classification system proved convenient when used for classifying the results of these experiments. An advantage is that the system is applicable for all BHJs, hence allowing comparisons of different works to be made regardless of the BHJ used. Investigations of the spatial variation of borehole (BH) strength were also done. Sampling areas of sizes 100 by 100 m and 10 by 10 meters were established in Van Mijenfjorden, where both concluded mean BH strength of 16.8 MPa with STD of the larger area 1.9 MPa and the smaller 0.3 MPa. Another three sampling areas of sizes 20 by 20, 4 by 4 and 4 by 4 m were established in the Barents Sea, with BH strengths 13.0, 11.1 and 14.0 MPa and STDs 3.2, 2.0 and 2.4 MPa.

När storskaliga och kväveintensiva jordbruk bredde ut sig växte många betesmarker ochängar igen. Detta medförde att hävdberoende växtarter minskade eller helt försvann. Föratt kunna växa och återkolonisera marker behöver många arter olika störningar. En sådanstörning kan vara bränning. Vid bränning ökar ljusinsläppet och även kvävemängden imarken minskar, vilket gynnar de hävdberoende växterna.Detta arbete har undersökt om bränning kan vara ett komplement eller alternativ till beteoch slåtter vid bevarande av den biologiska mångfalden hos växter. I studien inventeradesbrända och orörda kontrollytor på 11 st olika gräsmarker i Östergötland. Dessagräsmarker inkluderar vägrenar, ängar, åkerslänter och naturbetesmarker.Tre olika diversitetsindex användes för att svara på om diversiteten var högre på brändamarkerna. Resultatet visade att diversiteten var högre och artfördelningen var jämnare påde brända ytorna än på kontrollytorna. De arter som är beroende av hävd hade en markantstörre utbredning på de brända markerna än på kontrollytorna. Detta bekräftar hypotesenom att bränning är positivt för hävdberoende växter och att bränning kan vara ettkomplement eller alternativ till bete och slåtter vid bevarande av den biologiskamångfalden av växter i gräsmarker. Den framtida skötseln skulle kunna vara olikakombinationer av bränningar, bete och slåtter.För naturvården kan detta konstaterande få betydelse genom att offentliga och privatamarkägare kan börja bränna fler områden med vetskapen att detta gynnar hävdberoendearter som är hotade. Att bränna marker istället för att slåttra eller beta kan leda till attstörre arealer kan få den skötsel de kräver utan förändringar i den finansiella budgetenhos markägaren. / When the large-scale and nitrogen-intensive agriculture gained land many naturalpastures and meadows started to overgrow. This led to that many species dependent onopen land decreased or totally disappeared. To grow or re-colonize land many speciesneed some form of disturbance. Burning can be one of such disturbances. Burningincrease the light inlet and decrease the amount of nitrogen in the soil. Both of thesechanges will favor the open-land species.The aim of this study was to explore if burning could be a complement or alternative tograzing and mowing for preserving the biological diversity among plants in grasslands.The different kinds of grasslands that were inventoried include hard shoulders, meadows,field slopes and natural pastures. Both burned and control areas were inventoried at 11places. All of them were located in different habitats in Östergötland, Sweden.Three different diversity-indexes have been used to answer the question if diversity washigher on the burned areas than on the control surface. The result showed that both thediversity was higher and the distribution in species spread more evenly on the burnedareas. Species dependent on open land had a notably larger spreading on the burned areasthan on the control areas. This confirms the hypothesis that burning has a positive effecton open-land species and can be a complement or replacement for grazing or mowing inpreserving the biological diversity of plants in grasslands. The future care could bedifferent combinations of burning, grazing and mowing.To the conservation, this knowledge can have a great impact for both state and privatelandowners. Knowing that this method will favor the open-land species, more areas canbe burned. To burn, instead of mowing or grazing, can lead to that larger areas can havethe proper maintenance it requires, without changes in the financial budget of thelandowner.

