Genus är ett begrepp som beskriver hur det socialt och kulturellt är att vara kvinna eller man. Inom litteraturvetenskapen växer intresset för genusinriktade studier där man tittar på hur genus konstrueras i litteraturen. Den här studien undersöker hur genus förmedlas till barn genom en bilderbok. En bilderbok idag är något som är självklart för många men samtidigt oklart. Bilderboken har sin plats på biblioteket och i bokhandeln men det finns inte alla gånger en klar definition av vad bilderböcker är. Syftet med studien är att studera bilderboken som en egen genre och hur en nutida bilderbok kan skildra genus.  Analysen kommer att gå in på de valda författarna och illustratörernas, Pija Lindenbaum och Per Gustavsson, uppbyggnad av en bilderbok. Diskussionen kring analysen kommer att vara genusfokuserad och där kommer flicka mot flicka och pojke mot pojke i Lindenbaum och Gustavssons bilderböcker att sättas emot varandra. Studien visar på att Lindenbaum och Gustavsson är normbrytande bilderboksförfattare som med olika typer av huvudkaraktärer bryter normen.

Uppsatsen analyserar Sara Lövestams och Per Gustavssons bilderbok Under mattan (2018). Bilderboken är skriven utifrån det idiomatiska uttrycket "att sopa något under mattan" och den illustrerar vad som faktiskt händer, bokstavligt talat, om vi sopar in allt möjligt under mattan. Syftet med analysen är att undersöka om och hur de vuxnas brister framställs samt hur relationen mellan barn och vuxna skildras. Uppsatsens metod utgår från bland annat Ulla Rhedins bilderbokskoncept. Ytterligare metoder som använts är närläsning och ikonotext samt analys av karaktärer. Analysen visar att föräldrarna i bilderboken brister i sin vuxenroll samtidigt som barnet tar mer ansvar och växer in i rollen som det kompetenta barnet. Relationen mellan barnet och de vuxna är spänd samt speglar den makt vuxna har över barn i samhället idag. De vuxnas brister blir synliga både i bild och text, där bilden vid flera tillfällen förstärker textens budskap. Under mattan har potential att användas i undervisningen med både äldre och yngre elever och berättelsen har flera nivåer som går att anpassa utefter elevgruppens ålder och mognad.

Sammanfattning: Vid min granskning av mottagandet av de sex böcker jag har behandlat i denna uppsats kan man se vissa likheter och skillnader hos recensenter och bloggare. Att gestalta könsöverskridande hos flickor verkar överlag vara lättare än när det gäller pojkar och inte alls lika uppmärksammande.  Också könsneutralitet verkar kunna passera som något positivt inom vissa gränser Men det är tydligt att flickpojkarna får mest plats i recensionerna och bloggarna eftersom detta alltid är något som nämns.  Detta gäller dock inte Kivi och monsterhund, som ju introducerade ett nytt begrepp inom barnlitteraturen, hen. Kanske är det så att flickpojken och böcker som använder ordet hen ännu är ett så ovanlig perspektiv att man reagerar mest på det? Stina Nylén som skrev en recension om Kivi och monsterhund i Göteborgs-Posten slår nog huvudet på spiken när hon skriver att författarna aldrig kan göra rätt när de skapar könsöverskridande barnbokskaraktärer. Böckerna fick nämligen kritik från alla håll som jag har visat här ovanför, även om de också hyllades i många fall. Antingen var pojkflickan för flickig eller för pojkig. Och flickpojken tycktes problematisk på grund av han skildrades med både kvinnliga och manliga egenskaper. Ingenting kunde bli helt rätt, inte ens när en av författarna bestämde sig för att använda ett könsneutralt ord – hen. Då blev det lite för mycket, enligt vissa. Men ingen tydlig skillnad visade sig vara mellan åsikterna hos recensenterna och bloggarna. Man kan också se, speciellt i diskussionen om hen-begreppet, att till viss del behandlas barnlitteraturen inte som enbart barnlitteratur utan som ett inlägg i en mycket större genusdebatt som har tagits långt ut från boken Kivi och Monsterhund. Konstruktion av kön och även könsneutralitet var något som ständigt pågick i de allra flesta recensionerna och på de allra flesta bloggarna. Skribenterna var mycket medvetna om vilka egenskaper som tillskrivs flickor och vilka som tillskrivs pojkar. Många skribenter var också mycket medvetna om teorier om kön som konstruktion, men det hindrar inte det faktum att när de pratar om könsöverskridande i berättelserna blir det också en konstruktion i sig eftersom man samtidigt uppmärksammar skillnader mellan det typiskt manliga och det typiskt kvinnliga. När det kommer till könsneutralitet verkar dock varken de professionella läsarna eller amatörkritikerna vara särskilt medvetna om konstruktionen om könsneutralitet. Det är många som ifrågasätter och pratar om konstruktionen om manligt och kvinnligt men vad gäller könsneutralitet verkar skribenterna inte lika medvetna. Men könsneutralitet måste ju vara en konstruktion om man menar att manligt och kvinnligt är det. Eva Heggestad påpekar att i barnböcker som behandlar kön och sexualitet finns det ofta en normalitetsdiskurs som präglar dessa ”queera” barnböckerna. Det vill säga att annorlundaskapet framställs som oproblematiskt på alla sätt. Detta är också fallet vad gäller många av böckerna jag har behandlad i denna uppsats, men också recensionerna av böckerna, båda professionell- och amatörkritik, där de i vissa fall inte heller tar upp den problematiken om annorlundaskapet eller könsöverskridandet. Det råder alltså tystnad även i recensionerna, inte bara själva böckerna.