I kunskapskraven för skolämnet slöjd står det att arbetsprocessen och resultatet ska dokumenteras i ord och bild. Här vore det önskvärt att även den praktiska kunskapen kan användas eftersom det elever gör med sina händer och sin kropp i slöjdarbetet också bidrar till att formulera arbetsprocessen och resultatet. I denna studie har de förmågor och kunskaper 14 elever i årskurs 9 visar i det praktiska hantverket studerats. Syftet var att beskriva hur elever i det praktiska arbetet visade sina val av tillvägagångssätt. Eleverna observerades under sina vanliga lektioner och deras praktiska handlingar antecknades under tiden. Frågeställningarna fokuserade på olika sätt som elevers förmåga att välja tillvägagångssätt synliggjordes i praktisk handling och på vilket sätt de praktiska handlingarna sedan låg till grund för bedömning utan att eleverna själva behövde sätta ord på sitt slöjdande och att läraren istället verbaliserade vad eleven gjort. Utifrån observationsanteckningarna kategoriserades elevernas handlingar i slöjdarbetet och graderades i progression från novis, avancerad nybörjare, kompetent, skicklig till expert. Resultatet av undersökningen visade att elevers val av tillvägagångssätt går att utläsa i deras praktiska handlingar och att det kan verbaliseras av läraren. Avslutningsvis diskuteras hur resultatet kan jämföras med skolans styrdokument och användas som bedömningsstöd i slöjd.

Ute på våra förskolor får omsorgen om barnen stå tillbaka alltmer, efter att förskolan fick en egen läroplan och bytte från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet. Detta har resulterat i att det istället är lärandet som betonas. Syftet med denna studie är att undersöka hur förskollärare bemöter barns känslor i förskolan. Vilka dilemman står förskollärarna inför och vilka möjligheter och hinder finns för barnen att uttrycka sina känslor?Noddings omsorgsetik har varit vår teoretiska utgångspunkt i vår studie, vilken sedan har legat som grund till vidare analys. Vi genomförde vår empiri genom en kvalitativ metod, där vi använde oss av semistrukturerade intervjuer med hjälp av sex förskollärare på fyra olika förskolor. Resultatet visade att förskollärarna känner sig otillräckliga på grund av tidsbristen, då de vill kunna räcka till för varje enskilt barn, vilket medför att barnens olika känslor inte alltid blir uppmärksammade eller bekräftade. Barnen blir även avledda från framför allt känslor som upplevs obekväma för förskollärarna.