Resandet ökar i Sverige och därmed ställs nya krav på transportsystemet. Under de senaste åren har såväl standard och storlek av landets infrastruktur diskuterats av både politiker och allmänheten. Flera miljömål som regeringen har satt berör transporter och infrastruktur, vilka antagligen kräver både en ny och grönare teknik samt att personer blir mer medvetna om när och hur de ska resa. Samtidigt präglas den svenska politiken av en stark tro om att tillväxt löser många av de problem som finns idag. Investeringar i infrastrukturen är en offentlig angelägenhet som planeras och koordineras av Trafikverket. Innan det kan förverkligas måste emellertid finansiering i regeringens nationella transportplan säkerställas. Initiativtagarna för storskaliga investeringsprojekt är i regel en eller flera kommuner och regioner som vill åstadkomma en rumslig förändring hos dem. Vanligtvis är denna beslutsprocess väldigt lång och aktualiserar flera frågor som handlar om makt och rum. Syftet med denna studie är att skapa en djupare förståelse om hur idéer och påverkansarbete används för att driva fram beslutsprocesser för investering i infrastruktur. Detta kommer att göras med hjälp av fallstudier om två stora järnvägsprojekt, vilka är Ostlänken och Oslo-Stockholm 2.55. Ostlänken är en ny och dubbelspårig höghastighetsbana som planeras att byggas mellan Järna och Linköping, med stationer för på- och avstigning vid Vagnhärad, Nyköping, Norrköping och Linköping. Under 1990-talet pågick ett omfattande påverkansarbete för att samla olika aktörer vid den här idén och lansera den på nationell nivå för att bli beviljade pengar. Förbättringar längs med järnvägsstråket mellan Stockholm och Oslo har också diskuterats sedan länge. År 2015 tog regionerna i Värmland och Örebro tillsammans med Karlstad och Örebro kommun ett gemensamt krafttag och bildade bolaget Oslo-Stockholm 2.55 AB. Idag bedriver bolaget ett omfattande påverkansarbete för att bli beviljade finansiella medel i den nationella transportplanen för att leda om tågtrafiken på ett delvis nytt stråk mellan de två huvudstäderna. För studien har politiker och tjänstepersoner intervjuats och dokument granskats närmare för att generera empiriskt material. I beskrivningarna av händelseförloppen för de båda fallen går det sedan att märka hur komplex en sådan process kan se ut. Många olika aktörer är inblandade och påverkansarbetet bedrivs på flera olika sätt samtidigt för att driva fram ett beslut om investering. En maktdiskurs som omfattar beslutsprocessen och dess mekanismer har även identifierats, samt hur olika former av maktutövande tar plats inom den. Det handlar framför allt om att placera sitt projekt på den nationella dagordningen, samt övertyga andra aktörer att projektets rumsliga föreställning är den rimliga att utgå ifrån när investeringar i infrastrukturen ska ske. Resultatet ska inte betraktas som en allmän modell om hur andra projekt ska planeras och drivas fram till egna beslut om investering. Varje projekt har sina egna motiv och förutsättningar för att lyckas. Genom att använda dem som en referens mot varandra, samt dra lärdomar av erfarenheter, kan det emellertid bidra till en större förståelse om processen som senare kan appliceras på liknade fall.