Bakgrund: En långvarig exponering av ultraviolett strålning kan påskynda utvecklingen av pinguecula, pterygium och katarakt. Pinguecula är godartad men kan orsaka okulär irritation. Pterygium kan växa in över kornea och ge upphov till bland annat nedsatt visus. Katarakt står för ungefär 40 % av de 16 miljoner synsvaga i världen, varav 99 % finns i utvecklingsländer. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka prevalensen av UV-relaterade förändringar i ögats främre segment bland glasögonbehövande under en resa med Vision For All till Nicaragua. Faktorer som ålder, kön samt miljö undersöktes för att se om det fanns något samband mellan dessa faktorer och prevalensen av vissa ögonförändringar i ögats främre segment bland de hjälpsökande. Material & metod: Studien genomfördes i april 2011 under en resa till Nicaragua i samarbete med Vision For All. Försökspersonerna fick själva söka upp undersökningsplatserna i de tre städer som besöktes. Ögonförändringar så som pinguecula, pterygium och katarakt bedömdes genom en yttre inspektion samt med oftalmoskop. Resultatet journalfördes och analyserades och jämfördes sedan med studier från andra delar av världen. Resultat: I studien ingår 1180 försökspersoner mellan 4 och 96 år. Prevalensen av pinguecula, pterygium och katarakt var totalt 6,3 %, 12,4 % respektive 7,2 %. Pinguecula och pterygium var vanligare bland män, vilket överrensstämmer med tidigare studier. Förekomsten av pterygium och katarakt ökade med stigande ålder. Placeringen av pterygium och pinguecula var i mycket högre utsträckning nasal, 79,5 % respektive 74,3 %, än temporal, 6,2 % respektive 18,9 %. Slutsats: Studien visade på att förekomsten av UV-relaterade förändringar i ögats främre segment i Nicaragua var högre för pterygium, lägre för pinguecula respektive likvärdigt för katarakt jämfört med tidigare studier i övriga delar av världen.

Syfte: Syftet med denna studie var att ta reda på hur mycket tre sorters endagslinser dehydrerar in vivo under en dags bärande samt att utvärdera om det finns något samband mellan dehydrering och upplevd komfort.   Metoder: Tolv testdeltagare fick under tre dagar bära tre olika sorters endagslinser, en silikonhydrogellins (1 Day Acuvue TruEye) och två hydrogellinser (BioMedics 1Day, Dailies AquaComfort Plus). Kontaktlinserna vägdes före och efter ca 6 timmars bärtid, för att se om det fanns någon skillnad. Förändringen i vikt ansågs bero på förlust av vattenmassa, dvs.dehydrering. Viktminskningen för varje lins jämfördes sedan med resultaten från en komfortenkät där testdeltagarna fick graderade den upplevda komforten med vardera linssort.   Resultat: Alla tre linssorterna i studien uppvisade en statistiskt signifikant viktminskning (P < 0,05). De högvätskehaltiga linserna (Dailies) förlorade minst i vikt, medan silikonhydrogellinserna (Acuvue TruEye) uppvisade den största procentuella viktminskningen. Mellan två av linssorterna (Dailies och Acuvue TruEye) fanns en signifikant skillnad i viktförändring. Graderingen av linskomforten visade ingen skillnad mellan de tre linssorterna och inget samband kunde hittas mellan dehydrering och subjektiv komfort.   Slutsats: De tre kontaktlinserna i studien visade en statistiskt signifikant viktminskning, men inget samband kunde hittas mellan dehydrering och subjektiv komfort då resultaten inte ansågs vara tillförlitliga.

