I denna uppsats undersöks likheter och skillnader mellan huvudkaraktärerna i Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (1976) och Martina Montelius Oscar Levertins vänner (2015) utifrån figurationen av den kvinnliga grotesken. Den kvinnliga grotesken är hon som gör ett spektakel av sig själv och omkullkastar hierarkierna genom att inte bete sig enligt den normativa kvinnorollen – hon är en emancipatorisk figuration som har möjlighet att trotsa rådande maktordningar. En komparativ närläsning görs av romanernas huvudkaraktärer utifrån fem valda aspekter: Den manliga blicken, Plikten som kvinna, Kladdet och den groteska kroppen, Skrattet och att göra ett spektakel av sig själv samt Sexuella begär och skam. Uppsatsens teoretiska begrepp hämtas i första hand från Anna Lundbergs Allt annat än allvar - Den komiska kvinnliga grotesken i svensk samtida skrattkultur (2008) och Mary Russos The female grotesque: risk, excess and modernity (1995). Avslutningsvis diskuteras hur båda romanerna skildrar kvinnliga utvecklingshistorier där huvudkaraktärerna bejakar sina inre grotesker och på så sätt undviker samhällets konventioner. Den kvinnliga grotesken har inte förändrats nämnvärt under de senaste 40 åren, utan de kvinnliga plikter och normer som upplevdes tryckande under 70-talet gör sig påminda än idag och den rebelliskt tvära attityden mot dessa är lika stark hos båda huvudkaraktärerna.