Studiens syfte har varit att öka kunskapen om hur förskollärare uppfattar rollen som omsorgsperson till barn i förskolan. Den metod som vi använt oss av är en kvalitativ metod bestående av intervjuer med sju förskollärare. Vi har använt oss av omsorgsetiken som teoretisk utgångspunkt och med stöd i de teoretiska begreppen har vi analyserat studiens resultat. Resultatet har visat att rollen som omsorgsperson innefattas av en rad olika förmågor. Det har framkommit genom förskollärarnas utsagor att arbetet med trygghet är grundläggande för skapandet av relationer, samt att relationerna mellan människor är betydelsefull för omsorgen. Slutsatsen av denna studie är att rollen som omsorgsperson är komplex. Vad som krävs av omsorgspersonen varierar beroende på kontext och relation till den omsorgspersonen möter, men det är viktigt att pedagoger alltid verkar för att vara en god omsorgsperson till barnen på förskolan oavsett vilken omsorgshandling som efterfrågas eller behövs.

Barn som omsorgsperson är en socialt utsatt men osynlig grupp barn. Syftet med denna uppsats är att undersöka yrkesverksamma socionomers erfarenheter av att arbeta med och bemöta barn som omsorgspersoner i familjer där det förekommer missbruk. För att besvara syftet gjordes en kvalitativ undersökning genom fem intervjuer med yrkesverksamma socionomer. Resultatet tolkades med hjälp av systemteori och KASAM. Resultatet i vår studie visar att respondenternas erfarenheter av att arbeta med och möta barn som omsorgspersoner i familjer där det förekommer missbruk, på flera punkter stämde väl överens med varandra. Resultatet visade att de främsta utmaningar som socionomer upplever i arbetet med barn som omsorgspersoner är barnens lojalitet till föräldrarna, oron och att det är en grupp som är svår att identifiera. De framgångsfaktorer i arbetet med och bemötandet av barn som omsorgsperson som resultatet visar är samarbete med föräldrarna, information till barnen, att barnen får en gemenskap med andra barn i samma situation och tidiga insatser. Slutsatsen är att socionomernas kunskap är en viktig tillgång till det sociala arbetet med barn som omsorgspersoner. Socionomers erfarenheter stämmer väl överens med varandra och visar att arbetet med barn som omsorgsperson är komplext, att det finns ett flertal utmaningar och framgångsfaktorer som är viktiga att ha med sig i arbetet. Det är viktigt att ha med kunskap från andra synvinklar på barn som omsorgspersoner som tillsammans ger en helhetsbild.

Syftet med studien är att undersöka vilken betydelse socialtjänstens samverkan har för bedömning av våldsutövare som också är föräldrar. Genom en kvalitativ undersökning genomfördes semistrukturerade intervjuer med tre arbetsgrupper inom socialtjänsten, informanterna i studien kommer på något vis i kontakt med våldsutövare. I syfte att skapa förståelse för resultatet har jag använt mig av organisationsteori, samverkansteori, samt teorier kopplade till intersektionalitet, genus, maskulinitet och teorier om våld. Resultatet visar att informanterna i studien är eniga om att geografisk närhet till kollegor främjar samverkan i ärenden som rör våld i nära relation. Informanterna som sitter nära kollegor beskriver en välfungerande samverkan med andra enheter. De arbetsgrupper som upplever en välfungerande samverkan beskriver också att kollegor inom socialtjänsten har kännedom om varandras respektive arbetsuppgifter. Informationsutbyte avseende bedömningar gällande våldsutövare som också är föräldrar delges mellan olika enheter när det finns en välfungerande samverkan. Samtliga informanter beskriver att det finns stöd ifrån organisationens ledning, däremot är det bara två arbetsgrupper som beskriver en välfungerande samverkan. I resultatet framkommer att framgång avseende att nå ut till våldsutövare som också är föräldrar skiljer sig åt. Den arbetsgrupp som upplever större framgång i att nå ut träffar våldsutövaren tillsammans med enhet Barn och unga. Samtliga arbetsgrupper beskriver på något sätt svårigheter att bedöma hjälpbehov och mottaglighet hos våldsutövare och att det finns flera faktorer som de tänker kan påverka och försvåra mottagligheten och möjlighet att uppnå förändring, i vissa fall skiljer sig svaren från informanterna åt. Att kollegor har olika förklaringsmodeller till våld kan bidra till att olika bedömningar görs eller att våld betraktas på olika vis. Samtliga arbetsgrupper beskriver en begränsad kunskap avseende våldsutövare som också är föräldrar. Kunskapsbristen beror bland annat på bristande erfarenhet, då samtliga informanter kommit i kontakt med relativt få våldsutövare. Denna studie visar vikten av intern samverkan inom socialtjänsten i ärenden som för våld i familjer där det finns barn. / The aim of the study is to investigate the importance of social services’ collaboration for the assessment of perpetrators of domestic violence who also are parents. Through a qualitative study, semi-structured interviews were conducted with three working groups within the social services, the informants in the study come into contact with perpetrators of domestic violence in some way. In order to create an understanding of the results, I have used organizational theory, collaboration theory, as well as theories connected to intersectionality, gender, masculinity and theories of violence. The results show that the informants in the study agree that geographical proximity to colleagues promotes collaboration in cases involving domestic violence. The informants who sit close to colleagues describe a well-functioning collaboration with other units. The work groups that experience a well-functioning collaboration also describe that colleagues in social services are aware of each other's respective tasks. Information exchange regarding assessments concerning perpetrators of domestic violence who are also parents is shared between different units when there is a well-functioning collaboration. All informants describe that there is support from the organization's management, however, only two working groups describe a well-functioning collaboration. The results show that success in reaching out to perpetrators of domestic violence who are also parents differs. The working group that experiences greater success in reaching out meets the perpetrator together with colleagues from the child protective services. All working groups describe in some way difficulties in assessing the need for help of perpetrators of domestic violence and that there are several factors that they think can influence and hinder the possibility of achieving change, in some cases the answers from the informants differ. The fact that colleagues have different explanatory models for domestic violence can contribute to different assessments being made or violence being viewed in different ways. All working groups describe a limited knowledge regarding perpetrators of domestic violence who are also parents. The lack of knowledge is due, among other things, to insufficient experience, as all informants have come into contact with relatively few perpetrators of domestic violence. This study shows the importance of internal collaboration within the social services in cases involving domestic violence in families where there are children.