Efter murens fall ändrades den amerikanska maritima fokusering från att verka på öppet hav till att verka mer i de litorala områdena runt om i världen. Denna inriktning har föranlett införande av nya system vilket i sig föranlett en debatt främst inom den amerikanska flottan huruvida detta är relevant. Syftet med uppsatsen är att analysera hur fokusering på det litorala området uppstod och vilka konsekvenser detta medförde genom att studera hur fokuseringen formulerades i strategiska dokument och koncept.                 Resultatet visar på en strategisk strävan till hegemoni inom den amerikanska marinen. Detta har inte fullt lyckats då det spåras en antagonism kopplad till kampen om resurser och skillnader i identiteter. Uppsatsen visar på att inställningen till att verka i den litorala miljön skiljer sig åt mellan flottan och marinkåren där flottan uppfattar att verka litoralt är farligt och kommer att ge förluster medan marinkåren identifierar farorna men uppfattar miljön som sitt naturliga verkansområde.

Samverkan inom svenskt totalförsvar avseende operativa maritima resurser för säkerhetsfrämjande verksamhet till sjöss har under lång tid varit begränsad. Flera statliga utredningar, kommissioner och propositioner har konstaterat detta och trots att problemet är välkänt har initiativ till utökad samverkan mellan berörda myndigheter uteblivit. Den diversifierade och allt mer komplexa hotbild som uppstått sedan inledningen av 1980-talet, borde ha föranlett ett effektivt utnyttjande av de befintliga maritima resurserna, något som inte har skett. Denna studie undersöker hur Sveriges olika hotbilder under 1980-talet och 2020-talets har påverkat dess maritima strategi och nyttjande av sina nationella maritima resurser. I studien nyttjas Ken Booths klassiska teori för att beskriva en flottas funktioner, vilken modifieras och appliceras på de maritima komponenterna i det svenska totalförsvaret i syfte att beskriva förändring och kontinuitet. Studiens resultat visar att avsaknaden av en svensk holistisk maritim strategi försvårar samverkan och samordning mellan de maritima myndigheter som ingår i totalförsvaret och att Sveriges sektoriella syn på maritim säkerhet inte bidrar till att möta dagens gråzonsproblematik.

In the globalised world, nations and the world’s trade rely on transportation of goods and people on the oceans. Recent developments in military theory and warfare in conjunction with the globalised world have changed the maritime domain profoundly. New models for protection of shipping need to be developed and implemented to mitigate this change. The scope of this study was to see if any conclusions on organisation could be drawn based on theoretical organisational models. Based on the work of Max Weber, Henry Mintzberg and J.D Thompson three countries were studied in a comparative inductive method with hypotheses. These hypotheses were then tested on NATO:s organisation for protection of shipping, NCAGS for validation. This study shows that the compared nations have different organisations and view of the maritime domain but also what criteria that needs to be met in order to safeguard the nation’s essential shipping. The comparison also shows that the three nations on its own does not have the ability to fully protect its shipping, it shows that a separate stand alone, tailor-made organisation that includes as many different organisations as possible, might be the best option. In that organisation the exchange of both information and intelligence is vital to success but also a short line of command. The parties in that organisation need to be private companies, national authorities and military.

No description available.

Den svenska marinen har av professor Geoffrey Till använts som ett utmärkande exempel på en s.k. post-modern marin i hans kategorisering av världens sjömakter. Främst är det den expeditionära förmåga som Sverige profilerat alltsedan det kalla krigets slut som ligger till grund för denna exemplifiering. Frågan uppstår då huruvida den svenska marinen fortfarande kan ses vara det utmärkande exemplet efter det att fokus nu skiftat tillbaka till en mer nationellt präglad försvarsinriktning. Därutöver ställs frågan om vilka styrkor och svagheter en dylik kategorisering av världens sjömakter kan ha. Utifrån en analys av Tills kategoriseringar som idealtyper, så har dessa i allt väsentligt visat sig vara de förenklande och täckande rubriceringar som idealtypsmodellen syftar till. Därför har det även gått att identifiera tre indikatorer som medger en jämförelse mot den svenska marinen av idag för att utröna dess nuvarande status som post-modern sjömakt. Undersökningen har på så sätt lett till slutsatsen att den svenska marinen alltjämt kan kategoriseras som en post-modern marin, men av andra anledningar än den expeditionära förmågan. Idag är det främst kopplingen mellan den egna förmågan och det beroende av andra som det medför som är den tydligaste indikatorn på en post-modern marin.

