Bakgrund:Patienten som besöker akutmottagningen idag möts av vårdpersonal som ska ta hand om ett ökande antal patienter med svårare och mer komplexa vårdbehov. Studier visar att det skapar trygghet för patienten att själv få delge sina tankar om sitt hälsotillstånd, bli tagen på allvar och lyssnad på. Patientens berättelse har inte varit i fokus då personalen värderar vitala parametrar högre, tycker det syns om patienten mår dåligt och menar att patientberättelsen kan ta lång tid. Samtidigt visar forskning att personcentrerad vård, med den inledande patientberättelsen, har positiva effekter både för patienten och personalen samt ger minskade vårdkostnader. Syfte:Beskriva patientens upplevelse av att lämna sin patientberättelse på akutmottagning och vad som bidrog till upplevelsen. Metod:Semistrukturerade intervjuer med 20 patienter på två akutmottagningar analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat:Patienten hade både positiva och negativa upplevelser av att lämna sin berättelse. Studiens resultat delades in i tre kategorier av upplevelser. Den första kategorin beskriver upplevelser som påverkades av både den fysiska och psykosociala miljön. Den andra kategorin handlar om personalens påverkan av upplevelsen genom att ge plats, skapa bekvämlighet och visa närvaro i samtalet. Den tredje kategorin beskriver patientens egenskaper som påverkade upplevelsen. Förslag på åtgärder som kan förbättra patientens upplevelse framkom. Slutsats:Personalens beteende och miljön hade stor betydelse för patientens upplevelse av att lämna sin patientberättelse på akutmottagning, men även patientens personliga egenskaper behöver beaktas. Att förstå och göra sig förstådd, känna sig trygg, bekväm, delaktig och bli lyssnad på i en lugn ostörd miljö var viktigt för patienten. Detta var möjligt genom anpassningar i personalens beteenden och miljön. Kunskapen bör användas till att utveckla vården mot att ge goda förutsättningar för patienten att lämna den viktiga berättelsen. Resultatet kan på så sätt användas för att förbättra patientens upplevelse på akutmottagningen genom en mer personcentrerad vård. / Background:The patient visiting the Emergency Department today are met by staff who care for an increasing number of patients, with more difficult and more complex care needs. Studies show that the patient feel safer in their care when they have an opportunity to share their thoughts about their state of health and feel taken seriously and listened to. The patient's narrative has not been in focus since the staff prioritizes ​​vital signs, considers the patient's illness to be obvious and believes that listening to the patient's narrative may take a long time. At the same time, research shows that person-centered care, including an initial patient narrative, has positive effects for the patient, the staff and the reduction of healthcare costs. Aim:Describe the patient's experience of reporting the patient narrative at the emergency department, and what contributed to the experience. Method:Semi-structured interviews with 20 patients at two emergency departments were analyzed with qualitative content analysis. Results:The patient had both positive and negative experiences from expressing their patient narrative. The study results are divided into three categories.The first category describes that the experience was influenced by the physical and psychosocial environment. The second category concerns how the staff influenced the experience by providing space, creating comfort and being present in the conversation. The third category describes that the experience was influenced by the patient's personal characteristics. Suggestions for arrangements that improve the patient’s experience have been achieved. Conclusion:The person's behavior and environment were of great importance to the patient's experience of expressing their patient narrative at the Emergency Department, but also the patient's personal characteristics need to be considered. To understand and make yourself understood, feel safe, comfortable, participated and be listened to in a calm undisturbed environment was important to the patient. This was possible through adjustments in staff behavior and the environment. Knowledge should be used to develop health care to provide good conditions for the patient to report the important narrative. Therefore, the results can be used to improve the patient’s experience in the Emergency Department through more person-centered care.

Inna Sevelius: Psykiatrin som kulturell praktik: Bedömningen av patienter på Ulleråkers sjukhus år 1948. Uppsala universitet: Inst. för idé- och lärdomshistoria, masteruppsats, vårtermin, 2011.   Uppsatsens syfte är att bidra till psykiatrins historia genom en studie av hittills outforskade patientjournaler från Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Frågeställningen är vilka konventioner – medicinska och kulturella – som läkarnas bedömningspraktik baseras på. Hypotesen är att konventionerna kommer till uttryck i de berättelser som läkarna återger om patienterna i sjukjournalerna. Materialet utgörs av 46 journaler för de patienter som år 1948 fick diagnosen psykogen sinnessjukdom. I analysen definieras och diskuteras tolv olika konventioner som framstår som återkommande kategorier i journalerna, nämligen hereditet, uppväxt och traumatiska upplevelser, somatisk sjukhistoria, psykiatrisk sjukhistoria, äktenskap, andra relationer, arbete, nuvarande insjuknande och specifika symtom, känslouttryck, sexualitet, religiösa upplevelser samt klinisk bild. En del av konventionerna kan kopplas till den medicinska vetenskapen och läkarutbildningen – som hereditet, uppväxt och tidigare sjukhistoria – medan andra inte ingår i skolningen utan handlar om kulturella förväntningar och föreställningar som påverkar bedömningen likafullt. Dessa konventioner rör bland annat mänskliga relationer, känslouttryck och arbetsliv. Avslutningsvis skisseras de generella berättelser om människan som kan anas bakom de konventioner som präglar läkarnas bedömning av patienter, för att peka på hur konventionerna återspeglar samtidens människosyn på olika sätt. Berättelserna om äktenskap, kön, känslor, relationer till andra, arbete, sexualitet och religion är intimt sammanvävda med berättelserna om sjukdom och normalitet, så att det i slutändan blir svårt att skilja dem åt. Så frammanas bilden av hur en fungerande eller frisk människa är, en berättelse som genomsyras av medicinska föreställningar om gränserna mellan friskt och sjukt, normalt och onormalt, men också av kulturella föreställningar som förväntningar om kvinnlighet/manlighet och hållning till arbete och relationer.