<p>När storskaliga och kväveintensiva jordbruk bredde ut sig växte många betesmarker ochängar igen. Detta medförde att hävdberoende växtarter minskade eller helt försvann. Föratt kunna växa och återkolonisera marker behöver många arter olika störningar. En sådanstörning kan vara bränning. Vid bränning ökar ljusinsläppet och även kvävemängden imarken minskar, vilket gynnar de hävdberoende växterna.Detta arbete har undersökt om bränning kan vara ett komplement eller alternativ till beteoch slåtter vid bevarande av den biologiska mångfalden hos växter. I studien inventeradesbrända och orörda kontrollytor på 11 st olika gräsmarker i Östergötland. Dessagräsmarker inkluderar vägrenar, ängar, åkerslänter och naturbetesmarker.Tre olika diversitetsindex användes för att svara på om diversiteten var högre på brändamarkerna. Resultatet visade att diversiteten var högre och artfördelningen var jämnare påde brända ytorna än på kontrollytorna. De arter som är beroende av hävd hade en markantstörre utbredning på de brända markerna än på kontrollytorna. Detta bekräftar hypotesenom att bränning är positivt för hävdberoende växter och att bränning kan vara ettkomplement eller alternativ till bete och slåtter vid bevarande av den biologiskamångfalden av växter i gräsmarker. Den framtida skötseln skulle kunna vara olikakombinationer av bränningar, bete och slåtter.För naturvården kan detta konstaterande få betydelse genom att offentliga och privatamarkägare kan börja bränna fler områden med vetskapen att detta gynnar hävdberoendearter som är hotade. Att bränna marker istället för att slåttra eller beta kan leda till attstörre arealer kan få den skötsel de kräver utan förändringar i den finansiella budgetenhos markägaren.</p> / <p>When the large-scale and nitrogen-intensive agriculture gained land many naturalpastures and meadows started to overgrow. This led to that many species dependent onopen land decreased or totally disappeared. To grow or re-colonize land many speciesneed some form of disturbance. Burning can be one of such disturbances. Burningincrease the light inlet and decrease the amount of nitrogen in the soil. Both of thesechanges will favor the open-land species.The aim of this study was to explore if burning could be a complement or alternative tograzing and mowing for preserving the biological diversity among plants in grasslands.The different kinds of grasslands that were inventoried include hard shoulders, meadows,field slopes and natural pastures. Both burned and control areas were inventoried at 11places. All of them were located in different habitats in Östergötland, Sweden.Three different diversity-indexes have been used to answer the question if diversity washigher on the burned areas than on the control surface. The result showed that both thediversity was higher and the distribution in species spread more evenly on the burnedareas. Species dependent on open land had a notably larger spreading on the burned areasthan on the control areas. This confirms the hypothesis that burning has a positive effecton open-land species and can be a complement or replacement for grazing or mowing inpreserving the biological diversity of plants in grasslands. The future care could bedifferent combinations of burning, grazing and mowing.To the conservation, this knowledge can have a great impact for both state and privatelandowners. Knowing that this method will favor the open-land species, more areas canbe burned. To burn, instead of mowing or grazing, can lead to that larger areas can havethe proper maintenance it requires, without changes in the financial budget of thelandowner.</p>

Thèse de doctorat : Philosophie : Paris 12 : 2007. Thèse de doctorat : Université ELTE de Budapest : Paris 12 : 2007. / Thèse soutenue en co-tutelle. Thèse uniquement consultable au sein de l'Université Paris 12 (Intranet). Titre provenant de l'écran-titre. Bibliogr. 433 réf.

Marinediesel Sweden AB i Ängelholm tillverkar och utvecklar båtmotorer och motorbåtsdrev. Jaggjorde mitt exobb på avdelningen MD Engineering som huvudsakligen utvecklar marina drivlinor.Marinediesel Sweden AB var i behov av ett styrprogram till den testbänk de byggt för att kunna testasina motorbåtsdrev. Denna rapport beskriver arbetet jag utfört för att färdigställa och optimera ettstyrprogram till en testrigg för marina drivlinor. I rapporten tar jag upp drevbänkens uppbyggnad, dessfunktion samt de problem jag stött på på vägen. Bland annat beskrivs hur effektförlusten beräknasmed energidifferensen i tillförd och bortförd olja i drevet, samt hur det pålagda vridmomentet, somsimulerar belastningen vid verkliga driftsförhållanden, styrs och beräknas med endast trycket ihydraulcylindrarna. / Marinediesel Sweden AB in Ängelholm manufacture and develop marine engines and stern drives. Idid my thesis at the company division MD Engineering that is specialized in marine powertrainresearch and development.Marinediesel Sweden AB in Ängelholm were in need of a control program for a test rig they built inorder to test their sterndrives. This thesis report describes the process to optimize and finish a test rigfor marine powertrains. In this report I discuss how the test rig is constructed, it's operation and theissues I encountered along the way. Among other things, I describe how the power loss is calculatedby the energy difference of the supplied and abducted oil in the gear, and how the applied torque,which simulates the load at actual operating conditions, are controlled and calculated using only thepressure in the hydraulic cylinders.