Den här uppsatsen söker svar på i vilken utsträckning som marina stridskrafter kan bidra till att avskräcka en irreguljär motståndare. Genom det bristfälliga forskningsläget på detta område gör uppsatsen en ansats till att skapa ett analysverktyg på taktisk nivå inom den marina kontexten och dess roll i avskräckning mot en irreguljär motståndare. Under det kalla kriget, men även efteråt, har många teoretiker försökt sig på att beskriva och förstå avskräckningens komplexitet med olika teorier. Även om historien inte alltid belönar detta som en framgångsrik metod för att påverka en motståndare med, är det ändå när det lyckas en väsenskilt mycket bättre och humanare metod än krig. Ur teorierna kring avskräckning har ett antal framgångsfaktorer identifierats. Dessa har sedan behandlats i den marina arenan och mot en irreguljär motståndare på taktisk nivå. Uppsatsen finner att det inte är avskräckningen som metod som skiljer utan motståndaren och dennes karaktär, syften och viljor. Den irreguljära motståndaren har visat sig svår att avskräcka främst på grund av att det är svårt att kommunicera de hot man vill projicera då han sällan uppträder som en enskild antagonist utan snarare flera.

The maritime transport sector accounts for around 2.9% of the world’s anthropogenic emissions, a percentage that is growing yearly. Alternative fuels have come to be considered the necessary solution of the future, not least in island nations such as Fiji that are socially and economically dependent on sustainable maritime transport. Amongst these potential fuels is green hydrogen: a versatile, low-carbon fuel that causes no air pollution. This thesis investigates the feasibility of a future implementation of liquid hydrogen in combination with fuel cells in Fiji’s maritime transport sector through a literature study and mathematical analysis. The thesis provides an economical and technological suitability analysis as well as an investigation of the socio-political context through meetings with local stakeholders. The mathematical analysis focuses on the routes that are included in Fiji’s Government Shipping Franchise Scheme (GSFS), which is a governmentally funded scheme to subsidize uneconomical domestic routes in Fiji. The results indicate that liquid hydrogen would be suitable for 9 out of 10 GSFS routes and for most of the domestic maritime sector. The national funds intended for maritime transport would be sufficient for a proof-of-concept or a first small-scale implantation, but international financial support would be needed for a full implementation. There is a lack of data and research in the maritime sector of Fiji and a significant amount of additional research is necessary for a larger implementation. This paper is intended to be an elemental study modelling a foundation for further similar research. / Den martima transportsektorn står för cirka 2,9% av världens antropogena utsläpp, en andel som växer årligen. Idag betraktas därav en global implementering av alternativa bränslen som ett nödvändigt steg för en klimatvänlig transportsektor, inte minst för önationer såsom Fiji som är socialt och ekonomiskt beroende av en hållbar maritim transportsektor. Bland dessa potentiella alternativa bränslen ingår väte, ett grönt mångsidigt bränsle som bidrar till varken luftföroreningar eller koldioxidutsläpp. Den här rapporten undersöker en möjlig framtida implementering av flytande väte i kombination med bränslecellsteknologi i Fijis maritima transportsektor genom en matematisk analys och literaturstudie. Uppsatsen tillhandahåller både en ekonomisk och en teknisk lämplighetsanalys, samt en undersökning av Fijis nuvarande socio-politiska inställning till en potentiell implementeringen genom möten med olika myndigheter i Fiji. Den matematiska analysen fokuserar på de rutter som ingår i Fijis "Government Shipping Franchise Scheme", vilken är ett statligt finansierat transportsystem av inhemska oekonomsika maritima rutter. Resultaten indikerar att flytande väte är ett lämpligt bränsle för 9 av 10 rutter som ingår i Fijis GSFS, samt stora delar av den inhemska maritima transportsektorn. Kostnadsuppskattningarna visar på behovet av internationellt stöd i fallet av en fullständig och storskalig implementering, men även att landets nationella ekonomiska medel är tillräckliga för ett "proof-of-concept" eller en första småskaliga implementering. På grund av den nuvarande bristen av tidigare forskning och data kring Fijis maritime transportsektor, är denna artikel avsedd att vara en första grundläggande studie som breder vägen för vidare forskning och som identifierar områden i behov av ytterligare analyser.

