Att förstå och förklara krig och vad som avgör krig kan bidra till en stats krigföringsförmåga. En liten stat som exempelvis Sverige, vilken antas inte ha ambition att angripa annan stat, löper risken att tvingas utkämpa krig som underlägsen en starkare motståndare. Detta kommer då troligen att ske på eget territorium mot motståndare som skapat de förutsättningar denne bedömer ska räcka till seger. Då två parter har olika förutsättningar att föra striden, exempelvis i styrka, skapas asymmetri mellan de båda.   Denna uppsats söker bidra till kunskap om hur resultat i asymmetriska krig kan förklaras. Det faktum att den på förhand avgjort starkare parten inte uppnår sina målsättningar med kriget i ens hälften av fallen i modern tid är en gåta. Svaret på denna gåta söks genom att pröva och jämföra två teorier, vilka var för sig påstår sig förklara varför ett asymmetriskt krig kan sluta med seger för den svagare parten. Teorierna prövas genom en komparativ litteraturstudie av två asymmetriska krig, Ryssland - Tjetjenien 1994-1996 och 1999-2009.   Resultatet visar att båda de teorier som prövas är relevanta men att ingen av dem enskilt kan erbjuda en fullständig förklaring av resultatet i dessa krig. Den visar också på ett antal ytterligare faktorer som ej kan bortses från då man söker förklara resultatet i ett asymmetriskt krig.

Armed conflicts throughout history have always involved anticipating the opponent's strategies to increase your own chances of victory, which is even more vital if your opponent is stronger. On 24 February 2022, the strong state of Russia invaded the much weaker state of Ukraine after eight years of military tension. Despite the protracted military escalation, the outcomes of the battles fought vary, with both actors achieving success to different degrees.   Existing theories provide solid explanations for historical asymmetric conflict outcomes, but most of these theories lack explanatory value in contemporary armed conflicts, which this paper aims to examine. The purpose of the study is to test existing asymmetric conflict theory against a contemporary ongoing armed conflict, where the strategic interaction thesis by Ivan Arreguín-Toft is used in a theory-testing approach. The results show that both actors use a combination of attack and defence strategies, illustrating the complex nature of war. However, the results show a clear tendency towards opposite approach strategies on the part of the weak actor, which supports the theory of strategic interaction.

War is rarely fought on equal terms. On the contrary, before an upcoming war, stronger actors are often predicted to be the winner against the weaker one. History offers several examples that this isn’t always the case, if the weaker actor plays their cards well. Sweden’s military-strategic doctrine (MSD 16) describes the will, in case of being attacked, to win togheter with other actors - or to avoid defeat on it’s own. These descriptions are eerily similair to the German invasion of Norway 1940 and the Winter War 1939 – 1940. Supported by the Allies, Norway didn’t win, which led to a German occupation. Finland, on it’s own, avoided defeat, rendering in a draw against the Soviet Union. The study’s aim is to test Arreguín-Toft’s Strategic Interaction theory. Furthermore, the study aims to shed light on the strategic methods that resultet in success and adversity, in relation to the weak actor’s strategic goals. The results show that the Strategic interaction theory can explain the outcome of the conflicts to a certain degree. Success and adversity are both identified in the cases and serves as empirical basis that, to a certain degree, supports the will of the Swedish military-strategic doctrine.