Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka pedagogiska perspektiv som var rådande och vilka metoder som användes för fostran av sinnessjuka patienter på hospitalen under senare hälften av 1800-talet, med fokus på Uppsala hospital. Frågorna som ställs är hur hospitalet fungerade som fostrande institution och vilka pedagogiska tankar överläkaren N. G Kjellberg uttryckte samt vilken pedagogisk funktion arbetet på hospitalet hade och hur den intellektuella undervisningen bedrevs.Källmaterialet består av stadgor, Sveriges officiella statistik, patientjournaler samt artiklar författade av N. G Kjellberg och en historisk hermeneutisk metod används. Foucaults teorier om makt och disciplinering utgör den teoretiska utgångspunkten men utan att uppsatsens tolkningsbas är ensidigt disciplineringsteoretiskt.Resultaten visar på att hospitalets inneboende struktur och ordning hade stor betydelse för fostran av de sinnessjuka. N. G Kjellbergs pedagogiska tankar var inspirerade av de psykiatriker och läkare på kontinenten som förespråkade den pedagogiska behandlingsformen moraltreatment och han var mycket liberal i sin syn på undervisning i stort. Den viktigaste metoden för fostran av de sinnessjuka var arbetet på hospitalet. Utifrån viljan och förmågan att arbeta bedömdes denne som frisk eller sjuk. Undervisningen på hospitalet bestod främst av religiös underdånighetsfostran och fokus låg på religionsundervisningen. Denna undervisning hade främst i syfte att få den intagna att förstå sin roll i samhället och bli nöjd med den. Övrig undervisning var av ringa vikt.

The purpose of this study is to investigate how cordinated on a national level the Swedish psychiatric care was in the early 1900s, using the diagnoses and treatment of dementia primaria. I also wanted to find out if the treatment of dementia primaria differentiated from the general care of psychiatric patients in the early 1900s, which other studies had focused on. The study was based on five records of patients with dementia primaria. The records came from six hospitals in total. All five patients experienced acute psychosis the time before the admission. In the hospital they shifted between calm, anxious and apathetic episodes. All five patients also had a habit of talking and laughing to themselves. There were some individual differences, but not enough to point to a non-coordinated psychiatric care. Similarly the treatment of dementia primaria differenced very little between hospitals, pointing to a strongly cordinated psychiatric care system. Some differences between previous research, concerning the treatment of psychiatric patients in general, and my study were found. Mainly where the patients whose records I studied medicated with a higher rate of barbiturates than previous research mentioned.

This essay explores the diagnosis and treatment of the patients living at Furunäsets Hospitaland Asylum from 1893-1914. This was the biggest mental hospital in the north of Sweden atthe time. By examining patient case books, inspection documents and a textbook aboutpsychiatry of the time, this essay explores what getting a diagnosis meant for the patients ofthe time, as well as what treatments they got after arriving to the hospital. To answer thequestion of how well the treatments went this essay also studies the annual reports from thehospital, with particular interest in staff as well as the number of patients. By studying thereports, it is possible to see how many patients were discharged each year, and for what reason.This will also show how they were classified when discharged, either as dead, unchanged,better, or back to full health. All together this will show that diagnosis and treatment during thetime between 1983-1914 could be very different depending on the symptoms present. Somediagnoses were very similar to each other, and even overlaps. Almost all patients wereencouraged to work while living in the hospital, and it was seen as a part of their treatment.The results show that diagnosis and treatment was seen as a necessity to allow those who werediagnosed to return to “normal” society.Keywords: Hospital, Piteå, psykiatrihistoria, medici