Glaucoma is defined as a progressive optic neuropathy, characterized by loss of visual function and often associated with high intra-ocular pressure. Testing the patients' visual function with Standard Automated Perimetry (SAP) is currently the clinical standard for detecting glaucomatous visual field loss. A new test algorithm using the Frequency Doubling illusion has been introduced on the Matrix perimeter (Humphrey Matrix; Carl Zeiss Meditech, Dublin CA) that measures the central 10° using a 2°x 2° square flickering stimulus. This stimulus has the theoretical advantage of being both a large target, with good repeatability, and being perceptually selective, by preferentially stimulating the magnocellular projecting ganglion cells. <br /><br /> The purpose of this thesis was to determine the within-technique, between-visits repeatability and the within-visit, between-technique comparison of several techniques available to measure the central 10° visual field in patients with late stage glaucoma. In particular, to examine test-retest variability and compare sensitivity threshold values, visual field indices, and total and pattern deviation probability maps among the following techniques: Full Threshold SAP 10-2 size III (SAP III), Full Threshold SAP size V (SAP V), SITA SAP 10-2 size III (SS III), and Matrix 10-2 2° stimulus (M2). <br /><br /> Forty nine patients with advanced glaucomatous visual field defects attended 3 visits. During each visit, 1 eye was examined with each of the 4 techniques mentioned above. Data from the first visit was discarded to eliminate bias that may occur from the learning effect. Coefficient of Repeatability values of SAP III, SAP V, SS III, and M2 were calculated to be 10. 33, 9. 00, 9. 90, and 12. 04%dB respectively, relative to the average difference in threshold estimates between visits. M2 had the most uniform test-retest characteristics across the full range of sensitivities; however the 90% confidence interval was the widest of all techniques in the normal to near normal range (24 to 38dB). M2 showed the greatest defects in both total and pattern deviation probability plots. Threshold estimates of SAP III and SS III were shown to be similar and slightly more variable than SAP V. M2 showed greater defects than SAP III in both total and pattern deviation probability plots. Compared to SAP III and SS, M2 estimated sensitivity as less severe. Estimates of 20 dB and above on M2 were estimated at approximately 30 dB with SAP V. In the moderate to abnormal sensitivity range, Matrix estimated points to be shallower than that estimated by SAP V. <br /><br /> This thesis showed that test-retest variability of the SAP techniques decreased with increasing sensitivity whereas; variability was constant throughout the dynamic range for M2 and smaller in the moderate to severe range. However M2 was worst in the normal to near-normal sensitivity range. This suggests that M2, compared to all SAP techniques, will be disadvantaged for the detection of early visual field loss but better positioned to repeatably detect and follow moderate to severe loss in the central 10° of patients with late stage glaucoma.

Syfte: Syftet med denna studie var att värdera användningen av lågkontrast-optotyper, jämfört med traditionella högkontrast-optotyper, vid subjektiv refraktionering hos individer med åldersrelaterad makuladegeneration. Samt att undersöka om detta ger ett mer exakt refraktionsvärde och därmed bättre syn. Metod: Subjektiv refraktion utfördes mot hög (100 %) och låg (10 eller 25 %) kontrast hos 15 patienter med åldersrelaterad makuladegeneration. Ett objektivt värde i form av ett autorefraktorvärde eller habituell korrektion användes som utgångsläge. Bracketing-teknik, specialbeställda flipprar från Multilens, provbåge, provglas och 3 olika starka korscylindrar (±0,25 DC, ±0,50 DC och ±1,00 DC) användes till refraktionen. Visus mättes i fyra olika kombinationer: korrektionen man fann vid högkontrast-refraktionen mättes mot hög och låg kontrast; och korrektionen man fann vid lågkontrast-refraktionen mättes mot hög och låg kontrast. Resultat: Vektors analys användes för att analysera skillnaderna i refraktionsvärden mellan hög och låg kontrast. T-test visar att det inte finns någon statistiskt signifikant skillnad (p &gt; 0,05) i refraktion mellan de olika kontrasterna. Analys av visusvärden visar att det blir en statistiskt signifikant förbättring (p &lt; 0,05) när visus mäts mot hög i stället för låg kontrast. Dock fann man ingen statistiskt sigifikant skillnad (p &gt; 0,05) då visus mättes mot optotyper med hög/låg kontrast med lågkontrast-refraktionen jämfört med högkontrast-refraktionen. Slutsats: Subjektiv refraktion mot optotyper med låg kontrast kan hos vissa individer med åldersrelaterad makuladegeneration ge något bättre visus. Dock var inte förbättringen av klinisk signifikans och därför ger inte resultaten i denna studie något stöd för att det skulle vara användbart att inkludera lågkontrast-refraktion hos alla individer med AMD.

Behörighetsutredning tillsattes år 2009 för att ta reda på huruvida legitimerade svenska op-tiker med kontaktlinsbehörighet bör få använda diagnostika eller ej. Ett godkännande skulle innebära utökade arbetsuppgifter och större ansvar. Syftet med denna studie var att ta reda på hur svenska optiker ställer sig till en eventuell lagändring där diagnostika godkänns som hjälpmedel i det kliniska arbetet. Även viljan att vidareutbildas för att få behörigheten utreds. Enkäter i pappersform skickades ut till optiker i Sveriges alla 21 län. Det som tillfrågades var bland annat inställning till diagnostiska droppar som hjälpmedel, inställning till vidare-utbildning, kön, ålder, kedjetillhörighet, antal år i branschen samt antal år som kontaktlins-behörig. 53 personer deltog i undersökningen, varav 30 kvinnor och 23 män. 64 % av alla frågade ställer sig positivt till förslaget. Män visar sig vara mer positiva än kvinnor. Vad gäller vil-jan att vidareutbildas valde de allra flesta alternativet "inte nu" då frågan ställdes. De allra flesta legitimerade optiker med kontaktlinsbehörighet är positivt inställda till an-vändande av diagnostiska droppar. I framtiden bör man utreda hur inställningen är då dia-gnostiska droppar får användas.

