Samarbetet inom NORDEFCO har blivit mer fragmenterat vilket innebär att bilaterala överenskommelser är vanliga. När det bilaterala samarbetet med Norge har försvårats av avbrutna materielprojekt så har det uttalats en stark politisk vilja att bilateralt fördjupa samarbetet med Finland. Drivkrafterna för samarbete har historiskt sett främst varit ekonomiska men även för att undvika kritisk massa i den egna organisationen. Uppsatsen undersöker, med hjälp av Tomas Valaseks framgångsfaktorer, förutsättningarna för fördjupat samarbete på strategisk nivå. Framgångsfaktorerna knyts till krigföringsförmåga på taktisk- och funktionsnivå och kan på så sätt undersöka om samarbetet mellan Sverige och Finland kan nyttjas för att undvika kritisk massa inom den belysta fältarbetsfunktionen. Uppsatsen finner att det finns goda förutsättningar för att ytterligare fördjupa samarbetet. Likheter i strategisk kultur och de politiskt klargjorda intentioner med samarbetet som uttalats borgar för en tillit som bygger på solidaritet. Avseende fältarbetsfunktionen så finns idag ett samarbete inom NORDEFCO vilket kan utgöra grunden för ett bilateralt samarbete med Finland. Yttersta målsättningen är att sätta upp gemensamma förband som bygger på en interoperabel konceptuell grund och med en gemensam träning och utbildning för att därigenom säkerställa en gemensam värdegrund att stå på. Trots vilja från de bägge försvarsmakterna att göra detta så kan inte full förmågebredd enligt svensk definition uppstå eftersom Sverige idag redan är under kritisk massa och Finland har lösningar med kontrakterade civila entreprenörer som bara är i funktion vid krigstillstånd. Lösningen kräver utökad svensk organisation eller omriktning av befintliga förmågor i Finland. Trots detta kan ett samarbete bidraga till att bibehålla dagens förmågebredd och säkerställa krigföringsförmåga för fältarbetsfunktionen.

Sverige som land säger sig idag ha förändrat sin politik ifrån en neutralitetspolitik till en solidaritetspolitik. I studier tidigare gjorda för den tid Sverige hade en uttalad neutralitetspolitisk linje inom säkerhetspolitiken sågs en bakomliggande solidaritet ligga i det dolda. Det denna studie syftar till är genom en analys av den politiska diskursen ta reda på huruvida Sverige kan sägas ha lämnat sin neutralitetspolitik och fullt ut gått över till en solidaritetspolitik. För att ta reda på detta genomförs en fallstudie med ett fall av svensk säkerhetspolitik. Fallet består av det nordiska samarbetet sett från svensk politisk synpunkt. För att kunna anlysera solidaritet kontra neutralitet används teorierna neoliberalism och neorealism som ett medel för att tolka Sveriges politiska drivkraft i samarbetet. Neoliberalism i studien står för solidariteten och neorealism står för den gamla politiska linjen av neutralitetspolitik och nationellt intresse för landet i det främsta rummet. De texter som analyseras i studien är regeringens skriveleser om det nordiska samarbetet från år 2008 - 2014 samt artiklar där svenska politiker uttalar sig om det nordiska samarbetet idag, 2014. Tidsepoken som analyseras är vald utefter att det nordiska försvarssamarbetet, Nordefco, som skrev under och antogs år 2009 samt den nordiska solidaritetsförklaringen år 2011.   Efter genomförd analys och diskussion visar studien att Sverige som land till stor del anammat en solidaritetspolitik och en vilja att utveckla denna vidare. Dock ses genomgående mellan åren en kvarlevande tradition av den gamla politiska linjen om en neutralitetspolitik och en vilja att sätta det egna landets intressen först. Den största förändring ses i de flesta av analyspunkterna ske mellan år 2008 och år 2010 d.v.s. efter Nordefco:s införande i Norden. Sveriges ses ha en solidarisk utveckling i sin säkerhetspolitiska linje även om det ännu finns en bit att gå för att nå ända fram till att säga att landet fullt ut anammat en solidaritetspolitik.

De nordiska länderna ligger nära varandra geografiskt, kulturellt och politiskt och har alltid samarbetat med varandra på olika sätt. Sedan år 1952 sker en stor del av samarbetet genom Nordiska rådet, en mellanparlamentarisk organisation där alla nordiska länder är medlemmar. I denna uppsats undersöks hur det nordiska samarbetet presenterats av Nordiska rådet själva samt hur Nordiska rådets framtidsvision utvecklats sedan organisationen bildades. Genom att analysera Nordiska rådets presidents öppningsanförande vid Nordiska rådets årliga session kan varje år ges ett värde mellan 1 (låg grad av regional integration) och 5 (hög grad av regional integration). På så sätt presenteras dels samarbetets utveckling, dels framtidsvisionens utveckling. Resultatet visar att samarbetet fördjupades i början av 1990-talet, till stor del på grund av att kalla kriget tog slut och de nordiska länderna inte längre behövde upprätthålla ”den nordiska balansen”. Dock förändras inte framtidsvisionen över tid. Eftersom framtidsvisionen legat på samma nivå sedan Nordiska rådets bildande är det inte troligt att samarbetet kommer att fördjupas inom en snar framtid.