VHF står för "Very High Frequency" och är ett frekvensband som ligger i området 30 - 300 MHz. Maritim VHF är standard för Sjöfartsverket och fungerar över hela världen. Det är ett kommunikationssystem som bidrar till ökad säkerhet och kan rädda liv på sjön. Andra vanliga kommunikationssystem som mobiltelefoni fungerar inte tillförlitligt. Idag fungerar mobiltelefoni i stora delar av skärgården och längs kusterna men när det gäller kommunikation mellan fartyg längre ut till havs är den maritima VHF-kommunikationen överlägsen. Sjöfartsverket driver för sitt eget och kunders behov ett mobilradionätverk kallat kustradionätverket. Radiotrafiken i nätet sker både på Very High Frequency (VHF) och Medium frequency (MF). VHF-systemet är ett internationellt system som bland annat används till att kommunicera till sjöss och den trafiken befinner sig i frekvensbandet 155.5 - 162.025 MHz. Inom VHF-bandet finns det 55 kanaler. Kanalerna vid kustradiostationen kallas för duplexkanaler och innebär att kustradiostationerna sänder och tar emot signaler på två olika frekvenser. Radioutbredningen hos antennen som är installerad på basstationen har riktverkan i vissa riktningar och dämpningar i andra. Detta kan ses i strålningsdiagrammet under kapitlet "Täckningsmodell" och avsnittet antennen. Andra faktorer som kan påverka radioutbredningen är förluster i basstationenssystemet, topologin hos området mellan sändare och mottagare samt väderberoende utbredningsegenskaper. Genom att hitta de tänkbara faktorer som påverkar signalutbredningen kan en täckningsmodell förutses. Det är förluster som finns i basstationen, radiolänken samt förluster vid mottagarantennen.

Den statliga sjöfarten idag är ett område med många inblandade myndigheter och en oklar uppgiftsfördelning. Det är även svårt att se hur väl organiseringen av den statliga sjöfarten är uppbyggd för att klara en kris eller ett krig. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur effektiv den statliga sjöfarten är vid en kris, hur väl kraven för maritim säkerhet uppfylls och hur försvarsmaktens roll i den statliga sjöfartenI formen av en fallstudie med en teoretiskt deduktiv ansats och en kvalitativ textanalys appliceras Graham Allisons organisationsteori och teori om maritim säkerhet på den statliga sjöfarten. Empirin är i form av förordningar, instruktioner och reglerbrev som är ställda på respektive myndighet.Undersökningen visar att dagens organisering av den statliga sjöfarten inte är optimal för att verka vid en kris och kraven för maritim säkerhet uppfylls, men förbättringspunkter föreligger. En slutsats är att en närmare samverkan mellan myndigheterna skulle lösa många av de problem som idag existerar. Slutligen förs en diskussion om hur en framtida organisation skulle kunna se ut. / The states maritime activity is today an area with many authorities involved with an unclear division of tasks. It is also difficult to see how well it is organized to withstand a crisis or war. The purpose of this paper is to examine how effective the states maritime authorities is in a crisis, how well the requirements for maritime security are met and how the Defense Forces role is formed.In the form of a case study with a theoretical deductive base and qualitative textual analysis, Graham Allison's organizational theory and theories of maritime security is used to analyze the efficiency of the maritime authorities. The empirical data is in the form of regulations, instructions and rules letters that are set to the each authority.The study shows that the current organization of the states maritime authorities is not optimal to act in a crisis and the requirements for maritime security are met, but room for improvement exists. One conclusion is that a closer collaboration between the authorities would solve many of the problems that currently exist. Finally there is a discussion of how a future organization could take shape.

<p>I denna uppsats avhandlas hotuppfattningar och strategier för maritim säkerhet i Östersjön ur ett svenskt perspektiv. Ökade varuflöden, oljetransporter och handel inom östersjöregionen har tillsammans med den snabba omvärldsutvecklingen bidragit till ett nationellt och transnationellt intresse för bibehållen maritim säkerhet i Östersjön.</p><p>Syftet med uppsatsen är att med kunskap om av regering och riksdag identifierade hot under perioden 1998-2009, analysera vilka strategier Sverige valt för att hantera hoten och bibehålla den maritima säkerheten.</p><p>För att identifiera hoten mot svenska intressen i Östersjön har teorin om det vidgade säkerhetsbegreppet använts för att med sektorerna; politik, ekonomi, samhälle, miljö samt militär identifiera de hot som regering och riksdag lyfter fram i propositioner och försvarsberedningar.</p><p>Strategierna som har analyserats har fokus både på svenskt nationellt såväl som transnationellt samarbete och berör både nutid och framtid.</p><p>Resultatet av uppsatsen visar att Sverige lägger allt mer fokus på transnationellt samarbete med bl.a. EU och de nordiska länderna men att även instruktioner till svenska myndigheter betonar ökat behov av samarbete för att hantera de identifierade hoten.</p>