I patienthotellet bor flera familjer tillsammans i ett tillfälligt kollektiv. Kollektivet är i detta fall inte självvalt av familjerna utan en praktisk lösning för de familjer som har lång resväg till sjukhuset och inte möjlighet att resa hem över natten. Projektet har därför kretsat kring hur man distribuerar privata och gemensamma rum inom byggnaden. Hur privat vill man vara och hur gemensam vill man vara? Ska man göra separata lägenheter med pentry? Ska man återskapa en bostad delad med andra? Eller ska man maximera de gemsamma ytorna och se de privata ytorna som endast sovrum? Om man skapar en alltför hemlik miljö, kan den intimiteten bli påträngande när man delar den med främlingar? Jag har undersökt min frågeställning i byggnadens alla delar. Hur relaterar byggnaden till sin omgivning? Hur ser fasaden ut? Hur relaterar de privata rummen till de gemsamma rummen? Hur relaterar de gemensamma rummen till varandra? / In a hotel at a hospital several families live together in a kind of temporary community. The community in this case is not a chosen one but rather a practicality for families who have to travel far to hospital and who don´t have the option to travel home over night. The project has investigated how to distribute private and shared rooms within the building. How many private and how many shared rooms are neccesary? Should each family have their own apartment with cooking facilities? Or should the families get their own bedrooms but share the other living spaces with the other families? If the rooms are too homelike, can that intimacy feel intrusive when shared with strangers? I have researched these questions in every part of the building. How does the building relate to its surroundings? What does the facade look like? How do the private rooms relate to the shared rooms? How do the shared rooms relate to each other?

När delningstjänster för elsparkcyklar spred sig över hela världen hade städer varken kunskap eller verktyg att hantera detta nya fenomen. Situationen var liknande hösten 2019 när de över en natt kom och belamrade Malmös gator. Sedan delningstjänster för elsparkcyklar kom till Malmö har förhandlingar och utvecklingen av dess drift skett kontinuerligt och gör så även idag. Samtidigt har det pågått en debatt om hur bra elsparkcyklarna verkligen är, då främst gällande miljö-, regel- och säkerhetsperspektiv. Vad som saknats är en bredare debatt kring dess sociala påverkan av samhället. I en artikel i Sydsvenskan framgick det dock att elsparkcykeloperatörerna inte erbjuder delningstjänsten i Malmös utsatta områden till följd av bland annat vandalisering av fordonen. Elsparkcykeloperatörernas makt att exkludera områden och dess invånare från delningstjänster för elsparkcyklarna är problematiskt då det skapar ojämlika förutsättningar för Malmöbor att transportera sig i staden. Genom en triangulering av dokumentstudier och intervjuer undersöker uppsatsen hur det kommer sig att elsparkcykeloperatörer kan bestämma var elsparkcyklar får och inte får köra och/eller parkera samt hur samarbetet mellan publika och privata aktörer ser ut. Detta har undersökts för att bilda förståelse för hur exkluderingen av de utsatta områdena kommit till. Därefter har konsekvenserna av denna förhandlingsprocess undersökts utifrån begreppen transportexkludering och territoriell stigmatisering. Bristande regelverk och en skev maktbalans mellan publika och privata aktörer ger negativa konsekvenser för hur socialt utsatta områden i Malmö exkluderas och stigmatiseras av elsparkcykeloperatörerna på grund av marknadsintressen. En nationell lagändring och upphandling kan vara en väg framåt för att Malmö Stad själva ska kunna besluta om vart delningstjänster för elsparkcyklar ska finnas och förhindra att områdena exkluderas. På så vis kan de också uppnå sina egna mål och visioner i arbetet för inkluderande och rättvisa transportmöjligheter för alla i invånare i Malmö. / When e-scooter sharing spread all over the world, cities had neither knowledge nor tools to handle the new phenomenon. This was also the case when they in the fall of 2019 came to the city of Malmö and trafficked the streets overnight. Since they came to the city, negotiations and development of the operations have continuously evolved and still do today. Meanwhile there has been a debate about how good the e-scooters actually are, mainly regarding environmental impact, regulation and safety. What’s been lacking is a broader debate about its social impact on society. However, an article in the newspaper Sydsvenskan shed light on the fact that no e-scooter company operates in Malmös ‘vulnerable areas’ using the risk of vandalism of the vehicles as a reason for this choice. The power that the e-scooter companies exclude certain areas from using the e-scooter is problematic since it creates unequal transport possibilities for the citizens of Malmö to travel around the city. Through a triangulation of document studies and interviews, this research examines how the e-scooter companies can decide where e-scooters are allowed or not allowed to drive and/or park. Furthermore, the research also looks into the collaboration between public and private actors. These topics have been researched to form an understanding of how the exclusions of the ‘vulnerable areas’ have been created. Based on this, the research then examines the consequences of the negotiation processes based on the theoretical concepts of transport exclusion and territorial stigmatization. Deficient laws and a skewed power balance results in negative consequences for how ‘vulnerable areas’ in Malmö are excluded and further stigmatized due to economic factors. We suggest that a national change of laws and a public procurement could be a way forward for the municipality of Malmö, which would allow them to decide for themselves that the ‘vulnerable areas’ can’t be excluded and hence be able to achieve their own visions to have inclusive and just transport opportunities for all citizens of Malmö.