Northern fringe populations generally have low amounts of genetic variation and inhabit habitats where specific adaptations are needed. On the Swedish west coast, the natterjack toad (Bufo calamita) inhabits skerry islands. I have examined: I) adaptation to two environmental stressors in this habitat; II) the genetic population structure within the skerry habitat; III) the effects of neutral genetic variation, selection and genetic drift on trait divergence within the skerry habitat; and IV) the effects of genetic variation on fitness under three thermal conditions of varying stressfulness. V) I have also studied the impact of putative local adaptations on the Scandinavian green toad (Bufo viridis) conservation programme. The results suggest that the skerry natterjack toads are locally adapted to the desiccation risk in their habitat. However, despite inhabiting a more saline habitat, they had a lower salinity tolerance when compared to their conspecifics in the more general habitat. The lowered salinity tolerance is most likely explained by the presence of negative genetic correlations between salinity tolerance and desiccation avoidance and suggests that the occurrence of multiple environmental stressors may constrain adaptation. Within the skerry habitat, the toads exhibited a strong population structure with populations differing in their levels of genetic variation. Moreover, within the skerry habitat, the results suggest uniform selection pressures. However, correlations between trait values and neutral genetic variation suggest that inbreeding depression may affect trait values and thus potentially constrain adaptation. In the natterjack toad, fitness costs associated with lack of genetic variation were only present under benign conditions and not under more natural conditions. This suggests that environmental stress masks inbreeding depression in these traits under natural conditions. In the study regarding the Scandinavian green toads, I found that one population inhabiting a saline habitat had a higher salinity tolerance than other populations in less saline habitats. This suggests the presence of local adaptation, which should be acknowledged in the green toad conservation programme. Several of the northern fringe populations of toads fulfill the criteria of being Evolutionary Significant Units and their conservation thus should be prioritized.

Den svenska marinen har av professor Geoffrey Till använts som ett utmärkande exempel på en s.k. post-modern marin i hans kategorisering av världens sjömakter. Främst är det den expeditionära förmåga som Sverige profilerat alltsedan det kalla krigets slut som ligger till grund för denna exemplifiering. Frågan uppstår då huruvida den svenska marinen fortfarande kan ses vara det utmärkande exemplet efter det att fokus nu skiftat tillbaka till en mer nationellt präglad försvarsinriktning. Därutöver ställs frågan om vilka styrkor och svagheter en dylik kategorisering av världens sjömakter kan ha. Utifrån en analys av Tills kategoriseringar som idealtyper, så har dessa i allt väsentligt visat sig vara de förenklande och täckande rubriceringar som idealtypsmodellen syftar till. Därför har det även gått att identifiera tre indikatorer som medger en jämförelse mot den svenska marinen av idag för att utröna dess nuvarande status som post-modern sjömakt. Undersökningen har på så sätt lett till slutsatsen att den svenska marinen alltjämt kan kategoriseras som en post-modern marin, men av andra anledningar än den expeditionära förmågan. Idag är det främst kopplingen mellan den egna förmågan och det beroende av andra som det medför som är den tydligaste indikatorn på en post-modern marin.

Sammanfattning: Detta självständiga arbete har utifrån ett taktiskt perspektiv studerat på vilket sätt obemannade system i kategorin UAS, Unmanned Aircraft Systems, kan tänkas bidra till taktisk uppgiftslösning inom marinen om dessa infördes idag. Arbetet har genom kvalitativ litteraturanalys studerat utvecklingen av dessa system och vad som är rimligt att förmågemässigt förvänta sig av dem idag. En analys har gjorts av den för arbetet aktuella operationsmiljön, den kvalificerade sjöstriden. Vidare har en analys av hur utvecklingen av UAS i USA och Ryssland gjorts för att sätta ett svenskt system i en kontext. Arbetet har haft sin grund i teorin om sjökrigets principer då dessa ger en god teoretisk grund för hur sjöofficeraren bör agera. Slutsatser som redovisas i arbetet är att UAS kan komma att spela en stor roll i att ge ökad förmåga till god lägesuppfattning för marinens taktiska chefer. Vidare redovisas hur UAS kan bidra till att lösa vissa av de marina taktiska uppgifterna och stridsuppgifter som finns i Försvarsmaktens Taktikreglemente för marinstridskrafterna. Vidare redovisas att en UAS-förmåga även kan bidra till att sjöofficerare har större möjlighet att agera utefter de i teorin redovisade sjökrigets principer. Ytterligare slutsatser som redovisas är att UAS kan lösa marina uppgifter av både offensiv och defensiv karaktär. Även uppgifter inom marin logistik kan lösas av UAS.