Syftet med denna uppsats var att undersöka hur avkriminaliserandet av homosexualitet påverkade homosexuella patienter inlagda på sinnessjukhus. Målet var att se hur medikaliserandet påverkade patienternas syn på sig själva, läkarnas syn på dem och slutligen effekten samhället i stort. Studien hade en blandad metod av kvantitativt och kvalitativt arbete; till att börja med undersöktes alla patientjournaler vid Kronobergs regionalarkiv från 1944-1949, vilket uppgick i ca 1070 st journaler. Alla journaler som explicit nämnde patienten som homosexuell begärdes ut, varefter 4 rättspsykiatriska journaler valdes ut för djupare analys: Alla hade dömts för sexuella övergrepp mot barn. Undersökningen visade att tiden omedelbart efter avkriminaliserandet var en ambivalent tid vad gällde synen på homosexualitet. För patienterna innebar detta att de framstod som oförstående för såväl brottens skadlighet för offren, samt varför de lagts in på sinnessjukhus. Majoriteten av patienterna såg sin homosexualitet som resultat av andra åkommor, men hävdade samtidigt att deras läggning var naturligt betingad. Läkarna beskrev patienternas homosexualitet som något med både biologiska och psykologiska faktorer. Trots rädslan, vilken framkommit av tidigare forskning, för av-kriminaliserandets homosexualiserande effekt verkade såväl läkarna som polisen inte ta detta i beräkning vid samtal med patienterna – eller vid frisättning av desamma. Undersökningen visade att trots att homosexualitet blivit klassad som en sinnessjukdom fungerade detta mest som en bidiagnos vid inläggning; vikt lades istället vid de sexuella övergrepp som patienterna gjort. Studien visade slutligen att den identitetsstyrkande effekt som medikaliserandet hade kom med den baksida, då den mildrade synen på homosexuella pedofilers brott.

Undersökningen ämnar att besvara frågor rörande dagstidningars rapportering kring sinnessjukvården i Uppsala under 1800-talets andra hälft. Med hjälp av sökorden ”hospital” och ”dårhus” har material från de fyra dagstidningar som ges ut under perioden sammanställts och kategoriserats för att identifiera generella trender. Analysen tar även stöd i mediateorin för att visa på det inflytande dagstidningar kan ha över den allmänna opinionen i ett samhälle och att materialet och frågeställningarna därmed är intressanta att ställa.  Analysen berör problematik som platsbrist, underkvalificerad personal och psykiskt sjuka som skadar sig själva eller andra, hotbilder i form av religiösa trossamfund, berusningsmedel och starka känslor som framkallar sinnessjukdom samt inspärrningshistorier och felaktiga intagningar. I och med dels det lokala Upsala hospital, men även den svenska moderna psykiatrins framväxt och expansion i stort  är ämnet högaktuellt och mycket omdiskuterat under perioden. Mötet mellan gamla restriktioner och nya humanitetsambitioner uppstår i sympati och intresse för att vården ska bli bättre och mer lättillgänglig, samtidigt som gränsdragningar mellan vi och dem, friskt och sjukt, normalt och onormalt är fortsatt tydlig. Resultaten visar att synen på de sjuka och den generella utvecklingen av psykiatrin stämmer överens med tidigare forskning men att vissa teman, såsom det stora intresset för hospitalens expansion och den hotbild som frälsningsarmén utgör är mer oväntade. I jämförelse med forskningsläget är synen på psykiatrin mer nyanserad och sympatisk än vad som tidigare kanske getts sken av.