Undersökningens utgångspunkt ligger i interoperabiliteten mellan den svenska planeringsmodellen, PUT och den norska planeringsmodellen, PBP. Arbetet syftar till att undersöka om ett samarbete i en stab på taktisk nivå går att realisera, utan nämnvärd utbildning. Bakgrunden till arbetet ligger i grunden i propositionen ett användbart försvar där riktlinjerna visar på att svenska försvarsmakten ska verka och samarbeta med andra nationer och organisationer där fokus ligger på det nordiska samarbetet. Planering är den viktigaste faktorn vid all verksamhet och således en grundläggande faktor för ett väletablerat samarbete. Metoden som används i undersökningen är en teorikonsumerande metod, där en teori om interoperabilitet ska bidra till att analysera interoperabiliteten i modellerna. Genom teorin har variablar identifierats och blivit utgångspunkten för det empiriska materialet. Det empiriska materialet renderar i en jämförandeanalys mellan planeringsmodellerna som syftar till att svara på frågeställningarna i arbetet. Slutsatserna som dragits av undersökningen är att planeringsmodellerna inte är tillräckligt interoperabla med varandra för att i dagsläget realisera ett samarbete i en taktisk stab. Dock finns det en bra grund att stå på för ett vidare arbete mot en full interoperabilitet. Norge är sedan tidigare ett medlemsland i Nato och Sverige är med i partnerskap för fred. Det ligger i Sveriges intresse att även bli interoperabla med fler organisationer, således torde Sverige anpassa sig till den norska modellen, då den är influerad av Nato.

Studiens syfte är att belysa likheter och skillnader mellan de olika centralorganisationerna inom lantmäteri i Norden. Studien omfattar även det nordiska samarbetet för att skapa en djupare förståelse för hur länderna samarbetar inom lantmäteri. De nordiska ländernas centralorganisationer skiljer sig åt i uppbyggnad och arbetsmetoder. Fastighetsförändringar och den fastighetsrättsliga hanteringen är av lika stor vikt i samtliga länder som ingår i studien men hanteras på olika sätt. Danmarks centralorganisation består av tre styrelser. Privata aktörer utför förrättningar som sedan rapporteras till styrelserna för registrering. Organisationen är komplex på så vis att den inte är uppbyggd som en enda organisation, utan består av flera samarbetande parter. Finlands centralorganisation består av flera enheter, områden och avdelningar som styrs av direktörer. Organisationen är statlig där både förrättningar och inskrivning ligger inom centralorganisationens ansvar. Norges centralorganisation är statlig, med få arbetsområden och inriktningar. Inom organisationen hanteras kartor, inskrivning och fastighetsregistrering. Jordskifteretten, vilket är det domstolsväsen som utför stora och tvistiga förrättningar, så som jord-, skogsbruks- och samfällighetsförrättningar. Kommunerna utför de mindre och enklare förrättningarna, exempelvis fastighetsreglering inom detaljplan. Norges organisation går mot en privatiserad förrättningsprocess för att utveckla och förbättra lantmäteriförfarandet inom landet. Norges organisation är mindre i omfattning än de anda nordiska ländernas. Organisation består av färre divisioner och saknar enheter. Sverige har en statlig centralorganisation som hanterar förrättningar och inskrivning. Organisationen baseras på olika divisioner som hanterar fastighetsbildning, fastighetsinskrivning och geodesi. Nordiskt samarbete förekommer mellan både centralorganisationerna och ländernas lantmäteriföreningar, vilka syftar till att stärka samhörigheten och gemenskapen mellan lantmätarna. Samarbetet möjliggör kompetensutbyte, yrkesmässig- och personlig utveckling. Centralorganisationerna i Danmark, Finland, Norge och Sverige skiljer sig från varandra men det finns ändå vissa likheter. Möjligheten att skapa en organisation som fungerar över länderna gemensamt begränsas av den nationella lagstiftningen. En gemensam centralorganisation kommer således inte att bildas och är inte heller syftet med det nordiska samarbetet. / The purpose of the study is to highlight similarities and differences between the different central organizations for surveying in the Nordic counties. The Nordic cooperation’s will be examined to gain a deeper understanding for the cooperation between the countries. Denmark’s organization is consisted by several boards. Those who perform cadastral proce-dure are private operators who report changes in property to the boards for registration. The organization is complex and difficult to get an overview of. The central organization of Finland is large and extensive, with multiple devices, areas and departments controlled by directors. The organization is owned by the state where both cadastral procedure and cadastre is within the central organizations responsibility. The central organization of Norway is owned by the state, with few work areas and specializations. They handle maps, cadastre and registration. It is Jordsifteretten who perform major ordinances and municipalities perform the minor. They are investigation whether the cadastral procedure should be private in order to develop and improve the surveying process in the country. Sweden like Finland has a central organization owned by the state who is handling cadastral procedure and cadastre. The organization is built in a number of different divisions that manage registration of property, cadastre and geodesy. In addition to the government offices are also municipal offices. In both the central organizations and in the countries different surveying associations are Nordic cooperation’s. Both seek to strengthen communion and enable exchange of expertise between the counties. The central organizations of Denmark, Finland, Norway and Sweden are different from each other, but there are still some similarities. The possibility to create an organization that works across the countries in common, is limited by national legislation. A unified central organization will therefore not be formed, nor is it the purpose of the Nordic cooperation’s. By mapping the central organizations an overview is created of the variations between the countries. But despite these differences succeed to get similar results in terms of surveying operations in the Nordic countries.