Uppsatsen behandlar hur olika tidsperioder har fört arvet av det andliga i konsten vidare genom historien. Jag benämner uppsatsen ”Spår av en andlig närvaro”. Detta belyses genom en tillbakablick i konsthistorien från det mänskliga skapandets tidiga yttranden och fram till 1900-talets början. Jag ställer sedan frågan. Vilka former har det andliga i konsten tagit? Jag söker svaret på detta genom att undersöka hur temat har fortsatt att komma till uttryck i konsten under 1900-talet. Detta gör jag genom en Panofskyinspirerad analys av tre verk skapade av tre konstnärer under denna tidsperiod. Dessa konstnärer är, Hilma af Klint, Monica Sjöö och Ulf Rollof. En grupp gymnasieungdomar får därefter möta konstnärerna samt deras verk för att betrakta, skriva och sedan samtala kring dessa. Jag har då inför elevsamtalet presenterar temat på min uppsats, spår av en andlig närvaro för eleverna. Jag gör en kvalitativ undersökning av dessa bildbetraktelser, samtal och sammanfattar resultaten. Det leder till en avslutande diskussion om konstens trendkänslighet, framtidsbetydelse samt dess pedagogiska värde, särskilt i förhållande till livsfrågor och etiska resonemang.

This thesis examines the discursive position of 'goddess feminism', in relation to some of the difference- and eco feminist positions from the1960s and until today. In focus are the texts of the two goddess feminists, Monica Sjöö and Starhawk. The thesis contributes to a historiographical (re)situating of their political and religious narratives. It also contributes to an elaborated understanding of these goddess feminists and the goddess feminist discourse they are part of. The tentative feminist figuration 'the goddess identified feminist’ is articulated as a tool to discuss the religious and political discourse of goddess feminists as part of contemporary feminist and environmental political conversations and practices. Donna Haraway’s and Karen Barad’s post humanist theoretical interventions are used to explore and discuss the affinities between goddess feminists (re)negotiation of the subject/s 'goddess/nature/human' – and the (re)negotiation of 'nature/human’ made by new materialist/post humanist difference- and eco feminists of the 2000s. Rosi Braidotti’s writings on sexual difference, becoming and feminist figurations further informs the conclusions drawn in the thesis. Drawing on the methodological approaches of Clare Hemmings and Mieke Bal in the analysis of story-telling and subject construction, a contribution is also made, to the understanding of how story-telling as part of a discourse, produces meaning and asymmetric subject relations. In particular the thesis shows how a compassionate feminist storytelling involuntarily produces subject positions through, essentialist dualisms, hierarchical ordering and othering. In parallel, the thesis also discusses alternative narrative strategies that focus on both the discursive boarders and affinities. / Baksidestext: Det här är en bok om två gudinnefeminister och deras religiösa och politiska berättande. Men det är lika mycket en bok om ’gudinnefeminism’ och hur denna feministiska position relaterar till, skiljer sig från och överlappar med andra skillnads- och ekofeministiska positioner från 1960-talet och till idag. Magdalena Raivios doktorsavhandling omförhandlar historien om ’gudinne-feminism’. Den synliggör även innehållet i Monica Sjöös och Starhawks berättelser om samhället, gudinnan/naturen/människan, framtiden och revolu-tionen. Här visas hur problematiska generaliseringar och uppdelningar i ”vi” och ”de andra” skapas i berättandet – men att Sjöö och Starhawk även vidgar och omförhandlar innebörden av begrepp som ’kvinna’ och ’natur’. En feministisk figuration kallad ’den gudinneidentifierade feministen’ används som tentativ utgångspunkt för nutida samtal om feministiska och miljöpolitiska visioner och för-ändringsstrategier. Avhandlingens resultat styrker tidigare forskning som visat att ett ”feministiskt medkännande berättande” – trots sin välmenta ambition – ofrivilligt medverkar i skapandet av diskursiva gränser, hierarkier och generaliseringar. Som ett teoretiskt bidrag, formuleras och diskuteras här några skillnadsfeministiska ansatser till alternativa berättandestrategier.

This study is about the artist Monica Sjoo’s (1938-2005) painting God giving birth (1968) that was accused of being blasphemous and obscene in the early 1970s. God giving birth could have had much in common with Niki de Saint-Phalle’s She – a cathedral (1966), both works suggesting a mother goddess image. The main difference however can be found in the fact that Monica Sjoo’s painting had connection to the women’s movement in the 1970s. Monica Sjoo’s artwork responded to other feminist artwork of that period. Among several feminist artists during the period about 1968-1985, an iconography was in use that focused on vulvar imagery, experience of childbirth and goddess images. In particulary the mother goddess was embraced. The female body in art was re-sacred and invested with meaning connected with women’s cycles of birth-death and rebirth and the earth as a mother goddess.