Ekonomisk brottslighet (ekobrott) i företag är ett stort samhällsproblem både i Sverige och internationellt. Många blir omedvetet drabbade av brotten och mörkertalet bedöms vara stort. I Sverige har revisionen sedan 1999 varit en del i svenska statens plan för att förebygga och upptäcka ekobrott i företag. Revisorerna ålades därmed en skyldighet att anmäla misstanke om ekobrott som upptäcks vid revisionen. Införandet av revisorns anmälningsskyldighet bemöttes med blandade reaktioner från yrkeskåren. Skyldigheten ansågs framför allt vara svår att efterleva då revisorerna menade sig sakna relevant juridisk kunskap. Vidare fanns inte någon tydlig praxis över hur misstankegraden “kan misstänkas” skulle tolkas. Aktuell forskning inom området är begränsad och fokus har där framför allt berört vilka effekter anmälningsskyldigheten har medfört på omfattningen av ekobrott. Med bakgrund av detta undersöker detta examensarbete hur revisorerna idag, ca 20 år efter införandet, tolkar och tillämpar rekvisitet “kan misstänkas” i revisorns anmälningsskyldighet. Studien baseras på sex semistrukturerade intervjuer, varav fyra intervjuer är med auktoriserade revisorer från olika revisionsbyråer i Sverige, en intervju med en ekorevisor på Ekobrottsmyndigheten, samt en intervju är med en jurist på Revisorsinspektionen. Intervjuerna har även innefattat tre fallstudier, eller Case, för att jämföra hur myndigheterna förväntar sig att revisorerna ska tolka och tillämpa “kan misstänkas” med hur revisorerna faktiskt agerar. Resultatet visar att det i vissa fall finns skillnader i tolkningen och tillämpningen av misstankegraden. Dessa skillnader grundar sig i revisorns kompetens, professionella skepticism och oberoende och orsakas av revisorns oro att göra fel, saknad grundkunskap, bristande vidareutbildning, bristande oberoende, samt revisorns personliga inställning till anmälningsskyldighetens verkan. Skillnaderna orsakar i sin tur att revisorn inte upptäcker brott som denne rimligen bör upptäcka eller att revisorn upptäcker brott men inte gör någon anmälan. Dessa konsekvenser medför vidare brister i revisionens kvalitet och revisorernas yrkesetiska kod. För att komma tillrätta med denna problematik finns ett flertal möjligheter. Utbildning, ökad tillsyn och olika ändringar av det aktuella regelverket är möjliga lösningar som framkommit av studiens resultat. Studiens resultat visar att revisorerna, efter 20 års arbete med anmälningsskyldigheten, i vissa fall fortfarande inte fullt ut behärskar tolkningen och tillämpningen av rekvisitet “kan misstänkas”.

Problemdiskussion: Under 2013 har Brottsförebyggande rådet lämnat statistik som visar att en fjärdedel av alla anmälda ekonomiska brott i Skaraborgsområdet är bokföringsbrott. En fjärdedel är en stor andel och borde undersökas mer ingående. Det är oklart hur många anmälningar som har kommit från revisorer under 2013. En rapport av Larsson (2004) visar dock att endast 1 % av alla anmälda ekobrott kommer från revisorer. Det finns flera studier som menar att anmälningsskyldigheten inte har haft någon effekt på förhindrandet av ekobrott då få anmälningar har kommit från revisorer. Genom vår studie vill vi bidra till en syn på anmälningsskyldigheten ur ett annat perspektiv, ett perspektiv som ser anmälningsskyldigheten ur en positiv synvinkel. Vidare undersöker vi revisorers moral under en misstänkt bokföringsbrottssituation. Syfte: Syftet med studien är att undersöka om anmälningsskyldigheten har haft en positiv effekt och om anmälningsskyldigheten lever upp till sitt syfte. Det verkar som att revisorers och företagens syn på anmälningsskyldigheten skiljer sig från lagstadgarens syn på lagen. Vi vill därför undersöka vad syftet egentligen är med lagen och hur lagen tillämpas i praktiken. Vidare vill vi undersöka hur moralen påverkar revisorer när de hamnar i en situation där de misstänker sina klienter för ett bokföringsbrott. Metod: Vi har undersökt 21 fall av bokföringsbrott och genomfört intervjuer med fyra auktoriserade revisorer i Skaraborgsområdet. Intervjuerna har genomförts med en kvalitativ metod. Vi har dessutom samlat in vetenskapliga artiklar och böcker för att få pålitlig och vetenskapligt säkerställd fakta. Slutsats: Vi har genom vår studie ifrågasatt den negativa effekten av anmälningsskyldigheten och kommit fram till att anmälningsskyldigheten är effektiv trots den lilla andelen anmälningar som kommer från revisorer. Anmälningsskyldigheten är nämligen designad för att ekobrotten ska motverkas innan de anmäls samt för att lagen ska användas som ett verktyg för revisorerna i syfte till att skrämma sina klienter. Vidare har vi kommit fram till att revisorer inte anmäler bokföringsbrott på grund av att de är moraliska och tar hänsyn till sina klienter, samt att revisorer inte vill ses som poliser och få dåligt rykte hos sina klientkretser. För att revisorer ska få behålla sina inkomstkällor, det vill säga klienter, vill de först och främst motverka brottet. / Problem discussion: During 2013, an authority which works under the Department of Justice in Sweden, called Brottsförebyggande rådet presented a report that shows that a quarter of all economic crimes in the county of Skaraborg are accounting frauds. A quarter is a very big proportion and therefore should be examined more thoroughly. A report written by Larsson (2004) although concludes that 1 % of all the notifications come from the auditor. There have been several studies with the same conclusions and mean that the auditors reporting obligation does not have any effect on the prevention of economic crimes, as the notifications comes for seldom from the auditors. With this study, our aim is to contribute and give another unexplored perspective in this area. Finally, we’re also examining the moral of auditors during a suspected accounting fraud. Purpose: The purpose of this study is to investigate if the reporting obligation has had a positive effect and if it fulfills the intended idea. It seems like that auditors and company’s views on the reporting obligation differ from the enactment’s angle. Due to this, we want to examine what the purpose really is with the reporting obligation and how it’s applied in reality. Furthermore, it is interesting to see how auditors react and behave when they’re in a situation where they might suspect their clients of an accounting fraud. Method: We’ve examined 21 cases of accounting frauds and had interviews with four authorized auditors, within the county of Skaraborg. The interviews have been accomplished with help of a qualitative approach. To ensure that the data in the study is qualified as a quality sign, we’ve used trustworthy books and scientific articles. Results and conclusion: One of the conclusions is that we question the negative effects that the reporting obligation is said to have, and instead see it as effective even though the notifications are not at a very high level from the auditors side. The law is designed in a way that allows the auditors to use the reporting obligation as a tool to threat the clients from fulfilling economic crimes. This is seen as a preventive action. Our second conclusion is that auditors do not report accounting frauds seen from a moral perspective and that they don’t like to be associated with police officers and that a bad reputation may be spread to the clients. For auditors to keep their source of income, the best possible action for them is trying to prevent accounting frauds from happening.