Bakgrund: Symptom vid torra ögon kan vara en känsla av torrhet, irritation, okomfort, främmande kropps känsla och ökad produktion av tårar. Torrhetskänslan varierar under dagen men är mest påtaglig framåt kvällen. 3 av 4 som upplever symptom för torra ögon har ett tunnare lipidskikt. Diagnostisering av normala, måttligt torra och torra ögon kan dels göras med hjälp av en symtomenkät t.ex. TERTC-DEQ. Syfte: Att undersöka om lipidskiktet förändras i tjocklek från förmiddag jämfört med eftermiddag under samma dag. Metod: I studien deltog 6 män och 21 kvinnor med en medelålder på 23.3 ± 2.1 år. Mätning av lipidskiktet utfördes en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen under samma dag. Gradering av lipidskiktet utfördes med hjälp av instrumentet Tearscope-plus. Försökspersonerna fick även svara på enkäten TERTC-DEQ. Resultat: På förmiddagen hade 55% av försökspersonerna lipidskikt wave pattern typ (3). Medelvärdet av typ på förmiddagen, var 2.7. På eftermiddagen låg lipidskiktet jämnt fördelat över wave pattern typ (3) med 40.7% och closed meshwork typ (2) med 40.7%. Medelvärdet av typ på eftermiddagen, var 2.4. Medelvärdet hade förändrats 0.3 mellan förmiddag och eftermiddag, från ett tjockare till ett tunnare skikt. Vid sammanställning TERTC-DEQ upplevde 74.1% normala ögon och 25.9% måttligt torra ögon. Slutsats: Resultatet av studien visar att det sker en förändring av lipidskikts tjockleken från förmiddag jämfört med eftermiddag. Lipidskiktet är tjockare på förmiddagen jämfört med eftermiddagen. Att lipidskiktet förändras kan ha resulterat i att torrhetskänslan i ögonen kan blir mer påtaglig framåt kvällen.

The dark focus is a resting state of accommodation, which occurs when there are not enough stimuli for the eye to focus on. This means that the eye becomes more myopic and some people notice a blur for example at night time, more known as night myopia. In this study the dark focus in Swedish myopes is measured and any difference between early and late onset myopes is investigated. Method: The dominant eye of 56 myopes was first measured with static retinoscopy, using a distant target, and then with near retinoscopy, with the retinoscope beam as the target. The full working distance of 2.00 D was subtracted in both methods and the values were compared. The difference, if any, was the dark focus. Results: The mean value of dark focus was 0.53 D ± 0.26 for the entire group. The mean value for early onset myopes was 0.56 D ± 0.29 and for late onset myopes the mean value was 0.47 D ± 0.21. This showed no significant difference (p-value = 0.18). No significant correlation between amount of refractive error and dark focus was found. Conclusion: The Swedish myopes in this study have a smaller mean value of dark focus than mean values found in other studies using the same technique and the previous findings that early and late onset myopes differ in mean values of dark focus is not applied to this study.

Introduktion: Binokulär korscylinder (BKC) är ett sätt att mäta den ackommodativa responsen på nära håll, dvs hur mycket patienten över – eller underackommoderar till ett visst avstånd. BKC har dock visats gevarierande resultat hos icke-presbyoper eftersom de har större förmåga att ackommodera än presbyoper. Testet kan emellertid utföras på två olika sätt, låg BKC och hög BKC, där hög BKC som försöker kontrollera ackommodationen torde lämpa sig bättre för yngre personer. Syfte: Att på icke-presbyoper mäta den ackommodativa responsen med de två BKC-metoderna, låg och hög BKC, och se om någon skillnad i resultat gick att fastställa. Vidare var att undersöka om möjligtvis något tillvägagångssätt är att föredra på yngre personer. Metod: De båda BKC-metoderna utfördes efter en subjektiv refraktion på monokulärt vis enligt dimmetoden med en avslutande binokulär avstämning. Låg BKC innebär att ett korsmönster observeras med endastavståndskorrektion och korscylindrar. Vid hög BKC adderas extra plus till avståndskorrektionen och korscylindrar fälls för. Mätningarna utfördes vid ackommodationsstimuli 2,50 D, vilket motsvarar ettavstånd på 40 cm. Resultat: Totalt undersöktes 42 personer, varav nio fick uteslutas pga att de inte uppfyllde urvalskriterierna. Resultaten visade att med hög BKC erhölls ett högre värde, dvs större underackommodation, hos alla utom en. Medelvärdet för den underackommodation som uppmättes med hög BKC var +0,80 D och med låg BKC-metod +0,34 D. Medelvärdet för differensen mellan hög- och låg BKC-metod var +0,45 D. Diskussion: Vid mätning av den ackommodativa responsen med låg och hög BKC-metod på samma patient så fås en större underackommodation med hög BKC. Troligtvis pga att den metoden till viss del relaxerar ackommodationen. Då icke-presbyoper har förmåga att ändra sin ackommodation så är BKC ett svårt test att utföra på dem. Hög BKC verkar emellertid ge säkrare svar från patienten och bör med fördel kunna användas på yngre personer.

