Denna studie syftar till att undersöka hur barn talar om sin egen och kamraters lek i förskolan med fokus på det som i litteraturen har kallats för karnevalisk lek. Vidare är syftet att med barns egna perspektiv på lek synliggöra lekens meningsaspekter så som barnen beskriver dem. Studien är kvalitativ och har inspirerats av en fenomenologisk ansats. Empirin har samlats in med hjälp av intervjuer och samtal med barnen. Denna har sedan analyserats med hjälp av teoretiska begrepp från Bachtin, Øksnes och Huizinga. Deras studier av den medeltida karnevalen, den karnevaliska leken, respektive lekens meningsaspekter har varit viktiga utgångspunkter för min analys. Sammanfattningsvis visar studien att barn talar om aktiviteter som kan relateras till Bachtins idéer om den medeltida karnevalen. Analysen visar också att karnevaliska aktiviteter ibland marginaliseras och underordnas mer ordningsamma och rationella aktiviteter och lekar i förskolan. I likhet med Øksnes analys av den karnevaliska leken, beskriver barnen att de bryter mot rådande regler och förbud i förskolan och att de stör den ordning och de normer som existerar i förskolan. Flera av de meningsaspekter Huizinga tilldelar leken märks i barnens beskrivningar av de karnevaliska aktiviteterna.

I denna uppsats undersöks likheter och skillnader mellan huvudkaraktärerna i Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna (1976) och Martina Montelius Oscar Levertins vänner (2015) utifrån figurationen av den kvinnliga grotesken. Den kvinnliga grotesken är hon som gör ett spektakel av sig själv och omkullkastar hierarkierna genom att inte bete sig enligt den normativa kvinnorollen – hon är en emancipatorisk figuration som har möjlighet att trotsa rådande maktordningar. En komparativ närläsning görs av romanernas huvudkaraktärer utifrån fem valda aspekter: Den manliga blicken, Plikten som kvinna, Kladdet och den groteska kroppen, Skrattet och att göra ett spektakel av sig själv samt Sexuella begär och skam. Uppsatsens teoretiska begrepp hämtas i första hand från Anna Lundbergs Allt annat än allvar - Den komiska kvinnliga grotesken i svensk samtida skrattkultur (2008) och Mary Russos The female grotesque: risk, excess and modernity (1995). Avslutningsvis diskuteras hur båda romanerna skildrar kvinnliga utvecklingshistorier där huvudkaraktärerna bejakar sina inre grotesker och på så sätt undviker samhällets konventioner. Den kvinnliga grotesken har inte förändrats nämnvärt under de senaste 40 åren, utan de kvinnliga plikter och normer som upplevdes tryckande under 70-talet gör sig påminda än idag och den rebelliskt tvära attityden mot dessa är lika stark hos båda huvudkaraktärerna.