On July 22nd 2011, there was a terrorist attack in Norway. First a bomb exploded in the Parliament House, in Oslo; and shortly after that a man shot 69 politically active young people at a camp on the island Utöya. Throughout the weeks to follow, we could read about the victims' stories. They told of tears, fear and heroism. But who got to tell what? The purpose of this study was to see how the Swedish tabloids described the victims from a gender perspective. Through our investigation we look to determine if men or women were described according to gender stereotypes. Our hypothesis is that sex plays a big role in how a person is portrayed in the media. We did a qualitative study, selecting 20 articles that were published during the first month after the attack. Using discourse analysis, we examined whether the male and female victims were described differently and, if so, how. We complemented this with image analysis to see the bigger picture. The Study shows that male and female victims are described in different ways. Sexes fall into different stereotypes, some of which have a strong dominant sex. There is a difference in the type of victim stereotypes they fall into, but also in the various categories of victims differs construction of male and female victims. The two extremes of stereotypes that we found the most of were "superheroes" and "helpless victims". The "Super Hero" is almost always characterized by a man and the "helpless victims" are almost always women. However, there are exceptions, for there are several stereotypes in which we found both strong and weak men and women. Nonetheless, the general outlines were clear: the men were stronger and braver than women, who were scared and emotional.

De gängskjutningar som idag sker i utsatta förorter är ett förhållandevis nytt, outforskat och eskalerandeproblemsom även fått stor uppmärksamhet i media.Syftet med studien var att studera artiklar från år 2015 och år 2020 för att se om någon förändring skett i medias framställning av de gängkriminella offren för skjutningarna. Detta då mediala offerframställningar ses ha inflytande på våra föreställningar om vem som uppfattas som ett legitimt offer, därtill hur vi uppfattar och ser på problemet. Som teoretisktramverk användes Nils Christies teori Det ideala offret (1986). Studiens empiriska material består av 65 artiklar från fem olika mediekällor som bearbetats genom en tematisk analys med en abduktiv ansats. Analysen utfördes utifrån frågeställningen: Har medias framställning av gängkriminella offer förändrats mellan år 2015 och år 2020, och i så fall, hur kan dessa förändringar förstås? Vilket resulterade iatt vi fann fem centrala teman vilka är följande: ‘aktivitet’, ‘social kontext’, ‘ideala offer’, ‘rollblandning och skuldbeläggande’ och ‘vi och dem’. I resultatet sågs att en förändring skett i hur media framställer gängkriminella offer. År 2015 framställs offren mer utifrån faktorer som går i linje med Christies kriterier av ett idealt offer, medan år 2020 framställs de mer utifrån ett offerskap Christie benämner icke-idealt. Studiens slutsats är att offren år 2020 mer framställs utifrån ett gärningsmannaskap, där offerskapet ses bli sekundärt. Med ett ökat fokus på ‘vi och dem’, där ‘dem’ ses vara orsaken till skjutningarna, något som inte sågs lika framträdande år 2015.