The effectiveness of a vision screening programme in government schools in the Durban Functional Region under the jurisdiction of the House of Representatives was evaluated. For the purpose of the study a Comprehensive Vision Screening Programme (CVSP) was developed based on the Modified Clinical Technique (MCT) used in the Orinda Study. Of the represetative sample of 419 children assessed, the CVSP classified 85 (20.3%) as referrals. In comparison, the school health nurses referred 35 (9.6%) of the children for a complete ocular examination, 40 per cent of which were unwarranted. Analysis of the usable records showed that the school vision screening programme (SVSP) correctly categorised 307 (83.9%) of the children and incorrectly categorised 59 (16.1%) of them. The latter consisted of 3.8% over-referrals and 12.3% under-referrals. The school vision screening programme did not detect with a reasonable degree of accuracy those children with visual disorders. The effectiveness of the SVSP, as determined by the phi coefficient, was 0.35. Approximately two thirds of the children with visual disorders were not detected by the SVSP. One in every eight children classified as having no visual problem by the SVSP was an under-referral and two in every five children referred by the SVSP were over-referred. The high incorrect referral rates was attributed to the use of inappropriate screening techniques. The prevalence of visual disorders in the children was 20.3%; in boys 18.7% and 21.9% in girls. The relative risk of visual disorders in girls compared to boys was 1.2 (95% CI = 0.8 - 1.7). The prevalence of eye co-ordination disorders was 11.2%, refractive error problems 10.3%, visual acuity 4.5%, perceptual status (colour vision and stereopsis) 4.0% and organic disorders 1.2%. The binocular disorders were characterised as convergence insufficiencies and the disorders of accommodation were described as accommodative insufficiencies. Referable myopia (6.7%) was more prevalent than referable hyperopia (2.1%). Myopia was more prevalent in girls and hyperopia was more prevalent in boys. The clinical findings of the refractive error was compared to that measured by an autorefractor. The findings were remarkably similar and the study concluded that the difference between the two measures was not clinically significant. The study recommended that the MCT be used as the method of choice in school vision screening protocols. / Thesis (M.A.)-University of Durban-Westville, 1992.

Age, sex, race, heredity, environment and nutrition have been found to influence ametropia. In this study, the distribution of refractive errors has been investigated in relation to age, sex, race, education and near work, and lighting conditions. Visual awareness and vision screening in pre-school and schoolchildren were also investigated. Data were collected using the Nikon auto-refractor, retinoscope, Snellen V.A chart, and subjective techniques. 777 people were refracted, whose ages ranged between four and eighty years. Measurements were made in different sections of Umlazi township, therefore people of different socio-economic sectors were refracted. Four year-old children were found to be hyperopic. Hyperopia decreased and refraction shifted towards emmetropia. Myopia started to appear at the age of ten. Myopia increased until the age of twenty, and thereafter decreased slowly until the age of thirty three, where the average refraction was emmetropia. From age forty onwards, hyperopia was predominant. The incidence of high astigmatism, high hyperopia and high myopia is low in this community. Most people fall in the spherical refractive error region of between -1.000 and +1.000. The curve is leptokurtotic with highest peak around +0.250. The cylindrical error is between -0.500 and -1.000. No significant difference between sexes was found except at the fourth age group (40-51), where females are more hyperopic than males. The other sex difference is at ages ten to twelve, where females develop myopia earlier than males. Illumination plays no important role in the development of refractive errors in this community. Education and near work seem to account very little to the development of myopia. The influence of heredity on the development of ametropia was not investigated in depth. However, there is no evidence of heredity influencing the development of ametropia. There is a lack of vision screening and visual awareness. / Thesis (M.Optom.)-University of Durban-Westville, 1988.