Introduktion En postoperativ avdelning vårdar patienter under den första, känsliga postoperativa perioden. De har oftast bemannats av specialistsjuksköterskor, på vilka det råder brist. Varken lagar eller riktlinjer kräver specialistsjuksköterskor på postoperativa avdelningar. En möjlig lösning är att bemanna med grundutbildade sjuksköterskor.  Syfte Syftet med studien var att beskriva grundutbildade sjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter på postoperativ avdelning efter fördjupad utbildning inom postoperativ vård.  Metod  Deskriptiv kvalitativ studie med induktiv ansats. Sex semistrukturerade intervjuer som analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat Deltagarna upplevde den postoperativa patientvården som utmanande och stressande, på grund av komplexiteten i patienters tillstånd och en stundvis hög arbetsbelastning, men samtidigt hanterbar, tillfredsställande och utvecklande. Till stöd var yrkeserfarenhet, teoretiska kunskaper och rutiner. Kompetenta kollegor gav en trygghet. Ibland kände deltagare en osäkerhet kring sin egen kompetens samt en oro för patientsäkerheten. De framhöll vikten av självkännedom och att våga vara tydlig utåt med sina begränsningar. Diskussion Frågor kring kompetens är komplexa vilket kan ses av tidigare studiers mångfacetterade resultat. Bland annat är de samstämmiga med denna studies resultat i vikten av att vårdteamet i stort besitter tillräcklig kompetens, att högre utbildningsnivå ger en större självständighet och att en känsla av kontroll och tillit till sin omgivning är positivt för att en sjuksköterska ska känna arbetstillfredsställelse, medan en för hög arbetsbelastning är negativt. Slutsats Att vårda patienter på en postoperativ avdelning är utmanande men tillfredställande. Patientsäkerheten kräver förmåga att sätta gränser och närhet till specialistkompetens.

Introduction. L’ostéoporose est une maladie chronique habituellement asymptomatique jusqu’à ce qu’il y ait fracture de fragilisation (FF). Ces fractures engendrent des coûts importants dont une partie pourrait être évitée par la prise en charge de ces patients pour l’ostéoporose. L’implantation d’un programme de prévention des fractures subséquentes géré par des infirmières en orthopédie pourrait permettre de parer à ces problèmes. Objectifs. L’objectif principal de ce projet était de déterminer si une infirmière peut gérer de façon efficace et sécuritaire un service de liaison pour fracture. Méthode. Les décisions cliniques d’infirmières entre 2010 et 2012 pour 525 patients d’un service de liaison pour fracture à l’étude ont été évaluées par deux médecins spécialistes indépendants avec expertise dans les soins pour l’ostéoporose. Résultats. Les infirmières ont pu identifier la totalité des sujets à risque et référer 26.7% de ceux-ci à un spécialiste. L’accord entre chacun des évaluateurs et les infirmières était de >97%. Les évaluateurs ont donné les mêmes réponses à >96% pour chaque type de décision et le niveau d’accord inter-juge était presque parfait (AC1 >0.960). Aucune référence n’a été jugée inutile. Les comorbidités majeures ont toutes été prises en charge. Conclusion. L’accord élevé entre les décisions cliniques des infirmières et des médecins évaluateurs démontre que la prise en charge par une infirmière est sécuritaire et recommandable pour les patients avec FF. Ce type d’intervention pourrait contribuer à résoudre les problèmes d’accessibilité aux soins chez les patients avec fragilité osseuse, ainsi qu’à diminuer le fardeau économique que représente le traitement des FF pour la société. / Introduction. Osteoporosis is a chronic condition which is usually asymptomatic until a fragility fracture (FF) occurs. These fractures lead to increased morbidity and mortality in patients. Moreover, a major care gap exists in the investigation for bone fragility and initiation of treatment for individuals who sustain a FF. The implementation of a subsequent fracture prevention program managed by nurses could be the key in resolving these problems. Objectives. The main objective of this project was to determine if a nurse can manage safely and efficiently a fracture liaison service (FLS). Methods. Clinical decisions of nurses for 525 subjects in a studied FLS between 2010 and 2012 were assessed by two independent physicians with expertise in osteoporosis treatment. Results. The nurses succeeded in identifying all patients at risk and referred 26.7% of patients to a specialist. Thereby, they managed 73.3% of subjects with FF. No needless referrals were made according to both physicians. Agreement between each evaluator and the nurses was of >97%. Physicians’ decisions were the same in >96% for each type of decision and AC1 coefficient was of >0.960 (almost perfect level of agreement). All major comorbidities were adequately managed. Conclusion. High agreement between nurses and physicians’ clinical decisions indicate that the management by a nurse of a FLS is safe and recommended for patients with FF. This kind of intervention could help resolve the existing care gap in osteoporosis care as well as the societal economic burden associated with treatment of FF.