Att förstå och förklara krig och vad som avgör krig kan bidra till en stats krigföringsförmåga. En liten stat som exempelvis Sverige, vilken antas inte ha ambition att angripa annan stat, löper risken att tvingas utkämpa krig som underlägsen en starkare motståndare. Detta kommer då troligen att ske på eget territorium mot motståndare som skapat de förutsättningar denne bedömer ska räcka till seger. Då två parter har olika förutsättningar att föra striden, exempelvis i styrka, skapas asymmetri mellan de båda.   Denna uppsats söker bidra till kunskap om hur resultat i asymmetriska krig kan förklaras. Det faktum att den på förhand avgjort starkare parten inte uppnår sina målsättningar med kriget i ens hälften av fallen i modern tid är en gåta. Svaret på denna gåta söks genom att pröva och jämföra två teorier, vilka var för sig påstår sig förklara varför ett asymmetriskt krig kan sluta med seger för den svagare parten. Teorierna prövas genom en komparativ litteraturstudie av två asymmetriska krig, Ryssland - Tjetjenien 1994-1996 och 1999-2009.   Resultatet visar att båda de teorier som prövas är relevanta men att ingen av dem enskilt kan erbjuda en fullständig förklaring av resultatet i dessa krig. Den visar också på ett antal ytterligare faktorer som ej kan bortses från då man söker förklara resultatet i ett asymmetriskt krig.