The purpose of this essay is to examine the patients who were cared for at Stockholm's psychiatric hospital during three periods in history: 1890–1895, 1905–1910 and 1920–1925. The variables examined in the statistical part of the essay are the number of newly admitted patients per period and the diagnoses these people receive. The second part of the essay takes a closer look at how patients from different payment classes are described in the application documents. The focus has been on compiling positively and negatively value-laden words to see which and how many words are used and whether there are differences between the different classes and genders. Another class aspect that has been investigated is how daily life in the hospital has differed between the classes.           The findings show that the number of patients per year is constantly increasing. There is only a small change between the first and the second survey period, from 1910 until and during the years 1920–1925, an enormous change takes place. Many people in the country are in line to be admitted to a hospital, which means that patients who are not judged as seriously ill or as a danger to themselves and others are discharged at a high rate. The diagnostic system undergoes several changes during the examined period, which makes it difficult to follow individual diagnoses over time.           The discourse analysis of the application documents shows that the men in the first class were the ones who were given by far the best reviews, both by relatives and by the chief physician. The focus was on their intelligence and good mood. First-class women also generally received good marks, but they commented more on her calmness and dignity, completely in line with the bourgeois ideal that prevailed then. Third-class patients did not enjoy the same amount of positive words at all. Their bodies and ability to work arouse the most interest in the doctor and the amount of information about their background is less. Everyday life also separates the classes. Tasks, leisure activities and food are adapted to the classes' previous lives to facilitate care and read justment to society, which means that in the first class you devote a lot of time to reading and writing, while in the third class you work with the physical operation of the hospital. The food would also mimic the one you were used to before, which meant that the food for first class was more than twice as expensive per person per day compared to the food you ate in third class.

Inna Sevelius: Psykiatrin som kulturell praktik: Bedömningen av patienter på Ulleråkers sjukhus år 1948. Uppsala universitet: Inst. för idé- och lärdomshistoria, masteruppsats, vårtermin, 2011.   Uppsatsens syfte är att bidra till psykiatrins historia genom en studie av hittills outforskade patientjournaler från Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Frågeställningen är vilka konventioner – medicinska och kulturella – som läkarnas bedömningspraktik baseras på. Hypotesen är att konventionerna kommer till uttryck i de berättelser som läkarna återger om patienterna i sjukjournalerna. Materialet utgörs av 46 journaler för de patienter som år 1948 fick diagnosen psykogen sinnessjukdom. I analysen definieras och diskuteras tolv olika konventioner som framstår som återkommande kategorier i journalerna, nämligen hereditet, uppväxt och traumatiska upplevelser, somatisk sjukhistoria, psykiatrisk sjukhistoria, äktenskap, andra relationer, arbete, nuvarande insjuknande och specifika symtom, känslouttryck, sexualitet, religiösa upplevelser samt klinisk bild. En del av konventionerna kan kopplas till den medicinska vetenskapen och läkarutbildningen – som hereditet, uppväxt och tidigare sjukhistoria – medan andra inte ingår i skolningen utan handlar om kulturella förväntningar och föreställningar som påverkar bedömningen likafullt. Dessa konventioner rör bland annat mänskliga relationer, känslouttryck och arbetsliv. Avslutningsvis skisseras de generella berättelser om människan som kan anas bakom de konventioner som präglar läkarnas bedömning av patienter, för att peka på hur konventionerna återspeglar samtidens människosyn på olika sätt. Berättelserna om äktenskap, kön, känslor, relationer till andra, arbete, sexualitet och religion är intimt sammanvävda med berättelserna om sjukdom och normalitet, så att det i slutändan blir svårt att skilja dem åt. Så frammanas bilden av hur en fungerande eller frisk människa är, en berättelse som genomsyras av medicinska föreställningar om gränserna mellan friskt och sjukt, normalt och onormalt, men också av kulturella föreställningar som förväntningar om kvinnlighet/manlighet och hållning till arbete och relationer.

This study examines the most vital criteria for being discharged from forensic psychiatric care in 1915-1945. To do so a qualitative oriented comparative text analysis has been made on medical records from the forensic psychiatric departement at Sankt Sigfrids mental hospital in Växjö, Sweden. The result shows that the most vital criteria for the whole period is that a patient proves himself to be diligent, hard-working and that he can return to an environment where he can live and make a living for himself. Furthermore, from 1940 and forward the result shows that the discharge trial has been expanded, which results in that the criteria for being discharged should to a greater extent been showed in the free rather than in the institution. The conclusion of this is that the psychiatry during the later years of the study aimed to create a more socially adapted and producitve citizen out of the patient than it did in the earlier years.