This thesis concerns the predator-prey interactions of three raptor species in a Swedish arctic community: the gyrfalcon (Falco rusticolus), the rough-legged buzzard (Buteo lagopus) and the golden eagle (Aquila chrysaetos). The gyrfalcon behaved like a highly specialised ptarmigan (Lagopus spp.) predator. Gyrfalcon’s functional response to ptarmigan was close to density independent, and ptarmigan remained the dominating prey even in areas with the lowest ptarmigan density. The gyrfalcon did not respond functionally to microtine rodents (i.e. lemmings and voles) and it was clear that the gyrfalcon did not use microtines as an alternative prey category to ptarmigan. As the gyrfalcons did not switch to any alternative prey when ptarmigan was scarce, their reproductive success seemed to be directly dependent on the amount of ptarmigan available in the breeding territories. Of the two ptarmigan species in the study area, rock ptarmigan (L. mutus) dominated gyrfalcon’s diet. Locally, the proportion of rock ptarmigan in gyrfalcons’ diets showed a positive relationship to the expected availability of rock ptarmigan in the breeding territories, indicating a density dependent utilisation. The rough-legged buzzard behaved like a highly specialised microtine rodent predator and Norwegian lemming (Lemmus lemmus) was its preferred microtine species. The buzzards showed a type 2 functional response to lemmings. Surprisingly though, they also had a type 3 functional response to grey-sided voles (Clethrionomus rufocanus). We present an optimal diet model where a central place forager, during good food conditions, benefits from partial prey preference, which renders separate functional responses to each prey category. We discuss how the double functional responses of the buzzard affect the population dynamics of sympatric vole species, on both temporal and spatial scales. The golden eagle behaved like a generalist predator, and it preyed on all major prey categories in the study area: microtines, ptarmigan, mountain hare, (Lepus timidus) and reindeer (Rangifer tarandus). It seemed to respond functionally to microtine rodent fluctuations with an increased consumption of lemmings during a peak year in the microtine rodent cycle. The golden eagle showed a numerical response to its main prey, the ptarmigan. Ptarmigan, microtine rodents and hares seemed to have synchronized population fluctuations in the study area. Such synchronized population fluctuations are believed to be generated by predation. Although the three raptors are the main predators of their community, their predation patterns fail to explain the observed prey population dynamics in the study area.

Denna rapport sammanfattar våra vinterinventeringar av oljeskadad alfågel längs Gotlands sydkust under perioden 1996/97 till 2008/09. Rapporten ska ses som ett tillägg till och uppdatering av våra tidigare rapporter där vi redovisat resultat av vinterinventeringar av oljeskadad alfågel längs Gotlands sydkust mellan 1996/97 och 2007/08 (Larsson 2005, Larsson och Tydén 2005, 2007, 2008). I de tidigare rapporterna har vi även behandlat olika frågor som rör alfåglarnas biologi, utnyttjande av utsjöbankar och det stora hot som oljeutsläpp vid Natura 2000 områdena Hoburgs bank och Norra Midsjöbanken utgör mot övervintrande sjöfåglar. Mer detaljerade beskrivningar av undersökningsmetoder mm. kan sökas i de tidigare artiklarna. Mer information kan också fås av författarna. Inventeringarna av oljeskadad alfågel under vintern 2008/09 är genomförd med den standardiserade inventeringsmetodik som använts under tidigare år. Antalet observerade oljeskadade alfåglar vid de olika inventeringstillfällena ska betraktas som index som kan jämföras med tidigare års index. Inventeringarna kan därmed svara på om effekter av oljeutsläppen till havs minskar eller ökar samt även användas för att följa upp delmål i miljömålet "Hav i balans samt levande kust och skärgård". För att beräkna det totala antalet oljeskadade alfåglar per år i centrala Östersjön krävs även andra undersökningsmetoder (se Larsson 2005, Larsson och Tydén 2005). Vintern 2008/09 observerades färre oljeskadade alfåglar längs Gotlands sydkust än under tidigare vintrar. Antalet oljeskadade alfåglar har varierat under den studerade 13-årsperioden. Högst antal observerades under vintrarna 2000/01 och 2001/02 och lägst antal under 2005/06, 2007/08 och 2008/2009. Data från vintern 2004/05 saknas. Det finns inget tydligt samband mellan antal observerade oljeskadade alfåglar under olika vintrar och antalet oljeutsläpp som kustbevakningen årligen registrerat i hela den svenska ansvarszonen, dvs. i svenskt territorialvatten och i svensk ekonomisk zon, eller i svensk ansvarszon öster om Öland och Gotland. Detta visar att information om antalet registrerade oljeutsläpp på nationell eller regional nivå i sig inte räcker för att förutsäga effekter på övervintrande fåglar i Östersjön. Det finns ett stort behov av nya heltäckande inventeringar av övervintrande sjöfåglar på utsjöbankar i Östersjön. Räkningar i Finland och Estland av flyttande alfåglar indikerar att alfågeln har minskat med ca 80 % under de senaste 15 åren (Kauppinen 2008). Inventeringar i kustnära områden i Sverige och på utsjöbanken Hoburgs bank visar också att alfågeln har minskat kraftigt i antal under senare år (Nilsson och Green 2007, Nilsson opubl, Larsson opubl). Ännu kraftfullare åtgärder mot sjöfart av undermålig standard och mot illegala oljeutsläpp måste införas. Eftersom huvuddelen av alla oljeutsläpp sker i fartygsrutterna måste de mest trafikerade rutterna flyttas bort från Östersjöns mest värdefulla Natura 2000-områden. Idag passerar mer än 25 000 fartyg per år genom Natura 2000 området Hoburgs bank. Hoburgs bank är klassat som ett SPA område och som ett SCI område enligt EUs fågel- och habitatdirektiv. En del av Natura 2000-området Hoburgs bank, dvs. den sydöstra delen, är även klassad av International Maritime Organisation IMO som ett område som sjöfarten rekommenderas att undvika (Area to be Avoided). Uppföljningar av AIS information har visat att ett mindre antal fartyg ej följer den av IMO beslutade rekommendationen att inte färdas i det av IMO definierade "area to be avoided" (Sjöfartsverket 2007). Detta är olyckligt men det stora hotet mot fågellivet vid Hoburgs bank kommer dock inte från detta mindre antal fartyg utan från den fartygstrafik, ca 25 000 fartyg, som färdas i rutten väster om det av IMO definierade "area to be avoided" men genom Natura 2000 området Hoburgs bank. Enligt fastställd bevarandeplan för Natura 2000-området Hoburgs bank (Länsstyrelsen Gotlands län, 2005) bör "den fartygsrutt som går över banken flyttas så att fartygsrutten går söder och öster om banken". Beräkningar visar tydligt att antalet upptäckta och oupptäckta illegala oljeutsläpp i Östersjön fortfarande är mycket högt, kanske flera tusen per år. HELCOMs statistik visar att antalet oljeutsläpp med största sannolikhet var ca 2 till 3 gånger fler i slutet på 1980-talet och början på 1990-talet än idag. HELCOMs data visar dock även att antalet upptäckta oljeutsläpp per flygtimme inte har minskat i Östersjön de senaste åren. Efter år 2005 då Östersjön klassades som ett särskilt känsligt havsområde har antalet upptäckta oljeutsläpp per flygtimme snarare ökat. Den sammanlagda volymen utsläppt olja vid dessa utsläpp är relativt liten i jämförelse med den mängd olja och oljeprodukter som når Östersjön från landbaserade källor eller med den mängd olja som kan läcka ut vid en olycka med en stor oljetanker. Studier visar dock tydligt att tid och plats för ett oljeutsläpp, och inte volymen utsläppt olja, är de viktigaste faktorerna som bestämmer hur kraftigt fåglar och fågelpopulationer drabbas. Eftersom sjöfåglar ofta är mycket ojämnt fördelade över Östersjöns yta kan även ett mycket litet oljeutsläpp i ett område som hyser hundratusentals sjöfåglar slå ut en mycket stor del av fågelbestånden. Omvänt så kan även ett större oljeutsläpp i fågelfattiga områden ha liten effekt på bestånden. Det är därför viktigt att styra fartygstrafik bort från nationellt och globalt viktiga områden som hyser mycket stora mängder sjöfågel. Med sannolikt upp mot flera tusen illegala oljeutsläpp per år i Östersjön går det även att konstatera att vi är långt från att uppfylla det av riksdagen beslutade miljömålet att utsläppen av olja och kemikalier från fartyg ska minimeras och vara försumbara senast år 2010. Det finns ett mycket stort behov av att harmonisera den statistik över antalet oljeutsläpp som presenteras av HELCOM och av Kustbevakningen. Olika metoder att beräkna antalet utsläpp ger helt olika slutsatser. Statistik från HELCOMs CEPCO flygningar och statistik från HELCOMs regelbundna flygningar leder t.ex. till helt olika slutsatser vad beträffar totalantalet oljeutsläpp i Östersjön.